Idag var president och syster Hoyt på besök i kyrkan, det lyfte verkligen mötet tyckte jag. Han pratade öppet och rakt på sak med de unga männen, och senare under sakramentsmötet höll syster Hoyt ett väldigt fint tal, Familjen Oksanen kom till kyrkan också, det gladde oss.

Efter mötet kom syster Hoyt upp till dem och frågade hur länge de undersökt kyrkan, och undrade varför de inte blivit döpta. De svarade ”En osa sanoa” (”Det kan jag inte säga”, som i ”jag vet inte”, inte som i ”jag vet men kan inte berätta”). Syster Hoyt sade att det var dags att bli allvarlig, och att hon ville se dem som medlemmar nästa gång de besökte Kajaani, om något halvår eller så.

Jag kände att vi skulle ge dem en inbjudan till dop nästa gång vi träffar dem.

Efter kyrkan hade vi en konstig eftermiddag. Vi hade planerat att gå och knacka dörr, men det funkade inte så bra, och det kändes inte rätt för någon av oss. Jag kunde inte sluta tänka på familjen Oksanen, och det kändes som om vi borde gå dit, men vi var ju hemma hos dem igår… till slut gav jag upp, slutade kämpa emot den där rösten/känslan inom mig. För att det inte skulle kännas för obekvämt att komma dit redan igen tog jag med den lilla boken ”Det heliga tempet” av Boyd K Packer, den är som en introduktion till eller förberedelse inför tempelbesöket.

Nu är de ju inte ens medlemmar än, men jag tänkte att den ändå kunde inspirera dem. Så kändes det som att vi hade ett ärende i alla fall, ibland känns det för tunnt att säga ”det kändes rätt att komma hit” även om det så ofta är anledningen att man gör saker som man gör som missionär. Först var de inte hemma, men senare på kvällen fick vi en chans att prata med mamman, Auli. Vi gav henne boken/häftet, och frågade hur det hade känts under mötet i kyrkan idag. Hon svarade att det kändes bra. Det var allt som hände. Ibland förstår man inte varför Anden manar en så kraftfullt till något, jag ser inte poängen med det. Inte nu i alla fall.

För övrigt så var solen så stark idag att vi svettades där vi gick på gatorna i kostym. Äntligen kan man börja känna solen igen, inte bara se den…

Dagen före zonkonferens. Alltid ineffektiv, arbetsmässigt.

Jag och Äldste DeGering hade ätit på Yö Pizza, och vi skulle kontakta en stund i stan innan det var dags att åka ut till flygplatsen och hämta assistenterna. Precis då parkerade en ung man sin bil bakom oss och kom fram och frågade en massa om kyrkan, vi svarade naturligtvis =) och jag kände hur jag blev vägledd med språket, och kunde förstå allt han sade. Vi gav honom en Mormons bok, och sedan var det dags att åka ut till flyget.

Jag hade sett fram en hel del emot att se flygplanet landa, det är så faschinerande tycker jag, men nu hann vi inte ut i tid. Det gör inte så mycket, att få undervisa någon om Mormons bok är bättre, men ändå..

Under min intervju med president Hoyt ikväll berättade han att jag skall till Jakobstad (Pietarsaari) nästa ”change”. Intressant!

Vi fastade till idag och var därför rätt trötta på morgonen. Vi fastar givetvis för missionärsarbetet här i området, inte för någon speciell men i allmänhet att vi skall lära oss hur vi kan fånga uppmärksamhet och få folk att i alla fall stanna upp och prata en kort stund.

Nästa vecka kommer assistenterna på besök, så vi förberedde ett område som vi skall knacka dörr i då. Sedan åt vi lunch, knackade dörr och fann en äldre kvinna som vi hade en lektion med. Något som tycks återkomma ofta här är att äldre kvinnor gråter då vi undervisar dem – då de berättar om sina liv och sina familjer. Är det för att de är ensamma och annars inte har någon att prata med om sådant? Eller är de inte vana att prata om känslosamma saker över huvud taget? Eller öppnar de sig för att de känner Anden? Jag vet inte. När vi skulle gå hände en underlig sak. Hon ville krama oss, men vi har ju våra missionärsregler, så jag ämnade säga ”vi får inte” (finska ”emme saa”), det var det enda jag hade i tanken att säga, och ut ur munnen kommer orden ”du får inte” (finska ”et saa”). I vilket fall så funkade det för hon avstod.

På kvällen besökte vi Kokkonens. Vi såg kyrk-filmen Legacy (den heter förresten ”Perintö” på finska och ”Vår arvedel” på svenska) med dem och Mirja hade gjort finska småpajer (piirakka). Vi hade med oss godis till barnen också.