Under förmiddagen besökte vi templet. Vår förberedelsedag 1Förberedelsedag (Preparation-day, P-day) är att missionärer har en dag i veckan avsatt till att ta hand om det ”världsliga” som att tvätta, handla, träna osv. Lite tid för sig själv, för att skriva brev och för att göra annat kul, för hur det än är så tar det på krafterna, särskilt mentalt, att vara missionär på heltid. var uppdelad i två halvdagar, måndag förmiddag var vi i templet och onsdag eftermiddag hade vi tvätt-tid. Templet låg på andra sidan gatan från MTC, precis intill den stora gräsplanen där vi hade vår idrott i lördags. Det var första gången jag tog del av verksamheten i templet på engelska, så mycket av min uppmärksamhet gick till det. Det kändes i alla fall härligt att få besöka templet, och veta att jag skulle få göra det varje vecka under MTC.
Kategoriarkiv: Tonåring på missionärsskolan (MTC)
Första söndagen i MTC
Tidigt på morgon hade vi prästadömsmöte 1Kyrkans möten är indelade i Prästadömet/Hjälpföreningen där män och kvinnor har separata lektioner, därefter söndagsskolan då man har en gemensam lektion om evangeliet, och sist sakramentsmötet som är vår gudstjänst där vi tar nattvarden (vi kallar det för ”sakramentet” och använder vatten som symbol för Jesu blod, istället för vin). Barn och ungdomar har lite olika klassindelning också, men under sista mötet är alla samlade i kyrksalen och man sitter vanligen famljevis., sedan tillbaka till rummet en kort tid för att vila och den som vill kunde köpa något i automaten på bottenplan. Frukost serverades det ingen på söndagar, men det fanns som sagt en automat där man kunde skaffa det ena och det andra. Själv handlade jag aldrig något i den. Efter en kort paus var det sakramentsmöte (gudstjänst) med vår församling som består av vår lilla finskagrupp, armeniska-gruppen, och ett par spansktalande grupper (distrikt). Hursomhelst så var sakramentsmötet bra, vi åt lunch och denna söndag var lite speciell för vi skulle ha missionskonferens 2Varje heltidsmissionär tillhör en mission, det finns hundratals missioner världen över, och en missionkonferens är när alla missionärer i en mission träffas och undervisas av sin ledare (missionspresidenten) eller av en av kyrkans ledare på allmän nivå (”General authority”). En mission omfattar vanligen från ett femtiotal till ett par hundra missionärer, MTC räknas som en mission men är ett undantag i storlek då där finns ett par tusen missionärer..
Den här bloggen är inte avsedd att vara en sammanfattning eller beskrivning av kyrkans lära eller min egen tro, men jag lärde mig fyra viktiga saker på missionskonferensen som jag ändå vill dela med mig av.
Det första var från en undervisning av Joseph Smith angående tro. Han sade att det krävs tre saker för att utveckla äkta tro (den tro som på engelska kallas för ”faith”, inte ”belief” vilket är mer av en intellektuell inställning eller mentalt accepterande av någonting. Faith är mera en styrka som driver oss till handling eller formar oss som personer och våra principer). De tre sakerna är för det första en uppfattning om att Gud finns, för det andra rätt uppfattning om hans karaktär och egenskaper, alltså vem han är. För det tredje krävs en försäkran om att det jag eftersträvar i mitt liv är i enlighet med Guds vilja. Gordon B Hinckley har sagt att ”Det vi har störst behov av är tro, vi behöver vara ett folk som faktiskt går ner på våra knän för att ta reda på Guds vilja, och sedan ställa oss upp och övergå till handling.”
Den andra värdefulla lärdomen jag vill ta med från vår missionkonferens är att det är viktigt att förlåta sig säjlv. Det finns två myter i kyrkan, ”ett tåg som spårat ur kanske kommer tillbaka upp på spåret, men det kommer aldrig fram i tid” eller ”en fågel som brutit en vinge kanske flyger igen, men aldrig lika högt.” De är inte sanna. Om vi vänder bort från våra synder och accepterar att Kristus lidit för oss, för våra synder, så finns det inga hinder för vår relation med Gud. Det är en relation som inte kan få ärr. Relationen kan såras, men tack vare Kristi försoning lämnar de såren inga ärr, det är bara så länge som vi river i såren som de inte läker (Se L&F 1:32 & 58:42).
