Under kvällen hade jag och min kamrat som vanligt introduktion med ett nytt distrikt, 12 nya missionärer som anlänt till MTC. De hade just gått igenom alla hälsokontroller etc. som jag minns så väl från några veckor tidigare när jag var grön… nåväl, mer än några veckor sedan nu…

Det var ett spansk-distrikt. De skulle till sydamerika, som så många andra. Tre veckor brukade de stanna på MTC Provo, sedan hade de ytterligare 6 veckor eller något sådant på ett MTC i sydamerika.

Efter att president Sowell (rådgivare till grenspresidenten) introducerat oss för de nya missionärerna tog vi dem med på en rundvandring på området. Vi visade ingången till ”sack line” om man ville hämta sin mat i påse istället för att äta i matsalen (”the cafeteria”). På vägen dit pekade jag på den stora blå postlådan :

”-Där lägger ni era brev för att få dem postade. Frimärken kan man köpa antingen i bokhandeln eller i automater i byggnad M-1 där matsalen ligger.”

Min kamrat drog lite på munnen och sade lågmält till mig:

”-Jag tror att varenda amerikan känner igen en postlåda”. Kanske det… jag visste inte att de såg likadana ut i hela landet… dessutom var en av dem kanadensare.

Vi pekade ut byggnaderna med bokhandeln och frisören – det stämmer, MTC hade en egen frisörlokal där inte mindre än 6-8 unga frisörer arbetade med att klippa oss. Det kostade bara några dollar, de var nog studenter från BYU liksom alla andra som jobbade här. Vi visade gymnastikhallen, berättade lite om hur det gick till under ”gymtime”, visde tvättstugan och gick tillbaka ”hem” till vår byggnad. De hade rummen bredvid oss så vi skulle ses ganska mycket. Vanligtvis höll man ihop grenarna (församlingarna) så att man bodde i samma hus och på samma våning som de andra distrikten i grenen, men någon gång hade vi ett distrikt på våningen över eller under oss.

”-Den här vita telefonluren sitter på våning ett i varje byggnad. Lyfter man den så kopplas man till receptionen (”front desk”). Ser ni oss, eller någon annan missionär som varit här längre, så bör ni dock börja med att fråga oss om det är något, så slipper de få så många samtal. Det är mest vi assistenter som lyfter luren om det är något vi inte kan svara på.”

Min kamrat hoppade in med lite information från vårt möte i förra veckan med MTC-presidenten:

”-Om ni ser eller vet om att en missionär lämnat området AWOL (AWOL: ”Absent without leave” ungefär ”Frånvarande utan tillstånd”) så skall ni lyfta luren och meddela det. Det händer ibland att missionärer får för sig att de lägger ner allt, och bara går. kanske försöker lifta någonstans, eller börjar gå mot busstationen. Det är ju inte svårt att känna igen en missionär och de flesta i området häromkring vet att missionärer inte är ensamma, någonsin, om inte något är fel, så de får hjälp rätt så snart, men meddela ’front desk’ om ni vet om något. Så får de bli ’utskrivna’ på rätt sätt istället om de väljer att avbryta sin mission…”

Det hade visst hänt i förra veckan, men som sagt, ser man en ensam missionär vandra längs gatan så vet man att något inte står rätt till… då är det bättre att han får hjälp att antingen bli hämtad av sin familj, eller hjälp att orka stanna kvar och fullfölja sin utbildning och förhoppningsvis uppdraget han utbildas för också.

”-I förra veckan hade vi en missionär här i vår byggnad som vi mötte då han stod i telefonen och pratade med ”front desk”. Han hade just kommit, det var efter lunch, och han anmälde att någon stulit hans resväskor, han hade ställt dem utanför rummet och bara gått iväg för att hämta lunch… sanningen var att han gått tillbaka till fel byggnad. Det har också hänt mer än en gång. vi har ju 12 ”doorms” (boende-byggnader) som ser exakt likadana ut inuti, och nästan utanför också, så det är lätt gjort när man är ny och förvirrad =)” De flesta skrattade åt min kamrats historia.

