Rundtur på Temple Square

Under veckan fick alla vi icke-amerikaner åka på en tur till temple square. Jag hade ju sett det som hastigast det kvällen jag kom, men det var ändå kul att se det igen. Vi fick lite guidade turer och så. Jag gick tillsammans med en kille från australien. Jag har jobbat hårt med finskan varje ledig stund, det är nästan så att jag undrar om det är bra eller dåligt, jag kanske förlorar mer på att aldrig kunna släppa taget om det, aldrig kunna slappna av? Jag satt på bussen in till Salt Lake City och pluggade, men på hemvägen var jag så trött att jag slumrade.

Jag har varit lite nedstämd under veckan, pga finskan så klart, jag ligger lite efter de uppsatta målen, och både syster Pryor och syster Montiereth har uppnått allt. Jag fick en fin överraskning en av dagarna – på mitt bord i klassrummet låg en finsk hymnbok med mitt namn ingraverat. Det finns en bokaffär här på MTC campus där man kan köpa olika böcker och andra saker nyttiga för mission, bl a kyrkans hymnbok på olika språk. Jag tror att boken var från systrarna men jag vet inte säkert, det skulle kunna vara från någon av lärarna. Jag blev väldigt glad.

En upplevelse i templet

Idag besökte vi templet igen. Den här gången kunde jag vara mer fokuserad på vad som faktiskt hände, inte tänka så mycket på språket. Jag bar med mig en viktig fråga: Vad förväntas av mig för att jag skall lära mig finska? Det tog inte lång stund innan jag fick mitt svar, som en viskning till själen ”Ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande.” Den fras som Kristus använde till Nephiterna när han förklarade att tiden för djuroffer var över 1Och ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer och era brännoffer skall upphöra, ty jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer. Och som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden. ~3 Nephi 9:19-20. Frälsaren hade utfört sitt försoningsoffer, och djuroffren var en symbol för hans eviga offer. Han förklarade för Nephiterna att han nu krävde att de offrade ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande. Det betyder att vara snar till bot och bättring, i enklare ord att vara ödmjuk och snar till att höra och göra det som Herren talat, och att minnas Hans offer.

Lite senare, i det celestiala rummet, fick jag en annan tanke: Hur skulle jag reagera – egentligen – om jag skulle möta Kristus? Om han skulle komma fram till mig här och nu, vad skulle jag göra? Skulle jag kasta mig i hans armar, eller för hans fötter, eller skulle jag tänka ”vad skall de andra här inne tänka om jag…?” Jag vet inte. Men jag vet att jag behöver ha ett mer personligt förhållande till Honom. För att kunna älska Honom måste jag se Honom som en verklig person. Om jag har svårt att älska de människor jag har runt omkring mig, hur skall jag då kunna älska Honom när jag en gång skall möta Honom? En främling för mina ögon… dock tror jag inte att han är en främling…

Vaccin och dollar

Andra veckan flöt på bra, jag har kämpat hårt med finskan utan att känna så stor framgång, men jag trivs verkligen på MTC. Det är skönt att vara omgiven av så många bra ledare och lärare, och det är skönt att vara i sällskap av så många unga män och kvinnor som känner en lika stor hängivenhet för evangeliet och för Herren som jag upplever att jag själv gör. Jag uppskattar också mitt uppdrag att ta emot nya missionärer och vara lite ansvarig för grenen ihop med Äldste Griffeth. Även om det gör att jag har ännu mindre fritid här så ger det mig en känsla av att jag gör något viktigt och att jag är till hjälp för någon, jag tycker om ansvar.

Jag hade en incident i veckan som gjorde mig lätt bedrövad. Min vaccinering var tydligen inte helt klar, jag saknade en spruta för att skyddet skulle vara fullgott. Vaccinet kostade inte särskilt mycket hemma, men det var helt andra priser i USA. Jag hade inte de pengarna med mig, och jag var säker på att de pengarna inte fanns hemma heller. Jag var osäker på vad som skulle hända om jag inte kunde betala. Jag tog upp det med rådgivaren i vårt grenspresidentskap, broder Sowell. Jag var näst intill tårögd när vi började prata, och innan jag hade kommit till poängen eller själva problemet så grät jag. Broder Sowell tog mig på största allvar, men när jag var färdig med att berätta vad mitt problem var såg han oerhört lättad ut. Han log, sade att de skulle fixa det, och sade ”-Gå och tvätta ansiktet nu, du ser förfärlig ut”.

