Idag, exakt ett år efter att jag anlände till Kajaani, hade vi zonkonferens/mission tour¹Mission tour kallas det för då någon av kyrkans ledare på allmän (general-)nivå besöker missionen (de är på en ”tour” för att besöka olika missioner i världen). Äldste Holger Rakow (som jag mött en gång tidigare hemma på ett ledarskapsmöte) med sin fru. Jag lade särskilt märke till det sätt som de behandlade varandra på, de ver så kärleksfulla mot varandra. Mycket inspirerande. De berättade en gripande historia om hur de först inte kunnat få barn, och sedan fick de tre på en gång, dels ett eget, och dels genom att hans syster plötsligt gick bort i en bilolycka så att de fick ta hand om hennes två barn. Då jag såg på detta par och deras till synes orubbliga tro önskade jag detsamma för min egen framtida familj. Jag kände hur de två måste ha arbetat på sin tro och på sitt förhållande, både förhållandet till varandra och till Herren.

Men för att börja från början av konferensen. Syster Hoyt öppnade med att berätta om några reflektioner hon gjort. Hon sade ”Jag gläds åt att se nya missionärer komma in till finlandmissionen, fulla av hopp, tro och styrka, men det får mitt hjärta att brista när jag ser dessa missionärers ljus och styrka gradvis försvinna när det börjar bli svårt, när motgångarna kommer, och när de inte får undervisa så många människor som de hade hoppats på. Verket fortskrider inte så som de hade planerat.”

Hon uppmanade oss var och en att ha en ”moralisk inventering”. Hon lovade att ”om vi bara ökar vår tro och vårt hopp, kommer denna mission att se större framgång.”

President Hoyt talade om lite samma sak. Han började med att berätta att missionärer blir så peppade i MTC, men när de kommer ut på fältet och möter motgångar, vad händer då? Han räknade upp en rad saker – man möter tvivel, brister i kärlek till sin nästa, vi blir världsliga i vår inställning, vi kan bli dömande gentemot de människor vi möter (ett enkelt sätt att känna bättre för sig själv är ju att se ned på andra) med mera med mera.

En anledning till detta är att vi spenderar så oerhört mycket tid med att förbereda oss, inte bara den korta tiden i MTC men varje morgon och förmiddag under hela missionen, i två års tid. Vi förbereder och planerar dagen, vi förbereder oss för att undervisa genom att noggrant studera skrifterna samt missionärs-lektionsplanerna, och inte minst genom att studera och lära oss ett mycket svårt språk, i det enda syftet att utföra Herrens kall att inbjuda människor att komma till Kristus. När vi väl kommer ut i ”verkligheten” får vi dock nästan aldrig använda det vi lärt oss och det vi spenderat all vår tid med att förbereda oss för. Det är lite som att ständigt bereda sig för en strid som man aldrig får utkämpa.

En annan viktig sak att komma ihåg är att vi är själva ansvariga för hur vi känner och mår. Ofta väntar vi att någon annan skall lyfta oss då vi har en dålig dag, eller att något skall hända så att vi kan känna oss lyckligare, men det är faktiskt vårt eget ansvar att göra oss lyckliga. Kraften finns inom oss, vi kan lyfta oss själva även om det krävs ansträngning.

President Hoyt berättade att han får en hel del intressant information då missionärer åker hem, då de har sin sista intervju med honom. Han berättade om en missionär i den grupp som just åkte hem, som hade berättat för Pres. Hoyt att han varit i ”robotläge”²Robotläge kallar vi det då man bara går genom rutinerna, utför missionärssaker så som att knacka på dörrar, ge standardrepliker osv. utan att egentligen ha sitt hjärta med i det man gör, utan att tillåta sig själv att känna. För om man känner kan man vara sårbar. För en del är det lättare att bara stänga av helt och bli en ”robot”. den andra halvan av sin mission. President Hoyt berättade sedan att ”Jag åkte hem efter min tid i Finland (då han själv var här som ung missionär) utan att ångra någonting.” Han läste från Alma kap 5 vers 18 med en liten modifiering (i fet kursiv stil):

”…Kan ni föreställa er att ni förs inför Guds domarsäte med era själar fyllda av skuld och samvetskval, med minnet av all er skuld, ja, ett fullkomligt minne av all er ogudaktighet, ja, med minnet av att ni inte gjort ert allra bästa under era två år i Finland?”

