Knackade dörr i ca 6 timmar idag, undervisade tyvärr ingenstans men vi höll modet uppe. På kvällen var det volleyboll, alltid bra att ha något att se fram emot.

Då vi cyklade ut till Johan och Camilla för middag kändes mitt hjärta tungt. Jag funderade över om vi kämpade tillräckligt hårt, om vi var tillräckligt rena för att verka som redskap i Herrens hand. Vi ser ju inte mycket framgång här, och de allra flesta nekar ju blankt redan innan man öppnat munnen knappt. Men jag vet ju att det är så kring främlingar, och kring religion, här uppe i norden. Likadant hemma, och jag och min familj hade nog inte behandlat missionärerna annorlunda om de bara kommit till dörren som främlingar. Det finns så många goda människor här, men det är svårt att väcka intresset hos dem.

Vi har gått igenom hela stan, allt utom centrum. Snart har jag personligen knackat på varje dörr, och snart har jag personligen mött i alla fall en person från varje hushåll.

Men, på kvälen volleyboll alltså, och jag har inte haft så roligt på månader. Det var riktigt jämna lag, varje set slutade runt 20-20 och alla gav verkligen allt. Total koncentration. Att stå i sanden barfota i kvällssolen var som en glimt av paradiset. Borta från jobb och ansvar för en liten stund, bara koppla av och ha roligt.

Ikväll klippte jag mig med maskinen, kort blev det…