Dagen började tufft. Jag var trött hela morgonen, det var tungt att studera, och innan vi skulle ut så skulle vi slänga in en tvätt i maskinen, i vår egen maskin som Johan kopplade in här om dagen. Den fungerade inte. Johan svängde förbi och kollade på den på sin rast, men den verkar vara sönder. Klockan var 12 innan vi kom ut ur lägenheten. Vi tittade förbi en mindre aktiv – inte hemma. Vi gick och knackade dörr, den första dörren var en ung kvinna utan byxor… precis vad man vill se när man försöker att inte tänka på tjejer under två år… not.

”-Ehkä nyt ei ole parasta aikaaa…” sade jag, dvs. ”nu kanske inte är bästa tillfället” och hon stängde dörren utan att säga något. Vi gick vidare till dörren precis intill, men då öppnade hon sin dörr igen, den här gången med byxor och en tjockare tröja. Det framkom att hon inte pratade finska, så hon kanske inte förstod vad jag sade ens. I vilket fall så var hon intresserad, vi gav en kort variant av första diskussion vid dörren, och hon ville läsa Mormons bok, så hon fick den, och vi sade att vi skulle komma tillbaka i nästa vecka. Då kommer vi dock att behöva någon med oss från församlingen, det finns en regel för missionärer att vi inte får undervisa kvinnor ensamma, jag vet inte hur regelt kom till men jag kan föreställa mig… i vilket fall så är det bara bra att involvera medlemmar i undervisningstillfällena.

Lite senare knackade vi på hos en familj där mannen sade att han inte hade tid just nu, han höll på att försöka fixa sin dator.

”-Vill du ha hjälp?” frågade jag.

”-Jaa… om du kan sådant så visst”

Vi gick in och jag hjälpte honom att formatera datorn och installera windows XP. Sedan gick vi vidare.

I början av min tid här i Jakobstad hade jag alls inget emot att gå och knacka dörr, nu börjar jag bli lite trött på det igen, påminner lite om Kajaani-tiden (som lyckligtvis är förbi). Det känns så fruktlöst när man inte hittar någon eller inte får undervisa. jag påmindes dock om President Hinckleys erfarenhet (kyrkans 12e president och profet) en kväll då han var på väg hem, och kom ut från kontorsbyggnaden. Han sade till sig själv ”Gordon, du är en gammal man nu, varför dör du inte bara”. Efter några sekunder svarade han sig själv ”Nåväl, du är inte död än, så återgå till arbetet”. Han gick tillbaka till sitt kontor och gjorde färdigt några saker.

Ibland känns det så tungt att gå ut på skriftande i flera timmar. Jag har aldrig ens tänkt tanken att stanna inne – man går och gör det man ska ändå såklart. Mitt problem är att göra det med ett glädjefyllt hjärta de dagarna det känns så tungt. Det tar ibland viljan och kraften ifrån en när man gång på gång anstränger sig för att förmedla något och ingen vill ändå lyssna, och de få som gör det betraktar det vi vill ge dem som värdelöst.

Ibland hämtar jag kraft från ett råd jag fick av Peter Magnusson innan jag for ut på mission. Han sade ”Kom ihåg att de är de, och du är du”. Han utvecklade det inte så mycket mera, men ett sätt jag tänker på det är att min relation till min himmelske fader, och till Frälsaren, förändras inte av att ingen i min omgivning vill tro. Likt Nephi vet jag vem jag anförtrott mig åt (2 nephi 4:19).

Under eftermiddagen var vi förbi Ritva, men hon hade glömt vårt möte, så vi bestämde en ny tid, sedan fortsatte vi knacka dörr. Vi åkte ut till ”familjeområdet” som vi kallar det, ett av villaområdena i utkanten av stan. Vi hade inga undervisningar, dock en timmes långt samtal med en Lestadian som lade ut hela deras lära för oss. Jag tänkte på skriftstället i L&F ang. missionärsarbete, där det står att vår tid är dyrbar, vårt budskap är viktigt och att vi inte är utsända för att undervisas utan för att undervisa… men den Helige Anden viskade till mig att lyssna på honom, så jag blev stilla kvar. Kanske för att jag skall förstå dem bättre i fortsättningen… och kunna hitta gemensamma nämnare… eller för att det fanns något i hans budskap som jag kunde dra lärdom av?

Han ville inte höra om Mormons Bok, men jag kände att han var en god man med stor kärlek till sina medmänniskor. Han nedvärderade den, och kyrkan vi representerar. Det gör inget. Vi hade en bön tillsammans innan vi gick.

När den här dagen äntligen var till ända var jag helt slut. Det kändes som att jag inte orkade ringa på en enda dörr till.