Kraven för att gå ut som missionär och representera kyrkan är höga, man behöver leva som kyrkan lär. Det går inte att gå ut och predika ett budskap som man själv inte lever efter, det är ju ganska självklart. En av de saker som är viktiga är moralisk renhet, till exempel att inte ha sexuella relationer utanför äktenskapet. När man kallas som missionär blir man intervjuad av sin biskop vad gäller värdighet. Det finns ungdomar som tror att de kan ljuga sig igenom intervjuerna och komma ut på mission ändå. Man kan fråga sig varför man vill det, men det finns vissa som gör. Det brukar dock krypa fram förr eller senare om det finns ouppklarade saker från tonåren. Broder Sowell hade naturligtvis misstänkt att det var en bekännelse av det slaget som han skulle få ta emot när jag satte mig för att prata med honom med tårar i ögonen. Till allas lättnad handlade det om dollar.

På tal om att komma med bekännelser, varje vecka var det ett antal missionärer som blev hämtade av familjen. En del hade blivit hemskickade, andra själva valt att avbryta sin mission. Den tredje missionären i den äldre finska-klassen (vars namn jag skall låta vara onämnt), var en av dem som åkte hem. För ett par dagar sedan kom han bara in i vårt klassrum, tog var och en i hand och sade ”see you around”, dvs ”vi ses” rakt översatt. Jag förstod ingenting, ”klart vi ses, du är ju här i många veckor till” tänkte jag. Så snart han gått ut tittade systrarna på varandra och sade

”-vad tråkigt, så ledsamt.”

”-Vad då?” frågade jag, varpå de förklarade att han skulle åka hem. ”See you around” är visst en avskedsfras i Usa, hur ologiskt det än låter.

Jätskipäivä = Glassdag!

Onsdag var visst glassdag, då var det hur mycket glass man ville som gällde till efterrätten. Typiskt nog så började jag blöda näsblod precis innan lunch, så det blev besvärligt att äta över huvud taget. Det händer då och då här uppe när man inte är van den torra luften eller höga höjden. Jag är inte ensam om det. Glassen var i alla fall god.

Fritid äntligen!

Onsdag eftermiddag kom så äntligen med fritid medan man gjorde tvätten. Jag hade verkligen sett fram emot att få lite lugn och ro. In med tvätten i tvättmaskinen, så var det fri, verkligt fri tid i ett par timmar. Jag passade på att skriva lite brev, och det var skönt att bara sitta för sig själv och tänka, och bara ”vara”. Att försöka reflektera lite över allt man upplevt under den veckan som gått, för nu var det lite drygt en vecka sedan jag åkte hemifrån. Det var inte lätt att samla intrycken.

Så här ser vårt fullpackade schema ut, detta är vecka 2 (klicka för större):

Templet i Provo, Utah

Under förmiddagen besökte vi templet. Vår förberedelsedag 1Förberedelsedag (Preparation-day, P-day) är att missionärer har en dag i veckan avsatt till att ta hand om det ”världsliga” som att tvätta, handla, träna osv. Lite tid för sig själv, för att skriva brev och för att göra annat kul, för hur det än är så tar det på krafterna, särskilt mentalt, att vara missionär på heltid. var uppdelad i två halvdagar, måndag förmiddag var vi i templet och onsdag eftermiddag hade vi tvätt-tid. Templet låg på andra sidan gatan från MTC, precis intill den stora gräsplanen där vi hade vår idrott i lördags. Det var första gången jag tog del av verksamheten i templet på engelska, så mycket av min uppmärksamhet gick till det. Det kändes i alla fall härligt att få besöka templet, och veta att jag skulle få göra det varje vecka under MTC.

