Vi knackade dörr hela dagen, sedan var vi hembjudna till Marlene Byggmästar, Johan var också där. Efter maten hade vi ett budskap om kristuslik kärlek, och hur den kastar ut all rädsla. vi kom in på medlemsmissionärsarbete. Jag inbjöd dem att på egen hand be och fråga Gud vem i deras närhet som är redo att ta emot evangeliet. Jag citerade kyrkans president som sagt att ”Herren har placerat många själar i vår vänskapskrets som är redo att höra evangeliet”.

På kvällen var vi hemma hos paret från kosovo igen, men det var dött på den andliga fronten. Jag kände mig ”på egen hand” under hela lektionen, jag kände inte anden mera än någon halv minut då jag vittnade om frälsaren. Jag kände att jag så mycket hellre finner de som är redo och intresserade av vårt budskap hellre än att ha massor av undervisningar som ”inte är värda” någonting, det spelar ingen roll hur länge jag behöver knacka dörr för att finna dem… En bra undervisning är bättre än hundra sådana här.