Vi spenderade mycket tid med att knacka dörrar i Lohtaja (västra Kajaani) idag. Vi träffade bl a en Kurd. Han var från mellanöstern, men berättade att hans folk inte var välkommet i hemlandet. Han var en av dem som blivit tvungna att flytta. Han var muslim, så vi kunde inte undervisa honom¹Kyrkans policy under min mission var att inte undervisa muslimer alls. Anledningen var att det i många muslimska länder är förenat med livsfara att komma hem och ha konverterat från Islam till någon annan religion. I vissa fall är det så även om man bor kvar i ett västerländskt land. Därför tog kyrkan inriktningen att vi inte fick undervisa muslimer eller döpa dem in i kyrkan., men vi satt och pratade en liten stund. Han beskrev problemen som uppstår när stat och religion blandas i makthavarnas händer. Det är precis vad som undervisas i L&F134, att samhällets styrande makt å sin sida inte skall utöva något inflytande över människors tro, och att religiösa ledare å sin sida inte har makt att bestraffa människor för överträdelser på annat sätt än att utesluta dem från församlingen, eller begränsa deras förmåner i församlingen. Man kan se hur förtryck uppstått både bakåt i historien (katolska kyrkans påvemakt) och i vår tid (kommunistiska, nazistiska och islamiska republiker samt diktaturer där folket ”rensats ut” efter åsikter och religion).

Han pratade inte jättebra finska, och inte så bra engelska heller, så det var med svårighet vårt samtal fortskred. Det är ofta som invandrare släpper in oss, synd bara att det är så svårt att kommuniera. Det känns meningslöst ibland, men de är gästvänliga. Och kanske lite ensamma.

På kvällen besökte vi en kvinna som vi träffade första gången igår, Marta. Hon hade inte tid då men vi fick en tid att komma tillbaka idag och här var vi nu. Det var en lite annorlunda ”diskussion” eller ”lektion.” Under timmen vi var hemma hos henne fick hon två sammanbrott och brast ut i tårar. Hon pratade nästan oavbrutet hela tiden. Hon berättade om den depression hon går igenom, hon visade alla mediciner hon tar (typ 20 piller om dagen), och hon pratade något om psykoser. Jag förstod inte allt, Äldste Smith pratade mest med henne. Jag hjälpte till med lite städning under tiden, bl a dammsugning. Vi erbjöd oss, som vi ofta gör, att hjälpa till med någonting, och hon tackade ja till det här. Det är ganska ovanligt, de flesta i Finland verkar vara villiga att ge hjälp till andra men mycket ovilliga att ta emot den. Äldste Smith pratade mycket med henne om Kristi kärlek.

Kvällens möte påminde mig om något som en av mina lärare i MTC, broder Mietinen, sade. Han var amerikan, men en av hans föräldrar var från finland, och han hade varit i Finland på mission. Han hade väl haft sin beskärda del av den här typen av möten, och han sade: ”Man kan ta det på två sätt. Antingen är man deras vän och sitter där och lyssnar på dem gång efter gång. Kanske ni ser det som en del av ert tjänande-kall att värma de själar som fryser, bildligt talat. Eller så bestämmer ni er för att det inte är värt er tid, och bestämmer er för att inte komma tillbaka till dem, utan söka dem som letar efter evangeliet.”

Jag och Äldste Smith bestämde oss för att det var värt vår tid, men vi insåg att vi inte kunde hjäpa henne. Hon behövde professionell hjälp, och med tanke på alla mediciner hon hade så var läkaren förmodligen inkopplad ganska mycket. Det är lustigt hur två unga pojkar som oss kan anförtros så mycket. Jag antar att det finns två sätt att se på det. Å ena sidan så föraktas vi när vi kommer i skjorta, slips och namnbricka. ”Religion” tänker vanligt folk. Å andra sidan ser man upp till oss, och anförtror sig till oss om man av någon anledning inte mår bra. Det är som att de vet att ”de där killarna är goda, och kanske de kan hjälpa mig, eller lätta min börda för en stund i alla fall.” Det hoppas jag att vi kan ibland.

När vi hämtade våra cyklar på kvällen för att åka hem blev vi inbjudna till familjen Kokkonen på middag. Vi hade parkerat cyklarna på deras uppfart för att minska stöldrisken, även om jag har hört att den risken inte är så överhängande här uppe i norra Finland. En del människor lämnar till och med nyckeln till ytterdörren i utsidan av låset, ”då vet man att man inte glömmer den eller låser sig ute” har en del svarat när jag frågat varför de har den där. De första gångerna trodde jag att de glömt den i låset, och tog ut den och gav den till dem när de kom och öppnade dörren. ”Den skall sitta där” svarade de gruffande och stoppade tillbaka den, varpå de vid båda tillfällena drog igen dörren med en sur blick. Det är bara att le och vara glad.

Nu är det 100 dagar sedan jag avskiljdes²Ett lustigt ordval kan tyckas, att bli avskiljd till något. Engelskans ”set apart” (inte ”cut off” som jag snarare tänker på när jag hör ordet ”avskiljd”. Innebörden är alltså att man ”skiljs från mängden” i det att man fått ett särskilt kall eller ämbete. Det går till så att man först får kallelsen av Biskopen eller Stavspresidenten, han säger helt enkelt att han och hans rådgivare känner att jag är rätt för uppgiften, och frågar om man är villig att ta emot den. När man gjort det får man en välsignelse – biskopen eller någon annan lägger händerna på ens huvud, och ”inviger” en till uppgiften, och uttalar en välsignese i övrigt enligt Den Helige Andens vägledning. till missionär.