Intressant dag. Något nytt hände, som jag aldrig upplevt tidigare. Efter distriktsmötet knackade jag dörr tillsammans med Wensels nya kamrat och greenie Äldste Schachtsnider. Vi knackade på en dörr och jag han inte säga mer än att vi har ett budskap om Kristus innan han sade ”vänta lite” och försvann in i lägenheten. Efter ca 10 sekunder kom han tillbaka bärandes på ett svärd, med udden riktad mot oss. Medan han rörde sig mot oss sade han ”Låt mig visa er vilket budskap jag har för er”. Jag sade ett kort ”Ei sitten” ungefär ”Nej då struntar vi i det” och vi gick raskt därifrån. Snacka om en spännande första vecka i landet för Äldste Schachtsnider. Han är dock en riktig cowboy så han var inte särskilt berörd.

Det gav oss en bra historia att berätta på kvällen på engelska-lektionen med ungdomarna! Jag var dock inte rädd, varje gång vi varit i fara har den Helige Anden tydligt berättat det för mig, som en varnande röst eller snarare en varnande känsla. Här fanns dock inget sådant. Min instinkt var ändå att avlägsna mig snarast möjligt (konstigt?!).

Det är intressant hur folk kan vara intresserade när de är ensamma, men om någon annan finns i närheten, särskilt familj, så ändrar de attityd. Vi har träffat en man vid en dörr ett par gånger och pratat ett tag med honom, och han har bett oss komma tillbaka så han kan bjuda in oss någon gång då det passar. Idag var det hans fru som öppnade, och hon bestämde att han inte var intresserad. Han hade visst sagt det till henne, påstod hon.

Vid en annan dörr träffade vi en ung kille som var intresserad ända tills hans mamma kom hem, då bytte han helt attityd.

Kan inte folk bara våga fatta sina egna beslut?