Igår kväll efter vår aftonbön låg jag och funderade över om min kamrat snart fått nog av mig (känner att jag bestämmer rätt mycket), om han snart skulle vilja ha ett ”companionship inventory” ¹Något de lärde oss på MTC, missionärsskolan, att för att kunna ha ett varaktigt bra samarbete behöver man ta upp det man upplever som problem i relationen med jämna mellanrum. Själv har jag sällan initierat ett sådant samtal, ett par gånger bara. Men det har varit givande, det underlättar om man arbetar ihop med någon som går att prata med. om det fanns något stort (eller litet) som jag behöver ändra på. Precis i det ögonblicket bröts tystnaden i rummet av min kamrats inspirerade röst ”Vanhin, rakastan sinua” (ordagrant betyder det ”jag älskar dig” men amerikaner använder ju ordet ”älska” till lite allt möjligt, så om jag skulle översätta det till svenska blir det snarare ”jag trivs bra med dig”). Jag svarade att det var ömsesidigt. Det var som ett bönesvar express, och som en lättande känsla. Trots att jag är otrevlig vissa morgnar, och att jag lätt blir irriterad och otålig så ”älskar” han mig ändå. Det är inte första gången vi utbytt de orden, men det kom så väl tajmat den här gången. Det påminde mig också om vad Guds kärlek är, och va kärleken i en relation mellan man och hustru borde vara, att ”trots svagheter…”.

För någon som inte är van vid språkbruk från kyrkan så kanske det känns som att det gödslas väldigt med detta ”älska” men det är ju lite av ett språk från skrifterna också, det talas mycket i nya testamentet om den ”broderliga kärleken” och ”kristuslik kärlek” så inom kyrkan (kanske alla kyrkor?) används ordet kärlek och älska mera frikostigt människor och vänner emellan, medan man i vanlig svenska kanske är mera van att främst använda det till familje- och kärleksrelationer.

Det var mycket inspirerande möten i kyrkan idag. De yngre bar sina vittnesbörd²Vilket kort sagt innebär att man berättar om sin tro, övertygelse och bönesvar för andra människor. I slutet av mötet sjöng vi ”Finlandia hymni” som talar om att ”kasta bort” slaveriet, alltså bli ett fritt, ej förtryckt folk. Då jag hörde männens röster klämma i överväldigades jag av känslor, särskilt då jag tänkte på att den frihet de sjunger om delvis är frihet från min egen nations tidigare förtryck, inte har Sverige alltid varit så snällt mot Finland genom historiens gång.

Broder Jones hade en lektion i kyrkan idag ang. tro. Han läste från L&F 35:10-11:

Och tiden kommer snart då stora ting skall visas för människobarnen. Men utan tro skall inget visas utom ödeläggelser över Babylon…

Han fortsatte med att läsa från Moroni 7:35-38 där det förklaras att utan tro (till och med tro till underverk) kan vi inte frälsas, och vidare att om underverk har upphört, då är det pga. människors bristande tro. Om vår så kallade ”tro” inte för oss till handling, är den då åkta tro? Eller är det bara tankar i vårt huvud?

Ari var på besök i kyrkan också. Vi har bara träffats en enda gång, men han berättar för alla han känner att han är så ”impressed” av mig, han är så snäll. Han berättade för mig att han funderat allvarligt över flera av de sakerna vi pratade om senast vi träffades.

Under kvällen knackade vi dörr och hade en undervisning, men trots att diskussionen var bra och vi kände att vi hade Anden med oss, och lugnt kunde besvara varje fråga på ett upplyftande sätt, så ledde det inte till något den här gången, han var nöjd så.

På kvällen hade jag och min kamrat ett långt samtal om allvaret i tjänande i Guds rike, och betydelsen av liknelsen om de 10 jungfrurna (Matt 25).