Idag var det Stavskonferens1En ”Stav” är en del av kyrkans organisation, och innehåller ca 10 församlingar. Ovanför ”Staven” om man skall göra en hierarki för kyrkan, finns områdespresidenten, sedan de tolv apostlarna, ”profeten” (kyrkans president), sedan Herren Jesus Kristus. Sedan vet jag inte vad som finns ovanför honom =) och någonstans mellan 500-1000 pers samlades i en hyrd konferenslokal i Helsingfors. När jag såg alla ungdomar som stod i små grupper och pratade före och efter mötet påmindes jag om och längtade tillbaka till konferenserna i min egen Stav där hemma. Vi stötte på många vi kände också.
Äldste Jensen som är områdespresident för Europa var på besök, och han och hans fru talade. Syster Jensen sade något som gjorde intryck på mig – hon tog en liknelse med sitt finporslin, och att hon börjat använda det mera för familjen, även när det bara är de, när de inte har gäster. Och hon ställde frågan ”Använder vi våra bästa sidor för vår familj, eller får vår familj det som blir över efter att alla andra omkring oss fått de goda sidorna?” Äldste Jensen sade också något i sitt tal som påverkade mig – det har varit viktigt för dem i sin familj att deras ungdomar fattat egna beslut. Han vill att de skall välja själva. Det finns allt för många familjer i kyrkan (i min egen mening) där man försöker övertala eller påverka ungdomar att välja det som man själv vill att de skall göra, men jag tycker mig se att det oftast blir fel, för till slut kommer de att välja själva. Jag vill att mina barn skall välja Herren för att DE älskar Honom och litar på Honom, inte för att JAG gör det.
Efter konferensen var vi bjudna på middag hos en familj i Kauklhati, medan vi väntade på maten knackade vi dörr i området, fick en hyfsad ”comeback”. Under middagen hade vi väldigt roligt. Det är alltid lite annorlunda att vara tre missionärer som nu (i väntan på min finska Greenie, när missionärer kommer in från Englands MTC blir det ett glapp, de har inte riktigt samma schema som Provo MTC), man lattjar alltid lite mer, och medlemmarna får kanske en lite mera inblick i vem man är som person, det är inte lika stelt eller strikt i missionärsrollen som när man bara är två. Jag är alltså kamrat/kompanjon med Folley och Schachtsneider.
Vi knackade dörr i Nöykkiö på kvällen, och efter det gick vi igenom planering och målsättningar inför nästa vecka.