Idag tog vi tåget till Oulu, sista gången för Äldste Smith… måste kännas nostalgiskt. Eller skönt. Vi blev hämtade av Williams och DeGering vid stationen, och på vägen till deras lägenhet ringde assistenterna och ville prata med mig.
”-Heej, vi har en liten specialare till dig i morgondagens change1I vår mission kallade vi det för changes då missionärer flyttar runt, andra missioner kallar det ibland för transfers (av militärens språkbruk antar jag, när man blir förflyttad mellan posteringar). Det brev som kom ut var sjätte vecka, och som alltså skulle komma imorgon, brukade vi kalla för change letter för däri fanns en fullständig lista över alla missionärers placering samt vem man jobbade med, i hela missionen, så där kunde man se vem jag skulle vara med och var någonstans osv..”
”-Ok?” Jag var ”excited”, det här var ju spännande.
”-Jo, du skall först vara en vecka i Oulu tillsammans med DeGering och hans nya kamrat tillika Zonledare, Äldste May.”
”-Ok, en vecka, och sen?”
”-Jo, för det är så här, att MTC i england har andra rutiner för vilka veckor de skickar hit missionärer, och du skall nämligen få en greenie att träna, grattis!” Jag kunde inte avgöra om det var lite ironi i hans ”grattis” eller om det bara var på allvar.
”-En greenie? Nu skämtar du. Du vet, min finska är inte den bästa ännu precis…”
”-Nej, men det är lugnt, för han är från Finland, så efter det här är du verkligen på topp med språket det kan jag lova.”
”-Så du menar allvarligt att jag skall lära upp en ny missionär när jag bara varit här några månader? Wow… önska mig lycka till då antar jag.” Jag var glad, men ville snarare ge sken av att vara orolig, för att inte verka allt för självsäker. Jag var inte självsäker, men jag kände ändå lugn inför uppgiften.
”-Dessutom har han svenska som modersmål, precis som du, så ni kommer säkert att fungera hur bra som helst ihop. Han kan lära dig finska från ditt eget språk.”
Aha, så han är förmodligen från västkusten, svenskspråkig… spännande, och han sägs kunna finska, så då kan han ju verkligen lära mig. Jag lär honom det lilla jag kan om missionärslivet, och han får lära mig finska. ”Kanon det här” tänkte jag. Jag lär definitivt vara vinnaren på den dealen hehe.
”-Det var en sak till Äldste”
”-Ja?”
”-Du kommer ju att ta din kamrats plats som distriktsledare nu också.”
”-Okej”
”-Har du koll på uppgifterna som hör till det, insamling och rapportering av statistiken, hålla distriktsmöten etc.?”
”-Ja då, det lär ju bli den lättare uppgiften här”
”-Ja, precis. Bra det. Då hörs vi av, bara ring om det är något!”
Jag känner mig så välsignad, att jag får vara med en finländare, då kommer jag verkligen att lära mig språket bättre! Och jag är glad att president Hoyt litar på mig nog att få en greenie efter bara några månader. Jag skall försöka dela upp dagarna bättre, kanske sikta på att ge bort MB en timme, köra nästa timme inriktat på att komma in eller få prata med någon vid dörren etc.
Ikväll hade vi en underbar upplevelse, jag och Äldste Williams undervisade ett kinesiskt par. De var intresserade, och lyssnade och ställde frågor. Efter lektionen visade de oss bilder hemifrån, han var från Shanghai, och visade oss en massa bilder. Han berättade att det kunde ta en hel dag att ta sig från ena änden av staden till den andra. Wow… jag tycker det är så häftigt. Jag älskar verkligen kina, jag vet inte varför, men jag tror att jag alltid har gjort det. Det är inte bara att det känns exotiskt, det är något mer i mig. Jag önskar så att jag kunde besöka det landet en dag. De vill att vi kommer tillbaka på måndag. Jag är så upprymd och lycklig, men jag vet egentligen inte riktigt varför, jag bara är det!
Ikväll lyssnade Äldste Williams på musiken från filmen Armageddon. Jag blev nästan lite trunky2ett ord som missionärer använder för hemlängtan, fast egentligen betyder det nog inte just att ha hemlängtan utan snarare är det en beskrivning av en missionär som packar sina väskor några månader innan han skall resa hem, och bor i väskan de sista månaderna. Jag hade ju några sådana hemma, musiken från the Rock gillade jag… jag minns när pappas kompis Manfred stod i vardagsrummet, volymen var uppskruvad, och han sade att ”det här är ju lika bra som vilken symfoni som helst”. Jag höll med honom. Om än lite agressivare än en genomsnittlig symfoni kanske…