Den tredje värdefulla lärdomen jag vill skriva ner är från Äldste Maxwell, för jag trodde själv alltid att apostlarna var något åt det övernaturliga hållet, att de var människor som alltid levde så nära Gud att de inte gjorde fel. Jag har börjat förstå att de också bara är människor, men med ett uppdrag att arbeta för Gud, och visst är de speciella män, utvalda för sin ödmjukhet och arbetsvilja, för sin relation till Gud. En av apostlarna, Äldste Maxwell, sade då han levde att ”Jag har inte alltid den Helige Anden med mig. Jag har den med mig mer konstant idag än vad jag hade för tio år sedan, men jag har fortfarande en lång väg att gå. Det är – för mig i alla fall – ett helt livs arbete.”
Den fjärde och sista lärdomen är enligt min mening den viktigaste. Först lite bakgrund: under mission finns många regler som man som missionär behöver hålla, och förhålla sig till. Det är regler gällande dags-schemat, gällande klädsel, gällande vad man skall göra (själva arbetet), hur vi skall undervisa osv. Det blir naturligt att fokusera på lydnad, både till missionsreglerna, men självfallet också till Guds bud. Det är lydnad till Hans bud – till Honom – som gör att vi kan ha den Helige Anden med oss. Det är den Helige Anden som hjälper människor som vi möter att känna Guds kärlek, att vilja lära sig om Gud, och att vilja leva som Han levde och lärde. Nog om bakgrunden till allt prat om lydnad. Här kommer den viktigaste lärdomen som jag tog med mig från dagen:
Att vara lycklig på mission är precis lika grundläggande som att vara lydig.
Det var vår lärare broder Halvorsens fru, syster Halvorsen, som höll i undervisningen. ”På min mission insåg jag att jag behövde lära mig att falla ut i blom där jag planterades” sade hon, och byggde vidare på det bildspråket ”oavsett jordmån.” I varje område jag kallas att verka i kommer det finnas något för mig att göra, något gott som jag kan tillföra. Jag kommer att kunna hitta anledningar till att jag är där jag är. Syster Halvorsen berättade också en historia. En herre sade till sin tjänare ”-Knuffa på stenen av all din kraft”. Herrens tjänare knuffade och knuffade, men när hans herre kom tillbaka utbrast han bedrövat ”-Jag knuffade och knuffade, men jag kan inte flytta den en endaste centimeter!” varpå hans Herre svarade ”-Jag bad dig aldrig att flytta stenen, bara att knuffa på.” Ibland blir vi befallda att utföra ett arbete, men ser aldrig frukterna av det. Detta är emellertid mindre viktigt i sammanhanget, det viktiga är att vi gör vad Herren ber oss om.
Men för att återgå till lyckan – det är viktigt att må bra själv och att vara lycklig, inte låtsas vara lycklig utan faktiskt vara det. Och mår man inte bra så får man hitta orsaken till det och fixa det, annars blir det svårt att ha framgång. Ett glädjebudskap är inte trovärdigt om den som bär budskapet inte är glad. Alla kan ha svackor, men på det stora hela – om du inte själv blir glad av budskapet du bär fram, tror du då verkligen på det? Varför bär du budskapet över huvud taget?
När missionskonferensen var slut hade vi fri tid en stund. Det gällde de flesta, men inte mig och min kamrat. Jag och Äldste Griffeth hade fått uppdraget att vara assistenter till grenspresidenten. Det innebar att vi skulle assistera dem främst i att ta emot nya missionärer som kom in till MTC. Vi skulle också förbereda programmet inför söndagens möten. På söndagkvällarna hade presidentskapet möten ang. de nya missionärerna som skulle komma i början av kommande vecka. Vi fick titta på bilder, de tog upp med oss om det fanns särskilda behov, och vi skulle sedan även vara deras ögon och öron i byggnaden där vi bodde för att se om någon behövde extra stöd eller om det fanns andra problem. Vi rapporterade till dem på söndagskvällarna.
