På morgonen satt jag och läste igenom mina två tal som jag förberett, och klockade också hur lång tid de skulle ta att hålla. Plötsligt kom tanken till mig ”kolla med Ä Holiday (assistent till missionspresidenten) att tiden för dagens zonkonferens verkligen är kl 10” så som han informerat oss. Tur att jag ringde, för den här konferensen började också kl 9, precis som alla andra zonkonferenser. Vi fick plötsligt mycket bråttom. Det vore just snyggt om zonledaren som dessutom skall leda hela konferensen själv kom för sent. Vi kom faktiskt några minuter sent, alla andra satt redan på sina platser. När Äldste Holiday hade berättat för president Hoyt varför vi var sena hade han fått en kall blick.

Konferensen gick bra. Den började med en kort sekvens från Disneys ”Tarzan” med budskapet att även om vi ser olika ut så hjärtat det samma – vi är alla olika, och med vissa kamrater upplever man det mera påtagligt, men det som förenar oss är vår önskan att tjäna Herren.

President Hoyt offentliggjorde vårt lite modifierade sätt att undervisa den första diskussionen (enl. noteringarna från missionrådet för några dagar sedan).

Syster Hoyt hade ett budskap om att lyssna. Hon sade att vi måste lära oss att lyssna till våra undersökare och inte bara med öronen utan med ögonen och hjärtat, för att förstå dem. Sedan sade hon ”Äldster, vet ni varför systrarna kommer in hos fler människor? Vet ni varför de har flera undersökare? Därför att de har större kärlek. Och det är något som syns genom ögonen, det går inte att fejka.” Det är nog så sant.

Då vi gick ut för att knacka dörr på kvällen hade jag den här lektionen i minnet och tänkte på min tid i Jakobstad då jag verkligen strävat efter större kärlek. Någon av våra ledare myntade devisen att vi behöver ”Föra Kristus till folket, så att folket kan föras till Kristus”. Dvs att vi skall försöka vara mera lika Kristus, utan att för den skull tro att det går att uppnå, men siktar man inte mot stjärnorna når man nog aldrig trädtopparna.

Jag tror att man tjänar en mission mycket just för att lära sig kärlek till eller omtanke om sina medmänniskor, att lära sig osjälviskhet. Och jag undrar om det är så att män kallas på mission för att de alla behöver det, och kvinnor kan välja att tjäna om de vill, men egentligen har de inte samma behov av det eftersom de redan har kärlek. Oavsett så är systermissionärerna ett kraftfullt tillskott till varje mission, eftersom de ofta har större framgång och större kärlek (i omvänd ordning).