Vi hade en fantastisk zonkonferens. Vi gick igenom många bra saker. Vi fick dessutom betalkort som vi skall använda för vår MSF istället för egna bankkonton. Det var visst så att vissa länder i Europa hade kommit på idén att MSF¹MSF står för Missionary Support Fund. En mission finansierar man ju själv, man sparar innan man åker ut på mission, eller ens familj och bekanta hjälper till. Beroende på ekonomin i landet man kommer från betalar man olika mycket, och beroende på landet man sedan skickas ut till så får man olika mycket. Kyrkan har ett utjämningssystem så att en missionär som exempelvis kommer från ett fattigt land betalar vad som kan förväntas under hans omständigheter där hemma, och om han skickas till låt säga Finland (som har en ganska hög levnadskostnad) så får han ändå tillräckligt med pengar för att leva och äta (i alla fall äta hehe). Jag tror vi betalar ca 70000 om vi åker ut som missionärer från Sverige, alltså någonstans runt 3500kr/mån, och i Finland är MSF 180€ som skall räcka till mat. Kläder och annat får man ta från sparkontot hemifrån. Utöver MSF så får man för sina 3500kr/mån i svenska pengar även hyran betald och i viss mån resor. Så det går väl nästan på ett ut mellan de här två länderna. Men om man kommer från Kina eller något så betalar man ju betydligt mindre, kanske 300kr/mån? Nu har vi ingen missionär i Finland som är från Kina, men som exempel bara, om man jämför pengarnas värde… var lön, och krävde att kyrkan betalade skatt på den utbetalda MSF:en. Så då lägger kyrkan all MSF i ett eget bankkonto och lånar ut betalkort till oss istället, som att handla på ”företagets visa” blir det alltså nu.

Det bästa med konferensen var vittnesbördsmötet²På vanliga vittnesbördsmöten i kyrkan är det frivilligt att gå upp och vittna om sin tro och sitt vittnesbörd, men på missionärskonferenser förväntas alla göra det, vi går helt enkelt i tur och ordning, det är inget välja här inte. Och alla missionärer bör ju vilja dela med sig av sin tro och sina känslor för Frälsaren, vad gör man annars här?. Jag hade inte planerat något som jag skulle säga eller berätta om när det var min tur, men jag gick fram och kände mig helt fridfull. Jag minns inte exakt orden jag sade, men jag minns känslan av total frid och glädje. Jag tror att det jag sade var mest för min egen skull för det påverkade mig starkt. Många av de andras vittnesbörd trängde också djupt in i mitt hjärta och jag kände någonting idag som jag inte känt på mycket länge, Anden vittnade på ett mycket speciellt sätt. Till och med syster King uttryckte sig kärleksfullt gentemot de äldster som hon alltid haft en sarkastisk dock skämtsam ton gentemot. Det är hennes sista, hon är färdig med sin mission om några veckor, så det kan ju vara därför. Syster Brown är också ett starkt tillskott till missionen, hon verkar förstå missionärsarbetet väldigt bra i praktiken, och förstå människor, inte bara principerna.

Under kvällens brasafton³Eng. Fireside. Jag vet inte vart namnet kommer ifrån, men det är inget annat än ett möte där kyrkans ledare talar till medlemmarna. Ofta är ”brasafton” riktat till de yngre medlemmarna, 18-30 år ungefär, men alla är ofta välkomna. En stor del av Oulus distrikt (kyrkan i norra finland) var där. talade President Hoyt om templet, och kvinnan som översatte talet till finska var rörd till tårar (nej, President Hoyts finska är inte på topp, han kommunicerar bara på engelska bortsett från några fraser som han kan på finska). Hon var nyligen beseglad i templet, till Otto Liljansalo som jag känner lite hemifrån, jag fick tillfälle att prata med honom en stund ikväll.