Sedan skulle alla som ville få se en film. Som missionärer tar vi inte del av underhållning i form av film, romaner, eller annat. Vi fokuserar all vår tid och kraft på att lära oss evangeliet och att lära känna Gud, och att hjälpa andra att komma till Kristus. Ikväll skulle vi dock få se en film producerad av kyrkan, den heter ”The Testaments.” Filmen handlar om tiden runt Kristi besök till de forna innevånarna på den amerikanska kontinenten, en filmatisering av delar av Helamans bok och Nephi den tredjes bok, men fiktiv förståss. Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. När vi sett färdigt filmen upptäckte jag att Daniel Cederberg var i samma rum, bara några rader framför mig. Jag visste att han skulle på mission också, och att vi skulle vara här några veckor under samma tid, men inte riktigt när, eller var han skulle vara. Han skulle till Minnesota så någon språkträning behövdes inte, han hade bara 3 veckor i MTC för att lära sig vad som skall undervisas. Det var kul att träffa honom! Vi pratade en liten stund sedan gick vi till våra respektive byggnader.
På vägen hem från filmen slogs jag av tanken att här i MTC är det sällan man hör frågan ”var kommer du ifrån?” utan alla fokuserar på framtiden, inte det förflutna. Alla frågar vart man ska, vart man är påväg. I ett kort perspektiv är jag på väg till Finland. Det kan dock vara nyttigt att ställa sig själv frågan då och då att ”vart är jag påväg”, ur ett livslångt eller till och med evigt perspektiv.
Vart är du på väg?
Vollyboll och en ljusglimt
Idag gick det bättre. Vi har ett mål-system där vi bockar av vad vi har uppnått i klassrummet. Jag har äntligen lyckats lära mig att berätta om mig själv – namn, var jag kommer ifrån, presentera min kamrat helt kort, och förklara att vi är representanter för Jesu Kristi Kyrka. Jag känner mig nöjd. Idag hade vi även vår första ”Gym time.” Det är idrott på schemat 5 gånger i veckan. Det finns en stor sporthall med en hel massa basketkorgar, på övervåningen finns en löpbana som går runt hela byggnaden, längs ytterväggarna, och vid den finns även stationer med styrketräningsutrustning. Nu när det är så varmt har vi även ett stort gräsfält för fotboll (ja, både den sorten man spelar med fötter och den amerikanska sorten som man mest spelar med händern) och flertalet volleyboll-planer. Jag, min kamrat och den äldre finska-klassen bestämde oss för att ta volleyboll idag. Det stämmer, jag sade att det bara var jag och två systermissionärer som läste finska, men det stämmer inte helt. Det finns 3 killar här som kom in i MTC 6 veckor före oss. De sitter i klassrummet bredvid, och vi tycker ju att de kan så mycket mer än oss! Äldste Wensel och Holiday var de som följde med upp till volleybollplanerna. De har en kille till i klassen, vars kamrat Äldste Perry redan åkt till Finland. Han bodde där i ett år under high school så han kunde redan tillräckligt mycket finska, ingen anledning att slösa tiden i MTC så de sände iväg honom för ett par veckor sedan.
Volleyboll var kul, inte för att jag är särskilt duktig, men det var kul. Sanden var så het! Jag stod och lyfte på fötterna ganska mycket, det brändes ju! Sedan kom jag att fundera över ”hur gör de andra?!” Och då insåg jag att de, allihop faktiskt, stod och sopade undan sanden där de stod, skrapade liksom bort det övre heta lagret för att komma ner till den svalare sanden. Jag härmade tekniken.
MTC redan jobbigt
Min positiva attityd var snart nedbruten… dag nr. 2 i MTC och vi började fokusera ännu mer på glosor. Vi hade repetera-övningar i klassrummet. Säga ett ord högt, först på engelska sedan på finska, och tanken är att när man har sagt det högt tillräckligt många gånger så lär hjärnan sig det, undermedvetet. Det kallas visst ”chanting” på engelska. Meet – tavata, name – nimi, companion – toveri, meet – tavata, name – nimi, companion – toveri… alla dessa nybörjarord. Jag upplevde att det inte gav mig någonting över huvud taget. Jag tror det är för att engelska är mitt andraspråk. När jag skall säga något på engelska översätter jag ju det från svenska snabbt i huvudet. Jag tror inte att mitt huvud kommer att lära sig något undermedvetet när jag övar från engelska till finska, jag måste nog ta det från svenska till finska om jag skall lura min hjärna att komma ihåg något…
Kvällen var riktigt kämpig, jag var så trött. När man äntligen fick komma tillbaka till rummet så skulle man ju göra sig iordning, byta några ord med kamraten om dagen, ha gemensam bön och så var det dags att sova. ”Lights out” vid halv elva, varje kväll. Det var regeln. Det känns som att man inte har någon egen tid alls. Ingen tid att reflektera över det man lärt sig, knappt någon tid till att föra dagboksanteckningar ens.
