På morgonen hade vi lite ”service”, vi hjälpte till med packning och flyttning av kartonger, en äldre medlem som skulle flytta. Efter det hade vi lite ”exchanges” med Colton och Black. Fram till middagen knackade jag dörr med Black, inte mycket hände. Efter middagen var jag och Colton ute i deras område, han berättade att de hade lite problem med ”companionship study”1I missionärernas schema ingår det en timme studier gemensamt. Om man har undervisningar under dagen så planerar man dem och studerar inför dem, tänker på frågor som undersökaren kan tänkas ha och ta fram skriftställen, citat av profeter mm som kan tänkas hjälpa dem osv., att de knappt haft några gemensamma morgonstudier sedan de kom till Espoo. Jag funderade och sökte inspiration vad jag kunde säga eller göra för att hjälpa dem, men det kom ingenting just då, så jag lyssnade bara på honom.
Vi fick tre bra kontakter som de skall tillbaka och undervisa om några dagar. Vi hade också en undervisning med en kvinna på gården utanför hennes lägenhet.
På kvällen satte vi oss ner för en utvärdering och andligt budskap. Först bad jag alla berätta om ett tillfälle under dagen där de kunde ha gjort bättre ifrån sig. En stunds reflektion och konstruktiv självkritik är aldrig fel. Sedan sade jag ”Nu tänkte jag nämna något som är missionärers största problemen i Europe Central-området2i kyrkans administrativa indelning/organisering av länderna tillhör Finland centraleuropa – bristen på meningsfulla companionship study (det var givetvis ingenting jag hittade på, utan jag hade fått höra det ganska nyligen från president Hoyt under ”missionsråd”). Jag pratade lite om hur det hjälper till att ena två missionärer kring arbetet och skapa enighet och kamratskap i arbetslaget.
Colton hade givetvis varit orolig under kvällen att jag skulle ta upp det med Black på ett sätt som fick honom att framstå som ”tjallaren” men nu gav jag dem istället en möjlighet att erkänna tillsammans, vilket de genast gjorde. De berättade att de hade svårt att få till sina gemensamma studier, och vi pratade om det en stund, och båda lovade att anstränga sig mera fortsättningsvis. Det mest fantastiska var att jag inte alls hade planerat det så här, det bara kom till mig medan vi satt där. Jag hade haft en bön i hjärtat tidigare under dagen, hur jag skulle kunna hjälpa dem, och den bönen besvarades.
Senare på kvällen hjälpte Colton mig att klippa håret (med en sån där billig maskin som klipper av det KORT), och han sade ”Thank you for the help in there” (på svenska ”Tack för hjälpen där”), och jag sade bara ”That’s what zone-leaders are for” (på svenska ”det är det zonledare är till för”). Men det var inte jag som gjorde det, det var Anden som vägledde mig, jag visste inte på förhand vad jag skulle göra (jämför 1 Nephi 3).