Onsdagen började med tennis tillsammans med två medlemmar, det var kul. Min kamrat var dock mycket bättre än mig, han hade spelat tennis ganska mycket hemma i Idaho. Under eftermiddagen knackade vi dörr. Vi kom in på två ställen, men ingen av dem var egentligen intresserad av att höra vårt budskap, de ville mest prata. På kvälle bar det av till Lohtaja igen, vi skulle träffa en medlem som bor där, syster Kauppinen. Jag hade träffat henne i kyrkan ett par gånger tidigare. Hon och Äldste Smith pratade på ganska mycket, och jag kunde hänga med hyfsat. Innan vi gick lämnade vi ett andligt budskap, och det var min tur att sköta den biten idag. Jag hade övat på något som jag ville framföra, och på min bästa finska försökte jag:

”-Känner du till historien om när Kristus kom gående på vattnet mot lärjungarna då de satt i en båt ute på sjön?”

”-Ja visst”

”-Jag såg en liknelse i den då jag läste häromdagen. Så länge Petrus hade tro, och hade blicken fäst på Kristus, kunde han gå på vattnet, men när han släppte blicken från Kristus och såg på farorna runt omkring, i hans fall stormvågorna på sjön, då blev han rädd. När han hade tro, då kunde han gå, men när han blev rädd så sjönk han.”

”-Men när han sjönk så ropade han på Kristus för att få hjälp”

”-Just det, han hade fortfarande tillräcklig tro för att be Kristus om hjälp, och han blev hjälpt. Så när vi känner oss svaga i vår tro, då kan vi ropa på Kristus, och han hjälper och styrker oss.”

Efteråt berömde Äldste Smith mig för att jag framförde det utan större fel. Jag vet att han inte putsar på grammatiken i varje hörn, klart det är massor av detaljfel, men jag är nöjd så länge de förstår vad jag menar utan att behöva fundera. Och det är nog han också.

Vi knackade dörr lite i området, och kom in till en äldre man. Han var mest intresserad av att höra om USA, och frågade lite om vårt ”arbete”, vad vi tjänade osv. Han blev mycket förvånad då han fick veta att vi inte tjänar ett öre utan själva betalar vårt uppehälle.

Då vi cyklade hem den kvällen tänkte jag på att just cykling är en bra liknelse till livet. Ibland går det uppför, ibland nedför. Ibland är det bara plan mark. Ibland är det tyngre att trampa, ibland lättare. Ibland har man mera kraft till att trampa. Om man försöker göra det lättare för sig genom att minska motståndet (växla ner) så rör man sig inte lika snabbt framåt. Det är dessutom svårare att trampa upp farten igen än att hålla den uppe konstant. Ibland har man motvind, ibland medvind. När man har vinden i ryggen och det går lätt så tänker man dock inte så mycket på den, man märker mycket tydligare om man har motvind.

Vi träffar en hel del deprimerade människor (det är mest de som är hemma och vill prata med oss om dagarna). Jag kom att tänka på ett citat. Jag vet inte varifrån det kommer, och jag vet inte om det riktigt kan tillämpas på människor som medicinskt har en depression, men i ett mera allmänt sammanhang:

”Varför har negativa människor ingen ork, varför är de alltid trötta?”

”-Därför att det är hårt arbete att tycka synd om sig själv, det går åt mycket energi.”