Första dagen i MTC
Det var kämpigt att komma upp ur sängen vill jag lova. För mig var det som att gå upp mitt i natten, omställningen till den nya tidszonen kommer nog att ta ett tag. Jag och min kamrat gick iväg till matsalen strax efter sex på morgonen. Det var kö i 10 minuter. Idag var det ”biscuits & gravy” till frukost, det vill säga två små brödstycken av deg som liknande porös scones med en sås över. Det var lite konstigt att äta ”lagad mat” till frukost, men man vänjer sig kanske. Det fanns bröd också, eller ”bagles,” ganska annorlunda från det bröd vi är vana hemifrån. Det var sötare, och fanns med olika innehåll – naturell, choklad, blådär, jordgubb etc. Smör fanns inte, däremot mjukost eller jordnötssmör. Det fanns flingor också, jag tog en liten skål men de smakade mest socker.
Det fanns efterrätt till alla mål, även frukosten. Muffins, munkar och andra godisaktiga bakverk. Jag tittade inte ens åt dem. På matsedeln fanns andra saker de andra veckodagarna, ibland var det tydligen äggtortilla till frukost, ibland våfflor med sirap. Känns som att hela frukosten blir en stor sötsak då, vi får väl se…
Vi var schemalagda varje dag från halv åtta på morgonen till nio på kvällen med lunch en timme och middag en timme.
Efter den första frukosten var det dags för den första lektionen. Min kamrat gick med resten av gänget till klassrummet där de skulle få undervisning i Armeniska. Jag och de två systermissionärerna som skulle till Finland gick till vårt klassrum. Klassrummen var inte som i skolan hemma utan mycket mindre, man kunde nog få in max 7 elever i varje, så att vi var 3 st var ganska lagom. Väggarna var prydda med alla möjliga slags tabeller och dylikt. De beskrev grammatiska regler, en del viktiga ord osv. En whiteboard längst fram, ett fönster och under det en väldig ventil för tilluft, luftkonditionering var givetvis en stor grej här ute i öknen.
Våra fyra finskalärare introducerade sig. Veli Kemppainen (veli betyder broder) var från Finland. En kort och rolig prick som var mycket rättfram och rakt på sak. Han studerade företagsledning på BYU och hade själv varit på mission i USA. Han var den enda av våra lärare som var singel, kanske han siktade på att flytta hem till Finland och gifta sig med en landsman (-kvinna).
Veli Mietinen var amerikan, men kom som namnet antyder från finsk bakgrund. Han hade varit på mission i finland och hade en hel del historier att berätta, både från sin mission och skämtsamma, påhittade historier.
En av de påhittade var om tre före detta missionärer som efter sin död kom till två dörrar där en ängel visade in den första genom den vänstra dörren, så också den andra. När det kom till den tredjes tur fick han gå in i den högra. Han frågade naturigtvis varför, och fick till svar att ”Du var på mission i Finland, du har redan varit i helvetet.” Veli Mietinens inställning till en mission i finland var framför allt att det var svårt, men ändå – eller kanske just därför – mycket värdefullt. ”Ni kommer att minnas Finland med kärlek, eftersom det är där ni kommer att lära känna er Frälsare” sade han. Han var en lustig prick som hade en hel del roliga, knäppa saker för sig.
Sedan hade vi veli Halvorsen, amerikan men med skandinaviska rötter. Han hade varit på mission i Finland, och var gift med en amerikanska.
Så hade vi veli Hartman. Han studerade till något medicinskt, kan ha varit kiropraktor, jag minns inte riktigt. Han var nästan färdig och skulle flytta till Californien strax efter att vi lämnade MTC. Han hade både fru och barn. Jag tyckte bäst om honom som lärare, han var alltid så lugn och omtänksam, mycket kärleksfull.
Det var veli Kemppainen som hade oss den första lektionen efter att de introducerat sig. Jag började fort bli ganska trött, och han sade att han skulle ha överseende med det de närmsta dagarna pga min jetlag.
