Det var en underbar zonskonferens idag. Här är några av de tankar som rörde mig mest.

Hur skulle Frälsaren sköta missionärsarbetet i Jakobstad om han vore där? Skulle han ha en god planering för dagen? Jag tror det. Skulle han samtala med alla han hade chans till? Jag tror det. Men det som rörde mig mest – vilken sorts böner skulle han sända upp till sin himmelske fader? Det hela gav mig motivation inför de 2 veckor jag har kvar i Jakobstad, jag skall göra mitt yttersta för att inte slösa någon tid, och att följa upp på alla ”comebacks” vi fått så att jag inte lämnar något hängande. Inte för att jag misstror min efterträdare, men jag vill ändå göra allt JAG kan. Jag kände också ett stort behov av att utöva tro och att ha en mera positiv inställning.

Vi hade en kort undervisning av syster Brown också. Precis som syster Montiereth hade hon studerat en del hebreiska, och hon illustrerade Guds namn ”Elohim” (som är det namn som används i bl a skapelseberättelsen i den hebreiska bibeltexten).

Hon hade även en intressant kommentar ang. namnet Jehova, att det är uppbyggt av både dåtid och framtid rent grammatiskt, ”yesterday, today and forever” (på svenska ”igår, idag och för evigt”) står ofta i skrifterna.

Vittnesbördsmötet var en mycket stark upplevelse. I mitt vittnesbörd berättade jag att varje missionärs personliga tillväxt är ett stort vittne för mig. Jag berättade lite om stolthet i mitt eget liv och mission, det var speciellt för jag hade verkligen allas uppmärksamhet och de skrattade då jag bjöd på mig och min historia. Det var en härlig upplevelse, det är inte något jag ofta får till i mitt liv, jag är inte riktigt den underhållande typen.

Under konferensen fick jag en tanke om mission och kamratskapet. Ibland känns det som att man är kallad att tjäna tillsammans med en specifik missionär antingen för att lära sig något, eller för att lära honom något. Och då menar jag inte kunskapsmässigt utan jag pratar om insikter, andliga eller rent socialt eller mentalt på annat sätt. En del kamratskap är inte helt hundra, man kommer kanske dåligt överens stor del av tiden… och det är ju bra då att det finns områden där vi inte har så mycket undersökare, områden vars verksamhet inte ”drabbas” så mycket av ett oslipat kamratskap, ett kamratskap som kanske mest är till för missionärerna själva och inte så mycket för människorna runt omkring.

Jag blev lite rörd då syster Doxie lyssnade på historien om min väg till medlemskap i kyrkan med total uppmärksamhet, och då hon repeterade eller ställde frågor för att se om hon fattat allt rätt så mindes hon exakt det jag berättat. Tog farväl av henne, kanske inte ses mera, någonsin, eftersom jag flyttar innan nästa konferens eller distriktsmöte.