Jag kände redan när den här dagen började att det skulle bli något speciellt. Jag trodde först att det var att vi skulle få undervisa Sonja äntligen, men då vi var på väg dit kände jag att vi skulle titta förbi hos en annan ung kvinna som vi stötte på då vi knackade dörr i förra veckan. Jag hade en stark känsla att vi skulle gå dit med detsamma, men min kamrat tyckte att det var mera logiskt att ta henne efter att vi kollat om Sonja var hemma. Så det gjorde vi. Sonja var inte hemma, och vi gick då dit jag känt att vi skulle gå.

Utanför huset stod en annan ung kvinna och pratade i mobiltelefon. Vi gick in och upp för trappan, och ringde på dörren. Ingen hemma. Vi gick ner och ut igen, och då var hon som stod där precis färdig i telefon. Vi började prata med henne (hon heter Heidi) och hon berättade att hon bodde på nedervåningen här. Hon hade tid att prata en stund så vi satte oss på trappan, och vi började berätta vårt budskap om Guds plan, om Kristus, om profeter, om Joseph Smith och visade henne Mormons bok. Hon berättade under diskussionen att hon själv tror på Gud, och att den största gåvan han har givit oss är vår frihet att välja, och att syftet med livet är att lära känna sig själv och Gud. Det lät ju som någonting vi kunde ha sagt till henne, ordagrant är det ju innehållet ivår  fjärde lektion. Hon trodde dessutom på reinkarnation pga att hon trodde att en livstid inte var tillräckligt för att lära känna sig själv och Gud… men i övrigt höll hon med oss om nästan allt.

Hon var ivrig att läsa Mormons bok, och vi skall tillbaka på torsdag nästa vecka. I slutet av diskussionen hade vi en bön. Det är ju en viktig del i våra besök hos människor att försöka få dem att be, så att de lär sig, och så att de vågar. Hon berättade att hon redan gör det varje dag, och gärna ville att jag skulle be så hon får höra hur vi gör det. Efter att jag haft en enkel bön där jag tackat vår himmelske fader för den fina dagen vi fått, att vi får leva i ett fritt land med fred, och bett för andlig vägledning för oss alla tre under dagen, och avslutat ”i jesu kristi namn, amen” frågade jag om det var ungefär så hon brukade be. Det var det, fast hon brukade ha med lite saker som ”moder jord” osv. kanske pga den österländska influensen i hennes tro.

Av morgonens erfarenhet lärde jag mig lite mera av vad det innebär att inte ”inte frukta människor mer än Gud”. Jag hade fått min vägledning för vart vi behövde gå, min kamrat hade en logisk invändning, för han hade inte fått samma andliga ingivelse. Skönt att Sonja inte var hemma, för efter diskussionen med Heidi kom hennes vän (som hon stått och väntat på utanför huset). Hade vi varit 15 minuter senare så hade vi kanske aldrig träffat Heidi…

Efter det kontaktade vi en man på gatan som berättade att han kände missionärerna sedan tidigare, att de hade bott granne med honom då missionärslägenheten var i ett annat lägenhetshus, i västra delen av centrum. Ett tag hade de besökt honom en gång i veckan till och med. Till en början var han trevlig, men när vi just skulle skiljas åt var det som att något tog tag i honom, och han blossade upp i plötslig vrede och började prata högljutt om hur ”männen i Salt lake city utnyttjar oss som redskap” och hur vi ”inte skall tro på lögnerna de spinner upp för oss”, att ”det finns så mycket hemligheter runt er religion” och ”det är ett krig där många dör kring saken om månggifte”.

Jag hade aldrig hört sådana påståenden tidigare, och inte min kamrat heller. Vi bar lugnt våra vittnesbörd för honom om apostlarna och profeten, och han började vifta med böcker som han hade i handen, ett tag trodde vi han skulle slå oss med dem. Han pratade om att ”ni måste hämta information från andra källor”. Vi berättade att vi hämtade information från den enda källan, Gud, genom att vi bett och frågat honom om det här rörande vår tro och vår religion. Om Mormons bok till exempel, och jag tänkte ta upp en egen bok, men då gav han sig av, men orden ”ljug inte!” ”ljug inte!” högljutt. Intressant möte…

Senare på eftermiddagen knackade vi dörr i ett villaområde, och en ung kvinna pratade lite med oss. Hon trodde själv på Kristus, men var inte intresserad av att diskutera med oss. Vi berättade att vi gärna lämnar henne en Mormons bok, så kan hon själv i lugn och ro undersöka, och be till Gud och fråga om den är från Honom. Hon svarade att

”-Jag har en vän som har gjort det, och fått svaret att endast bibeln är Guds ord. Dessutom tror jag inte på att man kan döpa sig för de döda”

Så hon hade lite koll i alla fall… vi pratar ju gärna mera om templet och läran om dop för de döda, så min kamrat sade

”-Det står om det i bibeln.”

Hon tog upp sin bibel och frågade ”-Var?” i en anda av ”det skall jag motbevisa.” Så vi berättade för henne att det stod i första korintierbrevet 15, där Paulus argumenterar för uppståndelsen, för det fanns några i kyrkan i Korinth som inte trodde på uppståndelsen¹Breven i nya testamentet består till viss del av korrigering av falska läror som smugit sig in i kyrkan, redan under apostlarnas levnadstid, tänk då hur fort ändringar smög sig in i kyrkan och i kyrkans lära efter alla apostlars bortgång….

”Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?” (1 Kor 15:29)

Hon läste det tyst för sig själv, såg fundersam ut, och hämtade sin mamma. De stod en bit in i hiset, men jag kunde fortfarande höra vad de sade till varandra

”-Mamma, vad betyder det här?”

”-Jag vet inte men man kan inte döpa sig för andra som har dött.”

”-Men det står ju här…” mamman avbröt hennes fråga med att rappt svara

”-Ja ja, jag vet inte vad det betyder men det betyder i alla fall inte det som de där två påstår.”

Flickan sade ”Nej, jag tror inte heller att man kan göra det…” och hon kom tillbaka till dörren.

Vårt samtal fortsatte en liten stund, hon sade att Bibeln räckte för henne, och att det inte står någonstans i bibeln att man skall läsa Mormons bok så därför ville hon inte göra det. Det kändes som att samtalet inte skulle leda något längre. Vi är ju trots allt inte här för att argumentera med människor (som en del andra samfunds missionärer gör, ingen nämnd…) utan berätta om Mormons bok och ge dem möjligheten att själva ta reda på om den är sann. Ibland kan det ju hjälpa om man ”tar hand om” deras invändningar varför de inte är intresserade av att läsa eller komma till kyrkan och se själva hur det är där, ”hos oss”, men har man bestämt sig så har man, och det verkade hon ha gjort. Vi hade hela tiden en vänlig anda och det kändes som att vi båda på något sätt ändå uppskattade samtalet. Jag avslutade med att vittna om att hennes tro på Kristus kommer att välsigna henne mycket i livet, och att bibeln är Guds ord.

Vi fortsatte knacka dörr i området, och på kvällen var vi på hemlärarbesök med broder Grundvall.

Vi avslutade dagen med ännu lite mera dörrknackning, och vi svängde förbi Mikaela också, jag hade velat ha med henne på undervisningen med Heidi på torsdag (för dem bådas skull). Mikaela var tyvärr inte hemma, vi pratade dock en stund med hennes mamma vid dörren, hon var mycket trevlig.