Denna första dag var tung. Vi introducerades till Finskan med en hel packe böcker. Jag satt där och stirrade på ordet i flera minuter… ”myöhempien.” Betydde något i stil med ”sista”. Problemet var att så fort jag tittade bort så försvann ordet spårlöst ur mitt medvetande. Jag hade inga problem att läsa det, det uttalades ju nästan som svenska. Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars heliga: Myöhempien Aikojoen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkko. Direkt översatt snarare ”Sista Tidernas Heligas Jesu Kristi Kyrka 1Kyrkans namn kommer dels av att det är Herrens egen kyrka, eller organisation, därav namnet ”Jesu Kristi Kyrka.” Den andra biten är för att särskilja oss i denna tid från Herrens kyrka på den tid då han själv levde på jorden. Medlemmarna på den tiden kallades för ”De heliga” så i vår tid kallar vi oss SISTA DAGARS Heliga, alltså den sista tidens heliga. Sista tiden kommer av att vi lever i slutet av jordens historia, den tid då Herren Jesus Kristus snart skall komma tillbaka, uppenbara sig för alla folk samt själv regera här.”
Ett annat spännande ord, som dock mirakulöst nog fastnade i mitt minne, var ”missionär” på finska: ”Lähetyssaarnaaja.” Ingen vidare kommentar om det.
När dagen slutligen var till ända längtade jag efter min obekväma säng. Det var skönt att komma upp på rummet och slippa krav. Vi hade vår kvällsbön tillsammans, därefter delade jag med mig av några verser från skrifterna för rumskamraterna. Vi kände oss alla överväldigade av uppgiften och de höga krav som ställdes på oss, så några trösterika ord…
”Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som skall komma härefter och den härlighet som skall följa på många prövningar. Ty efter många prövningar kommer välsignelserna…” L&F 58:3-4
”Var stilla och besinna att Jag är Gud…” Ps. 46:10
Utbildningscentret för missionärer (MTC)
Från den svenska sommaren är man ju van vid tidig morgonsol och fågelsång när man vaknar. När jag steg upp verkade solen ännu inte ha kommit upp – himlen var blå men det var ändå mörkt utanför fönstret… jag var tvungen att gå ut och se efter. Halva staden låg i skugga, Lindsis familjs hus låg ganska nära foten av ett berg, så solen var minsann på väg upp, men berget skuggade fortfarande hela grannskapet. Ett helt nytt fenomen för mig.
Vi tog rundturen av BYU, det var intressant och jag fick genast en stor längtan att komma hit och studera i framtiden. Väl hemma igen serverades det tomatsoppa till lunch. Utan att tänka mig för satte jag mig till bords klädd som missionär, dvs. vit skjorta och slips. Naturligtvis blev det en liten fläck på skjortan av tomatstänk, inte stor men tillräckligt iögonfallande. Lindsis mamma beklagade att hon valt en sådan maträtt. Inte var det hennes fel att jag klantade mig vid matbordet. Hon försökte hjälpa mig att gnugga bort fläcken med vatten och diskmedel, och till min förvåning gick den faktiskt bort.
Så bar det äntligen av mot MTC. Väl där var allt mycket välorganiserat, man blev guidad i grupp hela tiden. Varje vecka anländer ju flera hundra unga män och kvinnor så det måste naturligtvis vara väl uppstyrt. Först var det inskrivning i lobbyn, sedan rumtilldelning. Man fick även reda på vem kamraten 1Som missionär för Jesu Kristi Kyrka arbetar man alltid två och två, det kallas att man är ”kamrater” eller ”kompanjoner” (eng. companion), ”partners” vore väl den motsvarande termen från polisvärlden. skulle vara under resten av vistelsen. När pappren var ifyllda samlades alla, ihop med sina familjer, i en stor sal. Presidenten för MTC välkomnade oss med några ord angående åren som nu låg framför oss. Han sade även några väl valda ord till familjerna, främs mödrarna, och sedan var det ”delning.” Missionärerna skulle gå ut genom dörren till höger, familjerna genom den till vänster. Nu var det farväl för två år. Jag för min del hade ju tagit farväl av min familj redan långt tidigare. Jag hade Lindsis familj med mig i salen istället för mina föräldrar, mest för att Karen och Peter ville se hur det hela gick till. Vi vinkade hejdå hur lätt som helst, men det fanns dem bland oss som hade det betydligt tuffare att ta farväl, främst föräldrarna förståss. När vi gick ut i samlad trupp blänkte det allt i ett och annat öga hos grabbarna också.
