På morgonen knackade vi dörr, gav bort en bok, och skall tillbaka dit nästa vecka. Vi åt lunch med familjen Ahola, hon berättade om sin omvändelse. Vi träffade hennes man också, han var väldigt trevlig. Han är ännu inte medlem i kyrkan. Han hjälpte oss fixa lite med våra cyklar.

Efter det skulle vi just bege oss ut till norra Larsmo, till den där mannen i bilen som vi pratade ett bra tag med i förrgår, och som vi upplevde så mycket motstånd då vi försökte undervisa. Just som vi skulle hoppa upp på cyklarna började det spöregna! Vi cyklade ut mot Larsmo, och efter bara några hundra meter sade min kamrat ”haha, jag känner hur det rinner vatten längs mitt ben” han tyckte det var festligt (sådan är han, Äldste Phelps) och för mig var det inte riktigt så illa ännu, jag hade ju min regnrock på mig. När vi kämpat oss ut till Byggmästars stannade vi för att fråga Heidi om vägen till den adressen mannen givit oss. Hon visade oss på kartan, samtidigt som hon tyckte att vi skulle åka hem och byta om så vi inte blev sjuka. Men vi tänkte inte ge upp när vi kommit så här långt.

Vi trampade vidare, blöta var vi redan så det kunde inte bli så mycket värre. Till slut kom vi fram, och han var hemma, men det visade sig att hans bror skulle komma på besök om en timme, så det passade inte nu. Jag berättade om vår lilla kamp för att ta oss ut, och frågade om vi inte kunde prata en stund nu innan hans bror skulle komma i alla fall, men han föreslog att vi kunde komma tillbaka imorgon istället. Vi enades om en tid på lördag, när vi ändå skulle ut mot Larsmo nästa gång för att besöka Marlene. Men man vet ju inte vad som dyker upp ivägen den gången. En annan rolig detalj var att just som mannen meddelat att det inte blev någonting idag, då upphörde regnet. Vi trampade hemåt, dyblöta som vi var… och jag hade haft fel – det kunde visst bli värre, för regnet var nu ersatt av kraftig vind, det blev väldigt kallt särskilt som vi var blöta in på kroppen! Usch och fy.

Väl hemma drog vi lott om vem som skulle få den varma duschen först. Vi tog båda god tid på oss att värma upp, och när vi bytt om och bytt skor (ja, de var som vattenpölar inuti) kände jag att ”nej, fy vilken dag, nu strundar jag i det här och går och lägger mig” men det var inte min kamrat inne på. Han peppade lite och så gav vi oss av för att arbeta dagens sista 3 timmar. Vi tänkte besöka Mikaela. Mikaela är en relativt ny medlem i min ålder som döptes för 3 år sedan, och hon bor för tillfället hemma hos sina föräldrar. De bor på Bennäsvägen, en jättelång gata söder om stan.

När vi kom fram till huset var Mikaelas bil inte där (jo, vi såg henne några dagar tidigare) och hennes föräldrar är inte så glada i kyrkan, eller missionärerna, så vi gick vidare, min kamrat hade en idé att vi borde kolla hur lång den här gatan egentligen är, så vi traskade på. 90 villor. På vägen tillbaka var hennes bil där, så vi ringde på. En ung kille öppnade, vi frågade efter Mikaela, och hon kom till dörren, och hon var väldigt glad över att se oss, över att det fanns missionärer i Jakobstad igen. Vi stod vid dörren och pratade i någon halvtimme. Hon har inte varit så aktiv i församlingen senaste året, men innan dess var hon lärare i evangelieklassen och allt, trots att hon själv nyligen blivit medlem. Det är så härligt med omvändelser som är så verkliga och så fullständiga.

Jag bjöd in henne till kyrkan på söndag, och hon sade att hon inte var säker, men att hon verkligen ville komma. Jag gav henne ett löfte att om hon läste lite i skrifterna (bibeln eller Mormons bok) varje dag så skulle hon få kraft att komma på söndag.

Mötet med henne gjorde hela den jobbiga dagen definitivt värt det. Lite ironiskt att hemma hos familjen Ahola undervisade vi om hur välsignelser kommer först efter prövningarna, först då vår tro har bestått provet – och så cyklade vi själva 22km i regn och kall blåst för ingenting, för att sedan träffa Mikaela och ha ett bra samtal med henne.