Idag var så kallt att vi var tvugna att ha överrockar på oss. Hela förmiddagen längtade jag efter min mössa (som jag naturligtvis inte tagit med mig…). Vi gick runt lite i centrum och kontaktade, sedan begav vi oss till kyrkan för söndagsmöten. Michaela dök inte upp, inte heller mannen från portugal.

Jag var med unga män, Dvs. Nikolai Kleis för han är den enda i den gruppen. Johan Byggmästar hade lektionen, den handlade om den Helige Anden. Frågan kom upp vad ordet hugsvalare betyder, och det är väl så gammalt språkbruk att ingen av oss visste riktigt. Men vid jämförelser med Finska och Engelska så handlar det ju om att bli tröstad, eller stillad i sinnet.

Som en del av lektionen läste Johan också ett skriftställe från Läran och Förbunden ang. när Oliver Cowdery, som var skrivare åt Joseph Smith under en del av översättningsarbetet med Mormons bok, ville få chansen att själv översätta. I L&F 9:7-9 står det:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt. Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.”

Jag drog då en parallell till vårt arbete som missinärer – det går inte att bara be Herren om framgång, och sedan vara kringvandrande missionärer som hoppas på att Herren skall ge oss framgång. Vi måste arbeta hårt själva, inte bara fysiskt utan även själsligt och intellektuellt.

Som avslutning på vittnesbördsmötet sjöng vi ”Led milda ljus” (Lead kindly light) jag tycker mycket om den psalmen.

Medan vi knackade dörr under eftermiddagen pratade jag och min kamrat lite om att sätta mål. Det känns oftast bekvämare att ta ett mål som är längre fram i tiden. ”Denna veckan kommer nog ingen att ta emot inbjudan till dop, men kanske innan månaden är slut”. Men att låta tiden gå lär knappast uträtta något.

På kvällen hade vi en diskussion med Elisabeth, mamman med barnvagnen tidigare i veckan. Det var en bra diskussion och hon berättade att hon håller med mycket mera om det vi berättar för henne än det som lärs ut i den kyrkan hon egentligen tillhör. Vi kände att den Helige Anden var stark under samtalet, och vi kände oss nog alla uppbyggda efteråt. Hon visade dock klart att hon just nu inte var redo för något mera, utan ville låta det här sjunka in en tid.