Första söndagen i MTC

Tidigt på morgon hade vi prästadömsmöte 1Kyrkans möten är indelade i Prästadömet/Hjälpföreningen där män och kvinnor har separata lektioner, därefter söndagsskolan då man har en gemensam lektion om evangeliet, och sist sakramentsmötet som är vår gudstjänst där vi tar nattvarden (vi kallar det för ”sakramentet” och använder vatten som symbol för Jesu blod, istället för vin). Barn och ungdomar har lite olika klassindelning också, men under sista mötet är alla samlade i kyrksalen och man sitter vanligen famljevis., sedan tillbaka till rummet en kort tid för att vila och den som vill kunde köpa något i automaten på bottenplan. Frukost serverades det ingen på söndagar, men det fanns som sagt en automat där man kunde skaffa det ena och det andra. Själv handlade jag aldrig något i den. Efter en kort paus var det sakramentsmöte (gudstjänst) med vår församling som består av vår lilla finskagrupp, armeniska-gruppen, och ett par spansktalande grupper (distrikt).  Hursomhelst så var sakramentsmötet bra, vi åt lunch och denna söndag var lite speciell för vi skulle ha missionskonferens 2Varje heltidsmissionär tillhör en mission, det finns hundratals missioner världen över, och en missionkonferens är när alla missionärer i en mission träffas och undervisas av sin ledare (missionspresidenten) eller av en av kyrkans ledare på allmän nivå (”General authority”). En mission omfattar vanligen från ett femtiotal till ett par hundra missionärer, MTC räknas som en mission men är ett undantag i storlek då där finns ett par tusen missionärer..

Den här bloggen är inte avsedd att vara en sammanfattning eller beskrivning av kyrkans lära eller min egen tro, men jag lärde mig fyra viktiga saker på missionskonferensen som jag ändå vill dela med mig av.

Det första var från en undervisning av Joseph Smith angående tro. Han sade att det krävs tre saker för att utveckla äkta tro (den tro som på engelska kallas för ”faith”, inte ”belief” vilket är mer av en intellektuell inställning eller mentalt accepterande av någonting. Faith är mera en styrka som driver oss till handling eller formar oss som personer och våra principer). De tre sakerna är för det första en uppfattning om att Gud finns, för det andra rätt uppfattning om hans karaktär och egenskaper, alltså vem han är. För det tredje krävs en försäkran om att det jag eftersträvar i mitt liv är i enlighet med Guds vilja. Gordon B Hinckley har sagt att ”Det vi har störst behov av är tro, vi behöver vara ett folk som faktiskt går ner på våra knän för att ta reda på Guds vilja, och sedan ställa oss upp och övergå till handling.”

Den andra värdefulla lärdomen jag vill ta med från vår missionkonferens är att det är viktigt att förlåta sig säjlv. Det finns två myter i kyrkan, ”ett tåg som spårat ur kanske kommer tillbaka upp på spåret, men det kommer aldrig fram i tid” eller ”en fågel som brutit en vinge kanske flyger igen, men aldrig lika högt.” De är inte sanna. Om vi vänder bort från våra synder och accepterar att Kristus lidit för oss, för våra synder, så finns det inga hinder för vår relation med Gud. Det är en relation som inte kan få ärr. Relationen kan såras, men tack vare Kristi försoning lämnar de såren inga ärr, det är bara så länge som vi river i såren som de inte läker (Se L&F 1:32 & 58:42).

Den tredje värdefulla lärdomen jag vill skriva ner är från Äldste Maxwell, för jag trodde själv alltid att apostlarna var något åt det övernaturliga hållet, att de var människor som alltid levde så nära Gud att de inte gjorde fel. Jag har börjat förstå att de också bara är människor, men med ett uppdrag att arbeta för Gud, och visst är de speciella män, utvalda för sin ödmjukhet och arbetsvilja, för sin relation till Gud. En av apostlarna, Äldste Maxwell, sade då han levde att ”Jag har inte alltid den Helige Anden med mig. Jag har den med mig mer konstant idag än vad jag hade för tio år sedan, men jag har fortfarande en lång väg att gå. Det är – för mig i alla fall – ett helt livs arbete.”

Den fjärde och sista lärdomen är enligt min mening den viktigaste. Först lite bakgrund: under mission finns många regler som man som missionär behöver hålla, och förhålla sig till. Det är regler gällande dags-schemat, gällande klädsel, gällande vad man skall göra (själva arbetet), hur vi skall undervisa osv. Det blir naturligt att fokusera på lydnad, både till missionsreglerna, men självfallet också till Guds bud. Det är lydnad till Hans bud – till Honom – som gör att vi kan ha den Helige Anden med oss. Det är den Helige Anden som hjälper människor som vi möter att känna Guds kärlek, att vilja lära sig om Gud, och att vilja leva som Han levde och lärde. Nog om bakgrunden till allt prat om lydnad. Här kommer den viktigaste lärdomen som jag tog med mig från dagen:

Att vara lycklig på mission är precis lika grundläggande som att vara lydig.

