En hel dag med område 8… bara lägenhetsbyggnader. Efter en stunds skriftande fick vi lunch hos syster Seitsojoki, det var gott som vanligt. Det var även ett långt besök, som vanligt.

”-Han vill gärna smaka på syltan”

Nej, det ville jag inte alls… nu sätter han igång med sin lek igen. Min kamrat säger saker om mig som är motsatsen till vad jag egentligen vill, han tycker visst det är kul. Glöm att jag äter någon sylta.

”-Vill du smaka på sylta?” Hon frågade snällt.

”-Nej tack”

Äldste Smith log för sig själv. Han tyckte uppenbart att sånt här var skoj, nya missionärer är väl visst bra på något sätt… Han körde på ett tag till, men tyvärr var jag modig (eller tråkig) nog att säga vad jag ville. När det var dags att gå fick jag ett par tjocka stickade sockor av henne. Hon är som sagt mycket snäll.

När vi kommit ut ur byggnaden sade min kamrat

”-Jag är så trött på att vara där så länge… 3½ timme…”

”-Men det är ju du som avgör när vi går, jag skulle absolut komma ut snabbare, president Hoyt har ju sagt en timme som riktlinje, om vi siktar på 1½ så har vi väl tänjt lagom på det med tanke på att hon är ganska ensam och gammal…”

”-Det är inte så lätt Äldste.”

”-Ok”

Tystnad medan vi gick mot vårt nästa mål – eller ”offer” (victim) som vi skämtsamt brukade säga: de där trevåningshusen där vi blev lite osams sist. Vi hade ju redan sänkt förutsättningarna lite för att ha en god stämning ikväll så utgången var väl given – inga undervisningar ikväll och lite osams igen. Det började med en dörr där en kvinna som var lite uppklädd öppnade. När hon stängt dörren sade min kamrat

”-Hon skulle på dejt”

”-Ja, eller så skulle hon kanske ut och dansa, eller på fest” sade jag lite halvt engagerad.

Han gav mig den där leende minen som kändes nedlåtande, så jag frågade honom rakt ut istället för att gå och dra på det

”-Varför är du arg?”

”-Jag är trött på att du alltid har en annan åsikt”

Jag var själv ganska less på att han gick omkring och var trött och grinig så fort vi knackade dörr (något som han själv bestämde att vi gjorde större delen av vår tid), och nu kände jag ingen anledning att hålla tillbaka så jag fortsatte

”-Du kan vara precis hur trött på mig du vill.”

Tystnad i några minuter, sedan fortsatte han

”-Det är bara det att du aldrig håller med mig, du har alltid en annan åsikt.”

”-Om du menar situationen alldeles nyss så sade jag inte ens att jag var av en annan åsikt, jag uttryckte bara andra möjligheter. Min mening började faktiskt ’Ja, eller så…’ om du minns.”

Tystnad igen. Vi vandrade den kalla vintervägen mot nästa byggnad. Jag tänkte för mig själv att om det nu hade varit så att jag var av en annan åsikt – vad skulle det ge honom för rätt att uppträda surigt eller trumpet? Men nu hade jag ju inte bestridigt hans åsikt, bara försökt vända och vrida på frågan och se ny amöjligheter, det är ju så jag alltid gör. Jag godtar sällan det första sagda i en fråga som sanningen utan gillar att utforska och analysera och leka med, innan jag tar ställning. Nu hade jag inte ens tagit ställning ännu… men det gör detsamma.

Jag tänkte på det råd som Peter Magnusson gav mig strax innan jag blev avskild som missionär: ”Kom ihåg att du är du och dom är dom.” Jag hade först tänkt att han menade dom som i människorna i Finland, människorna som inte vill lyssna, eller än mer betungande för hjärtat: De som faktiskt lyssnar men efter övervägande väljer att ta avstånd från evangeliet. Nu började jag se en annan innebörd i hans ord: Jag är jag, och min kamrat är min kamrat, och vi behöver inte vara överens om allt, eller ens mycket. Arbetet förenar oss, men självklart bli man trött på varandra när man delar både bostad och arbetsdag och fritid.

Efter ytterligare en tids skriftande började Äldste Smith bli på märkbart sämre humör.

”-Hej, vi representerar Jesu Kristi Kyrka, skulle du ha lite tid ikväll att höra ett budskap om Frälsaren?”

”-Nej, jag har inte tid”

Med en uppgiven och nästan irriterad ton fortsatte han

”-Skulle ni ha tid någon annan gång då?”

”-Nej” var svaret kort varefter dörren drogs igen kraftigt.

”-Det där var väl lite onödigt?” frågade jag.

”Vad??”

”Du låter ju irriterad på dem du försöker få undervisa, den negativa bild de har av oss förstärks ju bara ytterligare…”

”Du förstår verkligen inte Äldste…”

Okej, då var det dags igen, föreläsningen om varför det är så svårt för honom just nu…

”Men det är väl knappast hennes fel att det råkar vara hundrade dörren idag som svarar dig likadant?”

”-Varför tror du att det är svårt för mig att skrifta vid den här tidpunkten på min mission?”

Jag tror inte på allt hans snack om att det är svårt att vara en ”gammal” missionär (dvs. ha varit ute länge på sin mission), han borde ju snarare känna sig mera motiverad mot slutet, att göra det bästa av den sista tiden. Eller bli motiverad av att det snart är slut på dörrknackandet, om det nu är så att han upplever det som så jobbigt. Konstigt då att han planerar hela dagarna med sådana aktiviteter… Men det såg jag ingen anlidning att säga till honom, inget skulle bli bättre av det, så jag sade bara

”-Nej, berätta varför det är svårt”

”-Jag har inte haft mycket framgång under min mission. Jag har bara döpt en person vet du…”

”-Så du har svårt att visa tro på att Herren kan leda dig till den person här i Kajaani som söker efter det vi har att ge?”

”-Något sådant… men det låter negativt när du säger det så”

Guess what – det är negativt att du känner så! Men, det sade jag inte heller till honom. Jag tror att jag skulle kunna säga mycket, men han skulle inte ta till sig det. Den erfarne tränaren tar väl inte råd av sin unge ”greenie” bara sådär? Skämt åsido… kvällen var slut och vi begav oss hemåt.

Nu skall ingen tro att jag är missnöjd med min kamrat, det är jag inte, det skulle kunna vara värre på hundratals olika sätt. Det är inte lätt att som sagt leva med en person 24 timmar om dygnet i… snart två månader. Men sådant är livet på mission, man väljer inte sin kollega, och det är säkert en bra träning inför äktenskap när man kommer hem… då man faktiskt får välja sin partner själv =)