Kategoriarkiv: Tonåring på missionärsskolan (MTC)

I den här kategorin skriver jag om de tre månaderna på missionärsskolan i Utah.

Gråter Gud ibland?

Publicerat av

Ännu en vecka har gått, snart är ju september slut! Vissa av de nya missionärerna som kommer tycker att det är jobbigt att härda ut MTC i tre veckor 1De andra distrikten kom och gick under vår vistelse där, de flesta var sådana som skulle till spansktalande länder, och de var bara i Provo MTC under 3 vecor, sedan åkte de till ett helt spansktalande MTC i syd-/centralamerika. Vi var där längst av alla, hela 11 veckor.. Visst börjar man längta efter att komma iväg, ut på ”fältet”, men jag trivs väldigt bra här på MTC ändå. Det har faktiskt gått riktigt bra med finskan sista tiden och jag har lyckats komma ikapp med nästan allt. Jag kan känna en sann glädje i klassrummet istället för en överväldigande känsla av press. Jag hämtar styrka och motivation från att veta att mina vänner och min familj tror på mig, och förväntar sig att jag gör bra ifrån mig. Jag vet att jag är på rätt plats, och det är en skön känsla. Jag kan inte föreställa mig mitt liv längs någon annan väg.

En kväll den här veckan hade vi broder Hartman som lärare under vår evangeliestudium-timme. Vi studerade ämnet ”Guds egenskaper.” Broder Hartman pratade lite om Enoks syn 2Denna Enoks syn finns upptecknad i ”Moses bok”, i verket ”Kostbara Pärlan”. När Joseph Smith gick igenom Bibeln gjorde han vissa kommentarer och ändringar, sådant som blivit fel i översättningar osv. Vad gäller just Moses skrifter så fick Joseph även en uppenbarelse ang. bitar som helt fallit bort ur den bibel vi har idag., där Enok ser hela världen och sedan ser Gud gråta. Enok är förvånad över att Gud kan gråta, och frågar honom ”hur kommer det sig att Du gråter, du är ju rättvis för evigt, du är upphöjd och tack vare din Son skall nåd gå framför dig för evigt och alla dina skapelser frälsas genom Honom, hur kan Du gråta?” Varpå Gud svarar Enok ”Se på dina bröder, de är mina egna händers verk, men de hatar mig, de hatar sitt eget blod. Jag önskar att de skulle välja mig, sin fader, men de väljer mörker hellre än ljus. Sannerligen, bland alla mina händers verk har det inte funnits så stor ondska som bland dina bröder. Jag skall låta översvämningarna (”syndafloden”) komma in över dem när de är fullt mogna i ondska.3se Moses bok 7:28-36”

West Point och armhävningar

Publicerat av

På kvällen var det några killar som var lite högljudda i ett av rummen i vår korridor, de tillhörde vår gren så jag och Äldste Griffeth var ansvariga. Förra gången tog min kamrat tag i det så det var väl min tur.

Klockan var strax efter halv elva, sovdags med andra ord. Jag knackade på, och det visade sig att de hade en tävling om vem som kunde göra flest armhävningar. Hela deras distrikt var samlat på deras rum. Ibland kunde man komma undan genom att prata med deras distriktsledare så fick han ta tag i det, men det gick inte nu för han verkade vara mest engagerad av alla i tävlingen. De hade en missionär i sitt distrikt som kom direkt från West Point1West Point är en amerikansk officershögskola. till MTC så det var väl därför, man ville se om han verkligen var starkast, eller något annat machotugg. Jag förklarade hur det var, att regeln om halv elva var viktig, inte bara för sömnens skull utan för själva principen om lydnad och disciplin. Kan man inte följa de enklaste av regler i MTC, hur skall det då bli på fältet när man har ett eget ansvar och ingen som ser efter en, mer än möjligtvis kamraten? Först ville de inte.

”-Gå du så skall vi strax vara färdiga, 10 minuter det lovar vi.”

Jag stod kvar utan att svara, och när de insåg att jag inte skulle ge med mig avbröt de sin lek och gick till sina respektive rum. Tråkig? Ja, det får de gärna tycka att jag var. För strikt? Tja, kanske man också kan tycka. Men jag är lojal mot mina ansvar och håller hårt på regler, sedan kanske det blir för svart och vitt ibland.

När jag kom in på vårt rum igen funderade jag över om jag sett sur ut när de inte gav med sig, när jag bara stod där. Jag vet inte. Jag var ju rätt trött och ville sova… Jag hoppas inte de uppfattade mig som elak eller så, det är ju den andra biten av ett ledaransvar – det är inte alltid roligt och man kan inte vara alla till lags, men kanske jag har en tendens att bli allt för allvarlig när det inte riktigt behövs.