Det var vår lärare broder Halvorsens fru, syster Halvorsen, som höll i undervisningen. ”På min mission insåg jag att jag behövde lära mig att falla ut i blom där jag planterades” sade hon, och byggde vidare på det bildspråket ”oavsett jordmån.” I varje område jag kallas att verka i kommer det finnas något för mig att göra, något gott som jag kan tillföra. Jag kommer att kunna hitta anledningar till att jag är där jag är. Syster Halvorsen berättade också en historia. En herre sade till sin tjänare ”-Knuffa på stenen av all din kraft”. Herrens tjänare knuffade och knuffade, men när hans herre kom tillbaka utbrast han bedrövat ”-Jag knuffade och knuffade, men jag kan inte flytta den en endaste centimeter!” varpå hans Herre svarade ”-Jag bad dig aldrig att flytta stenen, bara att knuffa på.” Ibland blir vi befallda att utföra ett arbete, men ser aldrig frukterna av det. Detta är emellertid mindre viktigt i sammanhanget, det viktiga är att vi gör vad Herren ber oss om.

Men för att återgå till lyckan – det är viktigt att må bra själv och att vara lycklig, inte låtsas vara lycklig utan faktiskt vara det. Och mår man inte bra så får man hitta orsaken till det och fixa det, annars blir det svårt att ha framgång. Ett glädjebudskap är inte trovärdigt om den som bär budskapet inte är glad. Alla kan ha svackor, men på det stora hela – om du inte själv blir glad av budskapet du bär fram, tror du då verkligen på det? Varför bär du budskapet över huvud taget?

När missionskonferensen var slut hade vi fri tid en stund. Det gällde de flesta, men inte mig och min kamrat. Jag och Äldste Griffeth hade fått uppdraget att vara assistenter till grenspresidenten. Det innebar att vi skulle assistera dem främst i att ta emot nya missionärer som kom in till MTC. Vi skulle också förbereda programmet inför söndagens möten. På söndagkvällarna hade presidentskapet möten ang. de nya missionärerna som skulle komma i början av kommande vecka. Vi fick titta på bilder, de tog upp med oss om det fanns särskilda behov, och vi skulle sedan även vara deras ögon och öron i byggnaden där vi bodde för att se om någon behövde extra stöd eller om det fanns andra problem. Vi rapporterade till dem på söndagskvällarna.

Sedan skulle alla som ville få se en film. Som missionärer tar vi inte del av underhållning i form av film, romaner, eller annat. Vi fokuserar all vår tid och kraft på att lära oss evangeliet och att lära känna Gud, och att hjälpa andra att komma till Kristus. Ikväll skulle vi dock få se en film producerad av kyrkan, den heter ”The Testaments.” Filmen handlar om tiden runt Kristi besök till de forna innevånarna på den amerikanska kontinenten, en filmatisering av delar av Helamans bok och Nephi den tredjes bok, men fiktiv förståss. Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. När vi sett färdigt filmen upptäckte jag att Daniel Cederberg var i samma rum, bara några rader framför mig. Jag visste att han skulle på mission också, och att vi skulle vara här några veckor under samma tid, men inte riktigt när, eller var han skulle vara. Han skulle till Minnesota så någon språkträning behövdes inte, han hade bara 3 veckor i MTC för att lära sig vad som skall undervisas. Det var kul att träffa honom! Vi pratade en liten stund sedan gick vi till våra respektive byggnader.

På vägen hem från filmen slogs jag av tanken att här i MTC är det sällan man hör frågan ”var kommer du ifrån?” utan alla fokuserar på framtiden, inte det förflutna. Alla frågar vart man ska, vart man är påväg. I ett kort perspektiv är jag på väg till Finland. Det kan dock vara nyttigt att ställa sig själv frågan då och då att ”vart är jag påväg”, ur ett livslångt eller till och med evigt perspektiv.

Vart är du på väg?