På morgonen knackade vi dörr, och det kändes på något sätt som att jag var född på nytt. Jag kände sådan kärlek till dem vi pratade med, jag kände den Helige Anden så starkt. Vid varje dörr lyckades jag koncentrera mig fullständigt på personen vi mötte.

Lunch fick vi hos Klas och Heidi Byggmästar. Det måste vara jobbigt nu när Daniel snart far iväg. Vi samtalade lite med Klas om missionärsarbetet, han är ju församlingens missionsledare.

Jag har haft en så stark känsla de sista dagarna av att det verkligen är Herren jag tjänar, inte missionspresidenten, och inte hans förväntningar, eller siffrorna på vårt målsättningspapper. Visst vill jag gärna se dop, men på det senaste har jag haft den önskan mera för undersökarnas skull och mindre för att vi skall uppfylla något slags mål.

På kvällen hade de kristna en spelning i parken utanför vår byggnad. ”Broder Jakob” var där, och det var också det paret som vi samtalade med då de satt i sin bil vår första vecka här i Jakobstad. Paret bjöd med oss hem till sig på lite saft och smörgås. Vi följde med, och de var nyfikna på hur vi kom till tro. Vi berättade om våra vittnesbörd, och jag berättade även lite om prästadömet och om återställelsen. Så fort jag kom in på det som de ”inte kände igen” eller som specifikt rör återställelsen så var det dock som att de inte hörde alls.

De har en stark tro på Kristi nåd, och Han har gett dem frid i livet. Den tron vill vi inte vända dem bort ifrån. De har känt den Helige Anden vittna för dem att Jesus från Nasaret är Frälsaren, så mycket vet de. Risken med kyrkorna är ju dock att människor stänger sig, att de fastnar i kyrkans traditioner och läror, och inte är öppna för att omvärdera och ta in nytt (vilket för övrigt även är fallet med medlemmar i Jesu Kristi kyrka ibland, det finns dem som fastnar i invanda mönster och uppfattningar, och inte låter sin tro utvecklas och växa för de tror att ”nu har jag förstått det hela” när vi i verkligheten aldrig kan säga så).

Jag önskar att fler ville vara öppna för det vi vill utöka deras tro med. Jag försöker alltid att lyssna på dem som berättar om sin egen tro, för det finns alltid något jag kan plocka upp och lära mig något från. Ibland får jag ett nytt perspektiv, ibland förstår jag en princip bättre. Ett exempel är ju ett par lestadianer som jag har känt väldigt gott när vi samtalat med, och som jag har lärt mig saker utav samtalen med.

Jag kände sådan omtanke och kärlek ikväll, och det är någonting som jag har bett om också en tid. I slutet av Mormons bok står det om kärleken (Moroni 7:46-48) och hur det är en gåva från Gud att ha kärlek till våra medmänniskor:

Om ni därför, mina älskade bröder, inte har kärlek är ni ingenting, ty kärleken sviker aldrig. Håll därför fast vid kärleken, som är det största av allt, ty allt måste upphöra. Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl. Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, skall bli lika honom, ty vi skall se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren. Amen.