Dagen började med en fantastisk känsla. Jag satt och läste i skrifterna, och då morgonsolen vilade på mig kändes det som att jag var i templet. Jag vet inte varför men det var fantastiskt.

Det första vi gjorde idag var lite service, vi var hemma hos Moisio och målade deras garage med dem. Under tiden pratade vi om husbygge (på finska, det var en utmaning).

Vi knackade dörr ett tag, och sedan åt vi middag hos Johan och Camilla Byggmästar, och maten var jättegod. Efter det klippte Camilla mig. Maskinen stod på 12mm… vissa missionspresidenter skulle kanske inte gilla det… tur att vi har en som inte bryr sig. Hans kommentar senast någon kom till en zonkonferens med den frisyren (eller avsaknaden av frisyr…) var ”Oh, you got a buzz, nice!”

Vi gav sedan samma budskap till dem som vi hade med Daniel igår, den där versen i alma 26 om att vi kan hjälpa tusentals själar till omvändelse… Jag påpekade att dessa missionärers arbete hos Lamaniterna var en lång process, och på samma sätt är vårt missionärsarbete en lång process och vi ser inte alltid frukterna av vårt arbete.

Då vi cyklade från Johan och Camilla fick vi ett bevis på hur Herrens beskydd är med oss. Det stod några killar och fiskade vid vattnet, och just som vi kom cyklande i nerförsbacken tog de några steg bakåt, nästan upp på vägen, och lutade sina kastspön bakåt för att slänga ut dem. Jag såg att ”nu far jag rakt in i hans drag” och mycket mera hann jag inte tänka – jag släppte styret, tog upp armarna framför ansiktet och blundade (det fanns ingen tid till inbromsning) och pang! När jag visste att vi passerat öppnade jag ögonen och där satt ett stort drag fast i mitt… cykelstyre, där jag haft min högra hand sekunderna innan. Och det satt djupt fast. jag stannade, och lyckades lirka ut draget efter en liten stund. Pojken kom fram till cykeln lagom till att jag fått loss det, och hans kommentar var ”Ja, inte gör det något”. Som att jag hade gjort honom en oförrätt genom att dra med mig hans fiskedrag, men han förlät det, ”det var okej” ungefär. Jag kände nog mera att ”pucko som dinglar med fiskedrag mitt ute i cykelbanan, när det kommer trafik dessutom” men jag sade ingen, vi cyklade vidare hemåt. Så gamla var de heller inte. Men visst var det en rolig reaktion från honom? Jag kunde lätt ha blivit blind på ena ögat där om den tagit lite högre och jag inte lyckats skydda mig…