I min personliga bön ikväll bad jag om förlåtelse om jag stött någon eller behandlat mitt ansvar fel, och sedan tillade jag att ”om något gjort något illa mot mig så ber jag att de skall bli förlåtna. Jag ber att rättvisa inte skall ha krav på någon, att gudomlig rättvisa inte skall utkrävas av någon, på grund av mig.” Jag har aldrig tidigare bett om det, och jag vet inte varför men jag kände mig manad till det, och när jag gjort det kände jag en sådan lättnad och frihet. Jag föreställer mig en domens dag, och kanske någon skall ställas till svars på grund av en oförrätt gentemot mig. Om jag då kan träda fram och säga att ”det är okej,” ”det gör ingenting,” eller ”det är ingen fara, vi glömmer det” så känns det som att jag i det minsta i alla fall har bidragit till den förlåtande frid och den försoning som Frälsaren givit.

M&Ms

Publicerat av

Tisdag och tvättdag. När jag åkte från Arlanda, för vad som känns som en evighet sedan, köpte jag en stor påse M&Ms, dvs jordnötter med choklad- och sockeröverdrag. Jag åt den inte direkt, utan sparade den. Efter första veckan här bestämde jag mig för att spara den, och ge den till mig själv som en belöning när jag kommit ikapp med finskan. Jag har lagt ner det nu. Jag skall göra mitt bästa, men kommer jag inte ikapp så får det som jag faktiskt har uppnått vara gott nog. Och ikväll högg jag och min kamrat in på påsen på gräskullen utanför tvättstugan. Det var gott.

En välsignelse till stöd

Publicerat av

Söndag igen. En särskild sak hände ikväll – jag har som bekant varit lite nere över språket, min grenspresident, President Christensen, har märkt det, och idag undrade han om jag ville ha en välsignelse. Det ville jag. Jag, min kamrat och grenspresidentskapet 1Varje liten församling (gren) i MTC har ett presidentskap, tre ledare som bor i närheten av MTC och har som sin kallelse/uppgift i kyrkan att verka som andlig ledare för ett antal missionärer. De är ofta pensionärer, våra var det iaf. utom kanske Sowell. (Broder Christensen, Sowell och Carter) gick in i ett rum. Christensen frågade mig om mitt fullständiga namn, medan han lade händerna på mitt huvud. Han försökte uttalade det några gånger, men fastnade hela tiden på mellannamnet som tydligen var för svår svenska, det gick bara inte. Slutligen nöjde han sig med att tilltala mig med efternamn och gav mig en välsignelse att jag kommer att lära mig det Finska språket, och sedan tillade han ”när du är redo kommer du att välsignas med alla de rättfärdiga önskningar som ditt hjärta bär på.” De där orden betydde mycket för mig, ”när jag är redo.” När vi gick därifrån klappade min kamrat mig i ryggen och sade, som han alltid säger, ”You’ll be alright.” (ungefär ”det ordnar sig” på svenska). Hans standardkommentar, han använde den minst 10 gånger om dagen, men han menade det också, han var oerhört positivt inställd till det mesta.

Rundtur på Temple Square

Publicerat av

Under veckan fick alla vi icke-amerikaner åka på en tur till temple square. Jag hade ju sett det som hastigast det kvällen jag kom, men det var ändå kul att se det igen. Vi fick lite guidade turer och så. Jag gick tillsammans med en kille från australien. Jag har jobbat hårt med finskan varje ledig stund, det är nästan så att jag undrar om det är bra eller dåligt, jag kanske förlorar mer på att aldrig kunna släppa taget om det, aldrig kunna slappna av? Jag satt på bussen in till Salt Lake City och pluggade, men på hemvägen var jag så trött att jag slumrade.

Jag har varit lite nedstämd under veckan, pga finskan så klart, jag ligger lite efter de uppsatta målen, och både syster Pryor och syster Montiereth har uppnått allt. Jag fick en fin överraskning en av dagarna – på mitt bord i klassrummet låg en finsk hymnbok med mitt namn ingraverat. Det finns en bokaffär här på MTC campus där man kan köpa olika böcker och andra saker nyttiga för mission, bl a kyrkans hymnbok på olika språk. Jag tror att boken var från systrarna men jag vet inte säkert, det skulle kunna vara från någon av lärarna. Jag blev väldigt glad.

En upplevelse i templet

Publicerat av

Idag besökte vi templet igen. Den här gången kunde jag vara mer fokuserad på vad som faktiskt hände, inte tänka så mycket på språket. Jag bar med mig en viktig fråga: Vad förväntas av mig för att jag skall lära mig finska? Det tog inte lång stund innan jag fick mitt svar, som en viskning till själen ”Ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande.” Den fras som Kristus använde till Nephiterna när han förklarade att tiden för djuroffer var över 1Och ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer och era brännoffer skall upphöra, ty jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer. Och som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden. ~3 Nephi 9:19-20. Frälsaren hade utfört sitt försoningsoffer, och djuroffren var en symbol för hans eviga offer. Han förklarade för Nephiterna att han nu krävde att de offrade ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande. Det betyder att vara snar till bot och bättring, i enklare ord att vara ödmjuk och snar till att höra och göra det som Herren talat, och att minnas Hans offer.

