På förmiddagen knackade vi dörr. Jag hade en sådan där dag igen då jag inte vaknar ordentligt förrän på eftermiddagen, runt 15-tiden idag. Knackade dörr, besökte en medlemsfamilj där vi var bjudna på middag. Min kamrat hade ett andligt budskap, och mannen i familjen spann vidare på det och pratade lite om svårigheten i att veta vad Herren vill att vi skall be om, att verkligen ”be i Jesu namn”, då vår vilja och vårt sinne är ett med Herrens.

På kvällen hade vi en undervisning med Jukka. Det är glest mellan gångerna nu. Han verkar tappa i intresse. Vi hade med oss Biskopen, och han gjorde ett inlägg om ”Kristi ljus” och hur det leder oss till att erhålla den Helige Anden. I slutet pratade vi om prästadömet, och hur Jukka kan tjäna andra genom att ta emot och verka i prästadömet.¹Alla värdiga män i kyrkan förlänas prästadömet och kan därmed verka i kyrkan i olika kallelser (kvinnor verkar också i olika kallelser, men behöver inte få prästadömet för att göra det). Männen kan även utföra dop, ge välsignelser osv. under sin Biskops ledning.

Jag kan urskilja ett litet mönster i min mission. Under min tid i Kajaani fick jag lära mig tålamod och hårt arbete, mycket kontaktande och dörrknackande, inte så mycket undervisning. I Jakobstad mycket dörrknackande, men också mycket undervisning av första diskussioner, dock inte många som går vidare och ”blir undersökare”. Här i Espoo har jag haft många undersökare, men ännu ingen som gått vidare till att bli döpt. Det tycks vara det sista steget i Herrens undervisning, det sista jag behöver lära mig, uppnå eller få för att stärka min tro, eller kanske snarare som kommer att hända efter att jag stärkt min tro. Då min stavspresident avskiljde²Engelska ”set apart”, dvs. avskiljd TILL något speciellt, i detta fall att verka som misisonär. I samband med det får man en personlig välsignelse av sin stavspresident mig till heltidsmissionär uttalade han i välsignelsen att jag kommer att bevittna framgång OM jag utövar MÄKTIG tro. Jag är nog inte riktigt där än, men på god väg.