På morgonen var vi hos missionsledaren i församlingen (Aho) och diskuterade missionärsarbetet i församlingen. Vi enades om att enda sättet att få församlingen att sträcka sig utåt mera i att göra missionärsarbete, berätta för sina vänner och bekanta om – eller bjuda in dem till – kyrkan, är att ledarna i församlingen först gör det. Leda genom exempel. Så vi skall prata lite om det på nästa församlingsråd¹Församlingsråd är måtsvarande ett styrelse/ledningsgrupps-möte och brukar hållas varje månad. Representanter/ledare från varje organisation i församlingen skall vara representerade vid varje möte. Deltagarna är således biskopen i församlingen, hans rådgivare och sekreterare, ekonomiansvarig (”kamrer”), ledarna för de vuxna männen, kvinnorna, unga män, unga kvinnor, barnen (under 12 år) samt ansvarig för söndagsskolan, missionsledaren och aktivitetsansvarig om sådan finns. Vanligtvis träffas man under en timme och diskuterar och planerar aktiviteter, diskuterar hur man bäst hjälper och samordnar insatser för äldre och sjuka mm, på fredag.

Vid lunchtid knackade vi dörr, träffade en Jonas i vår ålder som var nyfiken på att lära sig mer. Han är redan medlem i något samfund, tyckte han nämnde att han själv predikar också så han är nog ganska engagerad. Det var ett gott samtal, han är ivrig att läsa och undersöka Mormons bok. Vi skall tillbaka på lördag.

Lite senare stötte vi på ännu en troende, medlem i pingströrelsen. Medan han och Wooley stod där och pratade var det som att mina ögon öppnades. Jag har alltid hört – och ofta försökt leva efter – att det är meningslöst att argumentera med någon. Vårt arbete måste ledas av den Helige Anden, och Han är inte närvarande i ett samtal om det finns antydan till stridighet. Det goda samtalet som bjuder in Herrens ande måste vara vänligt och respektfullt från båda parter. Om det inte är det, om så bara den ena parten är stridslysten i sina argument så kan hela samtalet kvitta. Men det är så lätt att dras in i en ordstrid. Wooley är dock oftast väldigt ödmjuk och backar ut ur sådana situationer smidigt och vänligt.

Att föra ett sådant hetskt samtal är som att argumentera mot Stridigheternas fader själv, och ingen av oss kan överlista honom, endast med hjälp av Herrens ande kan vi övervinna Den Listige. Vid sitt besök till folket i Mormons bok sade frälsaren:

Ty sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede, den ene med den andre.
Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant skall upphöra.

Därefter går han vidare för att förklara vad som ÄR Hans lära (för den som vill läsa vidare, se 3 Nephi 11:29-41).

Jag känner att jag inte helt lyckas förklara min insikt här idag med ord, men det är ofta så med andliga tankar och personliga uppenbarelser – man kan inte alltid sätta ord på dem, och som Aposteln Boyd Packer har sagt, ”det finns en mening med att vi inte kan förklara precis vad Anden uppenbarat för oss.”

På kvällen var vi i kyrkan på julfest, det var trevligt.

Nu skall jag ta upp en annan reflektion som jag tror jag delar med de flesta missionärer – det svåraste med att vara ute som missionär är inte språket, avsaknad av underhållning eller strikta regler i övrigt. Det är inte att arbeta 70h i veckan eller att gå upp tidigt varje morgon i två års tid. Det är inte att sakna kontakt med familj och vänner utöver brevskrivandet.

Det svåraste är att vara helt borta från världen av relationskärlek. Och nu menar jag inte att det är något unikt för missionstiden att vara avhållsam från sex, för i kyrkan tror vi starkt på att Herrens kyskhetslag är: fullständig avhållsamhet före äktenskap och fullständig trohet inom äktenskap. Så andra ungdomar i kyrkan, som lever så som kyrkan lär, är precis lika avhållsamma sexuellt som vi är som missionärer. Men just det att inte få flirta med någon, att inte ha en relation över huvud taget, att inte få krama någon flicka man tycker om, det är för mig det svåraste och det jag saknar allra mest.

Efter julfesten knackade vi dörr en stund i området där vi bor, Soukka. Vi träffade en trevlig familjefar, Jonas, som pratade en bra stund med oss. Barnen svansade kring benen på honom och bad honom att vi skulle få komma in, men det passade inte riktigt nu. Vi skall återkomma en annan dag. Hans första kommentar då min kamrat sade att familjer kan vara tillsammans för evigt, var ”det vore en mycket god överraskning om det vore så.”