Förberedelsedag. Men vi åkte inte in till Helsingfors idag, vi sparade våra ”miles” ¹När man har en av missionens bilar så har man en gräns för hur mycket man får köra varje månad, så vi behöver hålla igen lite. Vi skrev våra mejl hem från Conovers istället. Efter det åkte vi till det närmsta köpcentret – Iso Omena (på svenska ”stora äpplet”), gick i lite affärer, sedan hem.

På kvällen hade vi middag hemma hos Biskopen. Han hade dessutom besök av en tidigare missionär, som var gift med en man från Finland som nu studerade vid universitetet i Provo (BYU). Under middagen hände det där med mig igen att jag inte kunde äta en tugga till, mådde liksom plötsligt illa. Jag är övertygad om att det är något mentalt, det händer bara när vi är hemma hos någon, aldrig hemma när vi är ensamma. Stress-relaterat kanske, eller relaterat till att jag snart skall hem snart. Oavsett är det pinsamt att plötsligt behöva säga ”öh.. jag kan inte äta mer…” när man knappt har börjat. Men jag känner de här människorna så väl så det känns rätt okej ändå.

Vi hade ett andligt budskap, och jag passade på att ställa dem frågan som jag fått från Stina i ett brev idag, ”varför är gamla testamentets Gud så skoningslös och grym medan nya testamentets Kristus är raka motsatsen?” Mannen, som för övrigt haft hebreiska skrifter som sitt huvudämne under sina 3 års studier, svarade att det beror på det tillstånd av avfall som Israel befann sig i inför Kristi ankomst. Han sade att judarnas ledare på den tiden hade handplockat skrifterna som användes och cirkulerade så att de kunde framställa Gud så som de önskade – grym och skoningslös – så att de kunde bevara sitt välde eller sin makt över folket (tycker det låter bekant från medeltiden, hur den katolska kyrkan agerade innan reformationen). Mormons Bok visar däremot att Gud var densamme både före och efter Kristi ankomst, där finns inget glapp på flera hundra år (Malaki – Matteus) och inte heller byter man ”teologiska växlar” mellan böckerna (så som sker mellan Gamla och Nya testamenten, se Äldste Hollands tal nyligen vid konferensen).

På väg hem från besöket hade jag tänkt jobba vidare, men min kamrat frågade om jag verkligen var OK, jag hade visst sett ganska dålig ut under middagen, så vi åkte hem och jag vilade resten av kvällen. Jag hann tänka ganska mycket där jag låg och vilade. Jag funderade över något som Äldste Conover påpekat nyligen, att ”Aron var det bästa Gud hade för Israel, näst efter Moses (antagande, om än ett grundat sådant). Och Aron var den som gjorde guldkalven medan Moses var uppe på berget och samtalade med Herren. Hur är det i kyrkan idag? Vi har lätt att kritisera och se fel i kyrkans ledare, båda samtida och tidigare. Men kan det vara så att de ledare Herren kallat fortfarande är det bästa han har att jobba med just nu? När man umgås och anförtros till av medlemmarna ser man att alla har problem och brister, men de är fortfarande det bästa Herren har att arbeta med här. Vi två missionärer som verkar här, vi har alla möjliga svagheter, vi är unga och oerfarna, men vi är det som Herren har att arbeta med här.

En annan av våra apostlar, Äldste Eyring, sade både skämtsamt och allvarligt då han talade om ledarskap och tjänande i kyrkan ”När du träffar någon, behandla dem som om de hade allvarliga problem, och du kommer att ha rätt mer än hälften av gångerna” (se Äldste Eyrings tal här). Jag tror det gäller människor överallt, inte bara i kyrkan.