Idag arbetade vi lika hårt på våra mål, men utan nämnvärd framgång. Nåväl, gårdagen får väl sägas väga upp för mycket, både bakåt och framåt i tiden. Vi mötte även en man som tydligt förklarade att han inte gillar amerikaner. Ibland bemödar jag mig om att förklara för människor med den inställningen att jag inte är amerikan utan svensk, men det gör ibland saken värre… då kommer harangen om hur vårt land inte hjälpte Finland i kriget, eller om hur vi tog deras ö (Åland) eller hur vi ockuperade dem i hundra år… idag valde jag att bara hålla tyst.

Ikväll käkade Äldste Smith förresten snö! Han var mycket törstig, och vi var långt hemifrån (i området uppe vid sjukhuset). Det är ju dessutom söndag, så att köpa något att dricka var inte ett alternativ.

”-Tror du att den där snön är ren?” frågade han och tog toppen på ett två decimeter högt snölager ovanpå en mur.

En kort stund därefter, på tredje våningen i en lägenhetsbyggnad intill Äldste Smiths mur, träffade vi en vänlig kvinna. Hon var intresserad av att höra mer, men inte just nu. Hennes tolvåriga dotter var där med en kompis och det var fullt upp med annat just nu. Vi pratade en lång stund vid dörren, och hon gav oss lite saft att dricka, sedan fick vi en tid att komma tillbaka när dottern bodde hos pappan. Vi traskade vidare. Detta dörrknackande, timma ut och timma in… mörkt, men inte allt för kallt i alla fall. Jag gillar den fuktiga vinterluften.