Det finns en del äldre medlemmar här i grenen, en av dem är syster Korhonen. Idag var vi hemma hos henne under förmiddagen. Den timmen gick långsamt. Vi spelade alfapet, på finska då såklart. Min kamrat tyckte det var riktigt kul. Själv satt jag med brickstället fullt, jag kan ju knappt några finska ord ännu. Syster Korhonen var dock road, det är ju det som är huvudsaken. Hon är någonstans över 90 år. Vi cyklade hemåt och det var min tur att laga lunch…

”-Äldste Smith, lunchen är klar”

Han satt i soffan ute i vardags/studie-rummet och läste en bok som han fått låna av Äldste Williams i Oulu, ”Already to harvest” heter den och handlar om missionärsarbete. Han lade motvilligt ifrån sig boken och lunkade in i köket.

”-Elder, we need to do better” (Äldste, vi måste skärpa till oss/göra bättre ifrån oss).

Jag blev så fantastiskt glad och lättad när jag hörde honom säga så. Jag bara kände ”äntligen!” Under måltiden diskuterade vi vad vi kunde göra för att bättra oss, vilka uppoffringar vi kan göra. Vi beslutade att arbeta längre på kvällarna. Det är svårt att motivera sig att stanna ute när alla är inomhus i värmen. Ute är det kallt och mörkt och det finns knappt någon att prata med, och man kan inte gå och ringa på hemma hos folk hur sent som helst heller utan det är gator som gäller. Men vi skall försöka stanna ute lite längre. Vi skall göra en ansträngning att gå upp 30 minuter tidigare på morgnarna, och att behålla en positiv attityd, oavsett om vi knackat dörrar i 6 timmar redan. Dessutom skall vi inte stanna längre än 1½ timme hos någon medlem när vi besöker dem för middag etc. Vi skall verkligen anstränga oss för att inte ”slösa” med någon tid. Vi tror på att Herren kommer att välsigna oss med framgång när vi gör uppoffringar och visar vår tro.

Vi cyklade sedan iväg för att titta till den svensktalande familjen vi hittade häromkvällen, och skrifta i deras område. Känslan som vi hade var långt mycket starkare än vi tidigare upplevt. Den svensktalande familjen tackade nej till vårt besök, artigt men bestämt. Så är det ibland. Eller ofta. Inte mer med det, vi började knacka lite dörrar i området istället. Vi hade en munter stämning och allt kändes så mycket lättare och roligare.

Vi brukar börja uppifrån i lägenhetsbyggnaderna och arbeta oss nedåt. När vi kom till sista dörren i en byggnad kom det ut en man i badrock som var riktigt uppretad över vår närvaro. Han hytte med näven och ropade att han minsann skulle ”klå upp oss” om vi inte gav oss av. Vi försökte alltid undvika bråk, och eftersom han dessutom var den sista dörren så gick vi lugnt därifrån och in i nästa trappuppgång.

Inget spännande hände sedan på ett par timmar, men till slut fann vi henne. Riitva. En ung mor med tre barn. Jag tror inte hon fyllt 30 än. Hon bjöd in oss och bjöd oss att sitta ner i köket medan hon stoppade in några sista glas i diskmaskinen. Det yngsta barnet sov, och de två äldre lekte i vardagsrummet. Diskmaskinen tuggade igång med ett behagligt bakgrundsljud. Äldste Smith började med att fråga om vi kunde ha en bön.

”-Ja det går bra, om någon av er har den”

Äldste Smith hade en bön, sedan började vi lektionen. Som vanligt pratade vi om vem Gud är, att vi är Hans barn, och att Han har en plan för oss, för vårt liv på jorden. Vi pratade om Jesus Kristus, och Honom trodde hon redan på. Hon läste bibeln ibland och kände gott för det, och hon hade egna böner ibland när livet kändes tungt. När vi kom till biten om Joseph Smith var det som vanligt min tur, jag hade blivit ganska bra på att ta den utantill och få allt korrekt. Tyvärr kunde jag ju inte göra några större avsteg från texten i boken, jag ville gärna framföra det mer personligt, men kunde ännu inte.

Jag läste i alla fall utantill om hur Joseph varit förvirrad över alla kyrkor, hur han gick för att be och fråga Gud vilken han skulle sluta sig till. Jag berättade om hans första syn, och att Fadern och Sonen kallade honom som profet. Äldste Smith tog därefter vid, och pratade om Mormons bok, visade några av illustrationerna i början av boken, och hon var uppmärksam och verkade mycket intresserad.

Det här var en av de trevligaste stunderna jag haft sedan jag kom ut på mission. Jag kände hela tiden den Helige Anden så starkt, det var en varm och hemtrevlig känsla i hennes hem. När vi var redo att gå reflekterade jag över hur fantastiskt detta var – här hade vi suttit i nära trekvart och pratat om evangeliet, helt ostörda trots att barnen var i rummet intill. Det brukar aldrig gå, det blir alltid störningsmoment, speciellt när vi kommer till biten om Joseph Smith, det tycks aldrig slå fel. Men idag satt vi i lugn och ro och pratade. Hon tog glatt emot boken och skulle läsa och be. Vi fick en tid att komma tillbaka om en vecka.

Jag kände mig som på moln när vi gick därifrån. Tänk att man kan känna så starkt för en främling, bli så glad av att någon tar till sig budskapet. Det känns som att alla timmar av fruktlöst sökande efter en endaste intresserad själ vägs upp i några ögonblick. På vägen hem konstaterade vi att vi inte behövt kämpa länge med vårt nya mål för att bli välsignade. Jag hade också känslan av att vår vänskap hade stärkts av den här upplevelsen. Det är ju det här som för oss samman, vårt gemensamma mål och önskan att föra själar till Kristus. Vi har många olikheter och skilda uppfattningar, för att inte tala om skilda bakgrunder. Men i stunder som denna är vi sannerligen ett. När jag skulle lägga mig den kvällen tänkte jag på en rad ur en psalm, ”sacrifice brings forth the blessings of heaven” (offer manar fram himlens välsignelser), och tänkte för mig själv att ”undrar om inte offer är det enda som manar fram himlens välsignelser.”