Sedan avslutade han med att säga att Vår kraft kommer från att söka Herren varje dag. Äldste Eyring, en av de tolv apostlarna i vår tid, har sagt att ”Timmarna under morgonen kommer att avgöra framgången på din mission” (”The time in the morning will make or break your mission”). Syster Doxie tillade att om vi litar till vår egen styrka så kommer den förr eller senare att ta slut, vi måste luta oss mot Herren.

Syster Rakow, Äldste Rakows fru, talade om kamratskapet (vi arbetar ju två och två), och hur kamratskapet är som ett ok. Om den ena inte arbetar, medför det att den andra heller inte kan göra det. Hur kan vi ha den Helige Anden med oss? Ett: Ha en positiv inställning (det hjälper mig inte att vara nere, det är roligare att vara glad), och två: Uppriktiga böner. Mina böner är inte alltid så innerliga som de borde vara eller kunde vara, men de har verkligen förbättrats.

Äldste Rakow pratade först om tro, och hur inte ens en ängel kan förändra vår tro (se bara på Laman och Lemuel, 1 Nephi 3:28-31). Han visade även på Jareds broders tro, som var så stark att Herren inte ens kunde undanhålla sig själv från hans syn (Ether 3:6-14). Ju större tro vi utvecklar, desto närmare Herren kommer vi. Han nämnde också att då vi hör den stilla fridfulla rösten då Herren talar till oss, då kan vi veta att ”vi är på rätt spår”, vi behöver bara fortsätta, inte fortare än vi förmår (Mosiah 4:27). Han pratade även om hur vi behöver lägga av den naturliga människan och komma till Kristus såsom kung Benjamin säger (Mosiah 3:19).

Då vi går ut och talar med människor, knackar på deras dörrar mm då för vi Kristus till folket. Vi är hans representanter och behöver som sådana älska folket så som Han älskar dem. Vi har kraften, och vi är ansvariga för hur vi känner gentemot dem, oavsett om det är en dörr stängd framför näsan eller obscena ord slängda efter oss.

Efter lunchen pratade Äldste Rakow mera om detta att styra över sin egen lycka eller sina egna känslor. Han återberättade något från Viktor Frankl som satt i koncentrationsläger i Nazi-tyskland. Han lär ha sagt att ”Vakterna kan vara hur elaka och grymma som helst, jag bestämmer ändå hur jag känner, och jag kan fortfarande ha kärlek till dem.” Så om vi får en dörr stängd framför näsan, so what! Fortsätt bara att be för samt älska dem. En heltidsmission är en semester jämfört med vad vissa har fått utstå (koncentrationslägren inte minst). Äldste Rakow avslutade med att berätta en personlig historia om sin son som gått till ”The love parade” (Vilket lät som ett rave-party i Berlin). Då sonen ångerfull kom hem lovade han att aldrig mer gå dit, ”det var hemskt” sade han. Äldste Rakow påpekade att ”det är viktigt som förälder att vi aldrig höjer rösten då vi tillrättavisar, det är inte av Herren”. Han frågade sin son ”innan du gick dit, kände du inte den varnande rösten?” sonen svarade ”jo, men jag valde att inte lyssna”. Det kommer alltid att finnas en varnande röst då vi är i fara, frågan är bara om vi väljer att lyssna, eller om vi skjuter det ifrån oss.

Då konferensen var slut fick jag en tanke om arbete i Guds rike. En biskop till exempel, han kan alltid göra mer. Likaså en ledare i en prästadömsgrupp. Man blir aldrig ”färdig”, undrar om det är så för Herren, eller för vår Himmelske Fader. Blir de någonsin ”färdiga” eller är arbetet oändligt?