December har så kommit med stormsteg. Det är lite bättre temperatur ute idag, vi bestämde oss för att vandra till fots ner till kyrkan idag. Efter mötena åkte vi med familjen Kovanen hem, de bor i Otanmäki, ett gammalt gruvsamhälle strax utanför Kajaani. Vi åt, spelade lite spel med barnen och tampades med hundarna. Ingen av hundarna lämnade mig ifred särskilt många minuter… jag som inte ens gillar hundar. Kvällen slutade med en bussresa in till Kajaani och en timmas dörrknackning, utan resultat. På vägen hem var Äldste Smith lite nedstämd
”-Vet du Äldste, de flesta missionärer har en tjej, eller flera, som skriver till dem under mission. Du till exempel, du har ju Jenny. Jag har aldrig fått någon ”chickposti” under min mission.
Jag hajade till lite. ”-Vad sa du att du aldrig fått sa du?”
”-Chickposti1På finska heter post ”posti” och det är inte ovanligt att missionärer har slangord på engelska där man tar finskan rakt av och uttalar det på engelska. Chick är ju dessutom engelsk slang för tjej. Chickposti.. Du vet, post från ”chicks”, det är missionsslang.”
Det fick mig att tänka lite. Jag var glad över att få post hemifrån, såklart. Jenny skrev ju till mig, och Stina också. Jag och Jenny hade ju varit ett par där hemma. Inte särskilt länge, vi lärde känna varandra i våras, och jag åkte i augusti. Vi höll varandra i hand när vi träffades, på aktiviteter, på institutet i Göteborg, och på dejt. Vi hade varit i slottsskogen ett par gånger, vi hade ätit på restaurang i Göteborg… en solig sommardag hade vi tagit med oss några andra vänner och åkt längst ut på en av uddarna. Var jag säker på att hon var rätt för mig, och att hon skulle vänta på mig tills jag kom tillbaka hem? Nej. Men nu var jag kär och hoppades givetvis på det. ”Lock your hearts” (Lås era hjärtan) fick vi lära oss på mission. Jag hade låst henne inne där.
Med Stina var det annorlunda. Vi hade känt varandra i flera år, och hållit kontakten regelbundet, mest via epost. Vi bodde en bra bit ifrån varandra, så vi sågs bara på större aktiviteter i kyrkan. Det var ju så vi lärde känna varandra, på en scoutaktivitet. Hon var några år yngre än mig, men jag beundrade henne mycket för hennes tro. Hon följde med Jenny hem till mig när jag hade avskedsfest, veckan innan jag flög till MTC.
För att återgå till mitt och Äldste Smiths samtal – det slog mig att Lindsi läser till läkare, och Äldste Smith vill bli läkare, kanske jag kunde be Lindsi skriva några rader till honom. Då skulle han få chickposti, om än från en främling. Jag skall fråga henne. De har ju i alla fall ett gemensamt intresse.
Ikväll fick jag ett starkt svar på en bön. Jag kände att jag inte var nog duktig på språket, att jag inte ansträngde mig nog flitigt… att jag inte räckte till helt enkelt. Orden från ett skriftställe i L&F kom till mig, ”son, peace be unto thy soul…” och det var som om den Helige Anden hade viskat till mig ”Du är precis där du borde vara. Du kan inte vara en perfekt missionär, särskilt inte från början, du måste lära dig lite i taget, till och med Frälsaren lärde sig steg för steg, lite i taget (då tänkte jag på L&F 93). Din ansträngning är god i Herrens ögon.” Den stressen som jag kände började lämnade mig och min själ fick ro.