Lite senare, i det celestiala rummet, fick jag en annan tanke: Hur skulle jag reagera – egentligen – om jag skulle möta Kristus? Om han skulle komma fram till mig här och nu, vad skulle jag göra? Skulle jag kasta mig i hans armar, eller för hans fötter, eller skulle jag tänka ”vad skall de andra här inne tänka om jag…?” Jag vet inte. Men jag vet att jag behöver ha ett mer personligt förhållande till Honom. För att kunna älska Honom måste jag se Honom som en verklig person. Om jag har svårt att älska de människor jag har runt omkring mig, hur skall jag då kunna älska Honom när jag en gång skall möta Honom? En främling för mina ögon… dock tror jag inte att han är en främling…

Vaccin och dollar

Publicerat av

Andra veckan flöt på bra, jag har kämpat hårt med finskan utan att känna så stor framgång, men jag trivs verkligen på MTC. Det är skönt att vara omgiven av så många bra ledare och lärare, och det är skönt att vara i sällskap av så många unga män och kvinnor som känner en lika stor hängivenhet för evangeliet och för Herren som jag upplever att jag själv gör. Jag uppskattar också mitt uppdrag att ta emot nya missionärer och vara lite ansvarig för grenen ihop med Äldste Griffeth. Även om det gör att jag har ännu mindre fritid här så ger det mig en känsla av att jag gör något viktigt och att jag är till hjälp för någon, jag tycker om ansvar.

Jag hade en incident i veckan som gjorde mig lätt bedrövad. Min vaccinering var tydligen inte helt klar, jag saknade en spruta för att skyddet skulle vara fullgott. Vaccinet kostade inte särskilt mycket hemma, men det var helt andra priser i USA. Jag hade inte de pengarna med mig, och jag var säker på att de pengarna inte fanns hemma heller. Jag var osäker på vad som skulle hända om jag inte kunde betala. Jag tog upp det med rådgivaren i vårt grenspresidentskap, broder Sowell. Jag var näst intill tårögd när vi började prata, och innan jag hade kommit till poängen eller själva problemet så grät jag. Broder Sowell tog mig på största allvar, men när jag var färdig med att berätta vad mitt problem var såg han oerhört lättad ut. Han log, sade att de skulle fixa det, och sade ”-Gå och tvätta ansiktet nu, du ser förfärlig ut”.

Kraven för att gå ut som missionär och representera kyrkan är höga, man behöver leva som kyrkan lär. Det går inte att gå ut och predika ett budskap som man själv inte lever efter, det är ju ganska självklart. En av de saker som är viktiga är moralisk renhet, till exempel att inte ha sexuella relationer utanför äktenskapet. När man kallas som missionär blir man intervjuad av sin biskop vad gäller värdighet. Det finns ungdomar som tror att de kan ljuga sig igenom intervjuerna och komma ut på mission ändå. Man kan fråga sig varför man vill det, men det finns vissa som gör. Det brukar dock krypa fram förr eller senare om det finns ouppklarade saker från tonåren. Broder Sowell hade naturligtvis misstänkt att det var en bekännelse av det slaget som han skulle få ta emot när jag satte mig för att prata med honom med tårar i ögonen. Till allas lättnad handlade det om dollar.

På tal om att komma med bekännelser, varje vecka var det ett antal missionärer som blev hämtade av familjen. En del hade blivit hemskickade, andra själva valt att avbryta sin mission. Den tredje missionären i den äldre finska-klassen (vars namn jag skall låta vara onämnt), var en av dem som åkte hem. För ett par dagar sedan kom han bara in i vårt klassrum, tog var och en i hand och sade ”see you around”, dvs ”vi ses” rakt översatt. Jag förstod ingenting, ”klart vi ses, du är ju här i många veckor till” tänkte jag. Så snart han gått ut tittade systrarna på varandra och sade

”-vad tråkigt, så ledsamt.”

”-Vad då?” frågade jag, varpå de förklarade att han skulle åka hem. ”See you around” är visst en avskedsfras i Usa, hur ologiskt det än låter.

Jätskipäivä = Glassdag!

Publicerat av

Onsdag var visst glassdag, då var det hur mycket glass man ville som gällde till efterrätten. Typiskt nog så började jag blöda näsblod precis innan lunch, så det blev besvärligt att äta över huvud taget. Det händer då och då här uppe när man inte är van den torra luften eller höga höjden. Jag är inte ensam om det. Glassen var i alla fall god.

Fritid äntligen!

Publicerat av

Onsdag eftermiddag kom så äntligen med fritid medan man gjorde tvätten. Jag hade verkligen sett fram emot att få lite lugn och ro. In med tvätten i tvättmaskinen, så var det fri, verkligt fri tid i ett par timmar. Jag passade på att skriva lite brev, och det var skönt att bara sitta för sig själv och tänka, och bara ”vara”. Att försöka reflektera lite över allt man upplevt under den veckan som gått, för nu var det lite drygt en vecka sedan jag åkte hemifrån. Det var inte lätt att samla intrycken.

Så här ser vårt fullpackade schema ut, detta är vecka 2 (klicka för större):