På morgonen hade vi en bra undervisning med Hope. Vi hade en medlem med oss som vanligt. Det känns som att hon börjar överväga medlemskap i kyrkan, hennes man känner det nog för idag sade han till henne under vårt besök ”We’re not gonna become Mormons, right?” (på svenska ungefär ”vi ska väl inte bli Mormoner eller?”). Intressant dock att han sade ”vi” och inte ”du”.

Efter det hade vi en mindre effektiv förmiddag. Jag arbetade med Äldste Black, vi åkte till Kirkkonummi. Åt lunch på McDonalds och knackade sedan dörr. Det var inte så många hemma. Vi stötte på en av medlemmarna i församlingen, han är inte i kyrkan så ofta så jag känner honom inte så väl. Vi pratade en stund, han berättade bl a att han flyger privat när han har tid och råd.

Senare på kvällen fortsatte vi att knacka dörr, och nu var det massor av folk hemma. Det var rätt kallt utomhus, men det var värt det. Först stötte vi på en ung kvinna med en hund i famnen, hon lyssnade länge på oss, hennes kille lyssnade också en stund. Efter det mötte vi en kvinna som var ganska bitter över att hennes väninnas liv förstörts då dennes man blivit medlem i kyrkan (mannens namn kände jag dock inte igen, ingen jag känner).

Efter det mötte vi en bedrövad man vars hustru hade gått bort just idag. Han sade om vårt budskap att ”saken ligger nära mig” men oaktat det ville han inte lyssna just nu. Kort därefter såg vi ett hus som nästan var bränt ned till grunden, sorgligt.

På kvällen hade de andra två missionärerna en argumentation om huruvida senior-missionärer kan välja vilket land de kallas till på mission. Jag försökte lugna ner dem med att skämtsamt citera från vad Frälsaren säger till Nephiterna då han besöker dem efter sin uppståndelse, i 3 Nephi 11:30:

 Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant skall upphöra.

De lugnade sig dock inte utan argumenterade bara värre. Så vi bestämde oss för att lämna dem ifred. Jag gissar att energin i debatten inte var pga. saken i sig huruvida seniormissionärer har något att säga till om var de kallas på mission, utan jag antar att det är uppbyggd irritation osv. som de tog utlopp för genom att bråka om en struntsak.

Jag har själv effektivt undvikit sådana hela min mission. Jag har tänkt mycket på skriftstället ovan, och jag vet att då den Helige Anden jagas bort under ett samtal handlar samtalet inte längre om VAD som är rätt utan VEM som har rätt. Är det ett legitimt skäl att argumentera? För mig verkar det då bara handla om individernas stolthet, så en kamp utan vinnare med andra ord (möjligtvis Satan är vinnaren).

I MTC fick vi lära oss ett sätt att hantera vår relation som missionärer. Det kallades för ”companionship inventory” (fritt översätter jag det till ”kompanjonskaps-översyn”). Istället för att hacka eller gnälla på varandra bygger det på att man sansat sitter ner och pratar igenom sina problem eller meningsskiljaktigheter. Regeln är att man måste börja med att säga något positivt, sedan sakligt lägga fram det man har ett problem med, och avsluta med något positivt. Alltid nämna dubbelt så mycket positivt som negativt, och visa att man värdesätter vänskapen och individen. Separera problemet från individen. Nu är det inte en metod jag använt mig av så ofta.

Kanske jag skulle tjänat på att prata mera med någon av mina tidigare kamrater/kompanjoner vad som irriterade mig eller bekymrade mig, men det har aldrig gått till argumentation i alla fall. Ibland har man svårt att motivera sig till att göra det när man vet att man får en ny kamrat inom några veckor/månader. ”Härda ut så är det snart över” liksom. Fast det är ju en bättre övning inför äktenskap senare i livet om man lär sig prata om sådana här saker tidigt i livet.