Det hela förde tankarna till avskedet av min egen familj mer än två dygn tidigare. Mikael som var 12 år gammal när jag åkte tog det ganska hårt. När vi stod där ute vid flygplatsen tidigt på morgonen ville han följa med mig ut till planet. Han förstod naturligtvis att det inte gick, men han sade att det kändes så. Han hade varit lite nedstämd i ett par dagar. Marcus hade inte varit lika öppet nedstämd, men jag vet ju inte vad som rörde sig inombords. För min egen del var jag så upprymd av spänningen över att få åka ut som missionär, och dessutom över att flyga för första gången, och över att komma till USA, så jag kände inte efter så mycket just då. Mamma var förståss också ledsen inför att jag skulle åka, även om jag hade hennes fulla stöd. Kvällen innan hade hon gråtit och varit mycket ledsen, men väl ute vid flygplatsen höll hon humöret uppe. Några långa kramar, några ”jag älskar dig” fram och tillbaka, och så var det klart.
Åter till verkligheten – under eftermiddagen fick jag och de andra icke-amerikanerna genomgå en rad undersökningar, allt från en kort undersökning av tänderna till språktest för att se om man fixade engelskan tillräckligt bra eller om man skulle behöva stöd med det. Allt det här hade vi redan gjort grundligt hemma. Vi hade fått stavspresidentens 2Stavspresident. Jesu Kristi Kyrka är indelad i ”stavar” och ”församlingar.” En församling har ca 100 medlemmar, och en stav ca 10 församlingar. Den person som fått uppdraget att vara församlingens ledare kallas för ”Biskop” och stavens ledare för ”Stavspresident” (I USA är termen ”president” mer en allmän ledartitel, används exempelvis i företagsstyrelser etc. även om vi här hemma i Sverige främst förknippar ordet med ett helt lands ledare). utlåtande om språkkunskaper, vi hade fyllt i hälsodeklarationer, fått läkarintyg och tandläkarintyg osv. men som en sista noggrannhet ville amerikanerna göra det igen. Kanske är vettigt med tanke på att de nya missionärerna kommer från alla världens länder, med väldigt varierande standard på vård och tandvård. Om man kommer från Sverige har man nog minst lika hög standard på vård och tandvård som i USA. Det sista var inventering av vaccin. Vi hade instruerats att ta med oss vaccinationskort etc. hemifrån och om man saknade någon vaccination (hepatit a/b, polio etc.) så skulle det kompletteras innan man lämnade MTC. Amerikanarna fick genomgå en del av processen, men inte lika utförlig.
En sak som vi alla fick göra var en slags inspektion av utseende. Det kan låta komiskt, men man kollade hårlängd, frisyr, klädsel etc. Det är ju inte svårt att vara anständigt klädd när man var tvungen att ha skjorta och slips, men det finns även en norm att missionärer skall bena håret. Jag antar att det är för att undvika extrema frisyrer, och för att ge ett vänligt och välvårdat intryck. Att ha en ”missionärsuniform,” dvs. finskor, kostymbyxor, skjorta och slips (och kavaj när temperaturen tillåter) fyller nog flera syften. Det ger ett städat och seriöst intryck, och det gör ju att missionärerna ofta känns igen på håll, särskilt när de cyklar och har hjälm och ryggsäck till denna i övrigt affärsmannamässiga klädsel, lite komiskt ibland. Både klädsel och frisyr bidrar ju så till enhetlighet, och att fokus inte riktas så mycket på individen som på rollen man fyller, eller budskapet som man bär fram.
Själv hade jag använt hårtrimmern några dagar tidigare så jag hade millimeterlångt hår. Kommentaren jag fick var
”-Hur skall du bära dig åt för att bena det där håret?”
”-Jag antar att det blir svårt…”
I efterhand inser jag att det kan ha låtit lite uppstudsigt, som att jag inte tänkt göra det någonsin, men jag menade bara att säga ”det kan jag ju inte nu” med en skämtsam underton. Jag hade missat hårnormen när jag hade läste igenom förberedelsepapprena för mission där hemma.
”-Spara bara ut det ett tag så går det säkert bra sedan.”
Efter hela denna inskrivningsprocess var det inte mycket tid kvar för att packa upp och äta middag. Vi hade en tid att passa på kvällen då vi skulle samlas i en av de stora salarna igen för ännu ett välkomstmöte. Jag letade upp min byggnad. MTC bestod av närmare 20 byggnader, några stora och låga, och några som var mindre till ytan men med tre eller fyra våningar. Av de mindre användes några till logement och andra till lektionsbyggnader. Alla ”lägenheter” eller rum i logementen såg likadana ut: fyra sängar i varje rum, två breda skrivbord och stora gemensamma badrum i hallen, två på varje våning. Kvinnor och män bodde naturligtvis i olika byggnader.