”-En sista grej – ta inga matrix-bilder på strykbrädorna, en gick sönder här för några veckor sedan. MTC-ledningen blir inte glada, det är så onödigt.”

”-Matrix-bilder?” frågade en av dem, och resten såg också oförstående ut. Jag fick förklara. Strykbrädorna satt fastmonterade på väggen, och man vek upp dem och fällde ut ett stödben så att de stod upp medan man strök sin skjorta.

”-Många äldster tycker att det är coolt att lägga sig på strykbrädan med fötterna mot tegelväggen så att det ser ut som att de springer på väggen på bilden…”

Små töntiga detaljer som man egentligen inte borde behöva ta upp, har inte folk vettigare saker för sig när de är här än att leka? Men man upphörde aldrig att förvånas över hur många grabbar som bara såg MTC som en förlängning av high school…

”-Okej killar, det var allt. Vi släcker korridorerna halv elva så se till att ni är färdiga i badrummen till dess. Välkomna till byggnad 16.

Generalkonferens ¹Generalkonferens, eller ”Allmän konferens” som kanske vore en riktigare översättning av engelskans ”General conference” är två dagar då olika kyrkans ledare talar till hela världen. Profeten, Apostlarna och några andra ledare på allmän (”general”) nivå. i MTC, det var lite annorlunda. Dels för att man fick se alla möten direktsända (pga tidszon-skillnaden är ju flera bandade när man ser hemma i Sverige), och att man faktiskt fick se alla möten (vi missar ju alltid det sista mötet i sverige pga tidsskillnaden), men också annorlunda för att det kändes som ”ledigt” eftersom språkstudierna fick stå åt sidan.

Något som jag tog med mig från konferensen var att tro är något som växer genom arbete. Jag måste använda min tro för att den skall växa.

Lite förändringar i klassrummen nu, för våra ”äldrekursare” Äldste Wensel och Äldste Holiday har rest till Finland. Det har kommit tre nya missionärer istället: Äldste Black, Äldste Folley (en europé!) och syster Doxey.

Jag minns hur man såg upp till Wensel och Holiday, och tyckte att de kunde så mycket när man själv kom helt grön. Nu är vi de ”gamla” men jag känner fortfarande att jag knappt kan någonting! Undrar om det var så Wensel & Holiday också kände när vi kom.

Ikväll hade vi broder Halvorsen som lärare en stund. I en paus pratade han med en av de andra lärarna, dom pratade lite om familjeliv och avslutade med ”a happy wife is a happy life” (en lycklig fru innebär ett lyckligt liv). Jag råkade höra, så jag kommenterade ”det var ett intressant råd.”

Broder Halvorsen vände sig om och sade ”och äldste, en lycklig kamrat innebär en lycklig mission” för att tillämpa rådet på min situation de kommande åren. Han var kvicktänkt. Kanske han med den kommentaren också menade att ”bekymra dig du inte för biten med fru de närmsta åren.” Vare sig han menade så eller inte så var det helt rätt.

Förkylningen, eller vad det är, börjar äntligen släppa. Under kvällen tar vi ofta en promenad runt MTC-området tillsammans med vår lärare för kvällen, så också idag. Vi hade broder Mietinen, och av någon anledning samlade han en massa ekollon som hade fallit från träden här runt byggnaderna. Han tog med sig dem in i klassrummet och lite sporadiskt kastade på väggarna runt omkring oss under kvällens lektion, jag antar att han var mäkta uttråkad. Syster Montiereth frågade:

”-Vad ska du ha alla ekollon till?”

”-Jag ska ta med dem hem och kasta på min fru! ¹För att undvika missförstånd skall jag förtydliga en sak här – de som jobbar som lärare i MTC är unga män och kvinnor som studerar på BYU, universitetet som MTC är en del av. De har alla varit på mission och kommit hem igen, och många av dem har börjat bilda familj. De är alltså inte missionärer, under mission har vi inga sådana relationer över huvud taget. Undantag då givetvis för de par som åker ut som missionärer på äldre dar när de gått i pension, dessa kallas för seniormissionärer.”

