Vi hade ännu en lång dags dörrknackande. Den började dock med en undervisning hemma hos Eija som är tillbaka från resan nu. Vi hade med oss en medlem som vanligt. diskussionen gick bra i sig, och Eija är fortfarande väldigt ärlig med allt hon svarar och berättar. Dock hade hon inte läst något alls i Mormons Bok, och inte heller bett och frågat Gud om vårt budskap eller om Mormons Bok. Vi bestämde tillsammans att vi inte skulle komma tillbaka i närtid, hon är inte så angelägen eller fokuserad just nu.

Det var riktigt kallt idag. Andra dagen som jag skippade överrocken och gick i enbart skjorta och kavaj (med tröja under förstås). Vi åker ju bil överallt och har aldrig långa stunder utomhus. Om inte bilen skulle lägga av förstås, men det har jag inte planerat).

De ringde från missionskontoret idag och berättade att de skaffat ny lägenhet åt oss! Spännande. Det är en mycket liten etta vi har med kokvrå. När jag kom hade vi våningssäng, men det ändrade jag på när Wooley flyttade, så nu sover vi i varsitt hörn av rummet istället, jag tog madrass på golvet hellre än överslaf.

Vi pratade med ett hundratal personer idag men ingen vidare framgång. Det är lite Kajaani-känsla över Lohja när det gäller människors mentalitet, inte alls så öppna som i Espoo (alltså öppna för att vara finländare, det är ju ändå rätt svårt inne i stan att få någon att ge oss en pratstund).

Under eftermiddagen var vi bjudna hem till Ossi på middag. församlingens Unga Män¹Kyrkans benämning på killarna som är 12-17 år hade aktivitet hemma hos honom – filmkväll. Precis innan vi skulle gå bad Ossi oss att ge killarna ett andligt budskap. Jag tog upp min Mormons bok och tänkte använda 1 Ne 7:12. Det är Nephi som försöker inspirera sina bröder att fortsätta hjälpa honom i att uppfylla Herrens befallningar. Innan jag hade börjat läsa kände jag dock att en idé lades i mitt hjärta, och jag frågade istället Ossi ”vad tycker du är svårast med att leva efter evangeliet?” Efter att han svarat gick jag runt och frågade dem var och en. När de alla fått svara var det så min tur, och jag sade ”det svåraste tycker jag är att undervisa unga män. Därför tänkte jag överlämna det åt Nephi, han har nämligen något att säga oss angående detta ämne.” Sedan läste jag versen:

Ja, och hur kommer det sig att ni har glömt att Herren kan göra allt enligt sin vilja för människobarnen om det är så att de utövar tro på honom? Låt oss därför vara trofasta mot honom.

Det var en fin stund. De lyssnade allihop med fullständigt fokus. Jag hade känt mig inspirerad från det att jag tog upp boken, men utan att veta hela planen från början. Det gavs till mig steg för steg, lite som Nephi då han gick tillbaka in i Jerusalem för att hämta skrifterna från Laban, då han säger (1 Nephi 4:6):

Och jag leddes av Anden utan att på förhand veta vad jag skulle göra.

Det krävs lite mod att ge sig in i något man inte har ett planerat slut för. Jag vet att många inte har något problem med att tala, och spinna vidare på sina egna tankar i det oändliga, men jag vill gärna ha slutet klart för mig redan från början så jag vet att den röda tråden bevaras, om jag skall hålla ett tal i kyrkan eller ha en lektion. Jag vill veta ”var jag är på väg” med mina tankar och argument. De tre minuterna betydde mer för mig än något annat under dagen.