Instruktionen var att man skulle gå till sitt rum, lämna packningen (helst packa upp), bädda sängen och vänta på sin kamrat på rummet, sedan gå tillsammans till matsalen för att äta middag.
När jag kom in på rummet fanns där tre uppsättningar packning, men inga grabbar. Min inskrivningsprocess med undersökningar etc. hade ju dragit ut lite på tiden eftersom jag var ”utlänning”, så jag drog slutsatsen att min kamrat tröttnat på att vänta och förmodligen gått med de andra till matsalen.
Det där med att bädda sängen var svårare än man kunde tro. Påslakan? Nix. Ett flertal vanliga lakan, två filtar och en något komplicerad instruktion för hur sängen skulle bäddas. Nå väl, jag gjorde mitt bästa. Det verkade som att man skulle ha det ena lakanet under sig (som jag var van) och det andra över sig, och ovanpå det lakanet skulle filten alltså ligga. Sedan var det visst viktigt att vika ner en kant över filten upptill. Så gjorde vi i Sverige också, för hundra år sedan, innan man uppfann påslakanet…
Klockan var redan ganska mycket och det var inte lång tid kvar till nästa möte, så jag gick iväg till matsalen ensam. Det kändes lite konstigt, alla andra gick omkring två och två, men jag slog mig ner vid ett bord hos några andra killar. De undrade var min kamrat var, och jag berättade vad jag trodde hade hänt. Jag fick några uppmuntrande ord om att jag säkert skulle hitta honom senare under mötet. När vi ätit färdigt gick vi tillsammans till den stora salen. Jag satte mig långt fram för att kunna tala med mötesledaren när mötet börjat, och med mikrofonens hjälp finna min försvunna kamrat.
”-Om någon har några övriga frågor så skall jag försöka besvara dem nu”
Jag räckte upp handen, och mötesledaren närmade sig. Jag ställde mig upp och förklarade för honom mitt ärende.
”-Ah, den här unge herren söker en äldste 3Äldste är en titel och ett ämbete i kyrkan. Heltidsmissionärer använder titeln äldste istället för sitt förnamn, min kamrat heter Grant Griffeth, men kallas alltså för ”Äldste Griffeth”. Som missionär bär man alltid en namnskylt på bröstet, och på den står det alltså i hans fall ”Äldste Griffeth, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Kvinnliga missionärer tilltalas som ”Syster” istället för äldste. Griffeth, har vi en äldste Griffeth här som saknar sin kamrat?”
Längst bak i rummet reste sig en ljus, ganska stor kille. Jag gick ner till honom och hälsade med ett leende och ett kort handslag. Jag kunde se en strimma av förlägenhet i hans blick då jag behövt söka upp honom på detta viset, men jag förstod ju varför.
Efter mötet träffade vi vår gren 4Jesu Kristi Kyrkas organisation i korthet: Medlemmarna är organiserade i församlingar eller grenar (beroende på storlek kallas en enhet för församling eller gren). Församlingarna är i sin tur indelade i ”Stavar.” Våren 2010 fanns det 14 miljoner medlemmar, 28 000 församlingar/grenar indelade i 2800 stavar (avrundade siffror). Varje församling har en biskop (grenar har förstås också ett ledarskap, kallas för ”grenspresident.” Centralt leds kyrkan av en president med två rådgivare, samt av ett råd av 12 apostlar. Varje stav leds av en president, två rådgivare och ett ”högråd” bestående av 12 män, stavspresidenten har kontakt med någon av de 12 apostlarna. Varje stav innehåller sedan i sin tur ca 10 församlingar och varje församling leds av en biskop med två rådgivare. I varje församling finns sedan diverse organisationer, kommitteer osv. för att driva verksamheten på lokal nivå. Ingen är anställd utan allt ledarskap i kyrkan sker på frivillig basis. Man kallas till ett uppdrag eller ”ämbete” som vi kallar det, det är inget man kan anmäla sig till eller göra kampanj för sig själv för att få. Efter en periods tjänande i ämbetet blir man avlöst och kallas till någon annan uppgift. Det finns ingen stege att ”klättra” på utan vi flyttar bara runt i olika uppgifter. Ena året kan jag exempelvis vara biskop och nästa år lärare för söndagsskolans sjuåringar. Tilläggas