Som sagt, en intressant prick. Det var givetvis på skämt (eh, hoppas vi… =p) Han var dock duktig på att lära ut finska, han förklarade så att man förstod.

För att använda ett uttryck från Bill, som han ofta och ibland lite skämtsamt använder: ”Aldrig får man vara riktigt glad”. Nu när jag precis började komma ikapp med finska-studierna så har jag drabbats av en rejäl förkylning, Amerikabacillerna. Det har hållit i sig i över en vecka, och jag spenderade flera heldagar på rummet.

En kväll fick jag amerikansk förkylningsmedicin av min kamrat, ”Theraflue” heter den. Den var ganska stark, jag vet inte riktigt vad den innehöll, men den hjälpte för kvällen i alla fall. Jag drack den, lade mig på sängen och sedan minns jag inte något mer. Rumskamraterna berättar att de frågade mig hur jag mådde, och jag svarade ”I feel goood.” De skrattade åt det i flera veckor efteråt, och min kamrat Äldste Griffeth sade, halvt på skämt: ”Jag har lärt mig en sak – ge aldrig Theraflue till en utlänning.”

Idag hade vi en oregelbundenhet i vårt schema. Det var ”service” (dvs. tjänande). Den bestod i princip i att det var vårt distrikts tur att städa byggnaden som vi bodde i. Varje kväll när lektionerna var slut så städade vi vårt klassrum (tömma papperskorgar, tvätta tavlan och dammsuga golven, ibland även korridorerna). Idag skulle vi alltså ägna några timmar åt att städa den byggnaden som vi bodde, eller snarare SOV i, för det var ju ungefär det enda vi gjorde på MTC förutom lektioner.

En liten skiss över MTC:

Vi arbetade parvis, några skulle dammsuga korridorerna. Dammsugarna här i USA ser förresten annorlunda ut, de har inte ett munstycke med en lång slang till motor-enheten som man är van vid här hemifrån, utan här verkar det vara standard att hela dammsugaren sitter i skaftet – påse, motor etc. så det är bara en platta på marken som suger upp smutsen, och så är det ett stålrör med handtag högst upp på. På stålröret hänger påse, motor etc. De är ganska otympliga, tunga… alla golv är ju dessutom heltäckningsmattor, även där man går med skor. Fast, det har jag fått lära mig – amerikaner tar aldrig av sig skorna, utom när de skall sova. Så de är ju allesamman vana vid att gå runt i dem hela tiden. Hemma i Sverige tar man ju av sig skorna när man kommer in… särskilt om det finns matta på golvet…

Jag och min kamrat skulle ta badrummen… yey! Först tvättade vi av speglarna och handfaten… badrummen var upplagda så att det fanns ett duschrum i mitten med två ”träd-duschar” dvs. två pelare med tre duschhuvuden på runtom, så man stod runt en pelare snarare än längs en vägg som det ofta är hemma. Två sådana pelare i duschrummet alltså. På båda sidor om duschrummet fanns en rad med 4 handfat, och spegel längs hela den väggen. Där tvättade man händer, rakade sig om morgonen (strikta regler…) och borstade tänderna. Mitt emot handfaten, på andra sidan rummet, fanns toaletter men inte stängda rum utan bara avdelningar som på billigare allmänna toaletter, lite grand som provrum i klädaffärer.

Vi skurade golven, sprayade toaletterna med desinficerande, och till duschrummet fanns en särskild vagn med kemikalier så man skummade hela duschrummet, lät det sitta en stund, och så spolade man av det.

Inte jättekul, men det är väl bara rättvist om man turas om att göra det.

En random bild av ett klassrum:

Ikväll såg vi ”The Testaments” igen. Varje söndag visades någon av kyrkans filmer i stora gym-salen (med läktarna utdragna, så det blev som en skolaula). Jag och min kamrat var oftast där och såg den. Ungefär varannan vecka var det ”The testaments” och varannan vecka någon annan, t. ex. Legacy.