kan att det fanns 52 000 hetidsmissionärer fördelade över 340 missioner (områden)., MTC är indelat i 4 distrikt (A, B, C och D) som vardera har ca 15 grenar. Ledarskapet för varje gren består av män som bor i trakten och som kallats till den uppgiften, det är deras ämbete i kyrkan att vara ”herde” för en del av MTCs missionärer för en tid. Varje gren består av ett fyrtiotal missionärer, så totalt är det någonstans mellan två och tre tusen unga män och kvinnor i MTC samtidigt. Varje vecka kom det ett antal nya, och varje vecka skickades ett antal ut till ”fältet” som vi kallade det, alltså ut till sina tilldelade områden världen över. Precis som i grenen där hemma sörjde grenspresidenten här i MTC för våra behov, främst vår andliga, mentala hälsa. Mötet började med att vi alla tio satte oss i en ring med vår grenspresident, och så fick vi berätta kort om oss själva, vart vi kom ifrån osv. Sedan fick vi småprata lite medan presidenten tog oss undan för en kort intervju en och en. Vi tio utgjorde ett ”distrikt” inom grenen. Vanligen har man tre eller fyra distrikt i varje gren, och alla i distriktet har kallats till samma land och läser samma språk (därav indelningen i distrikt – det är mer praktiskt så). I vårt distrikt var vi dock tre som hade kallats till Finland och sju till Armenien. Det var jag och två kvinnor som skulle till Finland. Min kamrat skulle till Armenien. Det skulle innebära att vi inte skulle kunna öva språket med varandra på lediga stunder, men jag tror tiden i klassrummet skulle vara mer än tillräcklig för att göra en trött på glosor och grammatik. Vi hade inte hämtat våra paket med scheman, pärmar, böcker osv. ännu men jag väntade mig att det skulle bli intensivt.
Precis som i grenen där hemma fanns det vissa ansvarsuppgifter som behövde tilldelas någon. Jag och min kamrat kallades att vara grenspresidentens assistenter. Det framgår senare vilka uppgifter det innebar. Äldste Carter kallades att vara ledare, eller ”president” för vårt lilla distrikt på 10. Han hade ansvar att se till att ingen var ”utanför,” att samla oss vid olika tillfällen, att informera när det var något nytt, att hämta och dela ut posten och lite annat.
Det var bara jag av oss tio som var från utanför USA, hade rest långt och led av ”jetlag 5Jetlag kallar man det för när man reser genom flera tidszoner så att tiden går men klockan står still, eller tvärt om går alldeles för fort, så att man inte är i fas med sin dygnsrytm dagarna efter resan. För mig var det förmodligen mitt i natten redan när vi åt middag, och sånt där tar ju några dagar innan kroppen är omställd till. Så trött blir man..” Därmed inte sagt att jag var ensam om att vara trött. När den långa dagen äntligen gick mot sitt slut var det en trött liten skara som vandrade i samlad trupp till hembyggnaden. Vi vinkade godnatt till systrarna (se not 8) som försvann in i sin byggnad, och strax därefter var också vi hemma. Jag och Äldste Griffeth delade rum med Äldste Bjornn och Äldste Alder. Bjornn var från Rexburg, Idaho – 95% av innevånarna där är mormoner. Alder var från Utah, 75% mormoner.
”-Så, du är från Sverige?”
”-Japp”
”-Hur är det där, är det många medlemmar i kyrkan?”
”-Nej, vi är ganska få, ungefär en av tusen.”
”-Oj…”
Bjornn såg uppriktigt förvånad ut.
”-Hur är det att leva i ett sådant samhälle?”
Jag märkte tydligt att det här var den sortens kille som levt sitt liv i en ”skyddad verkstad,” lyckligt ovetandes om annat än mormontraditioner.
”-Jag vet inte riktigt vad jag skall svara, det är ’vanligt’ för mig… till exempel så går folk inte i kyrkan på söndagarna…”
Bjornn avbröt mig förvånat
”Va? Vad gör de då?”
”-Många handlar, eller städar. Det är ofta idrottsevenemang på helgerna också, från lördag till söndag.”
”-Wow, det är annorlunda”
Hm… det här killen skulle verkligen få en upplevelse när han kom ut i världen. Min kamrat Äldste Griffeth var dock mera jordnära, eller hur man nu skall uttrycka det. Han kom från Atlanta, Georgia. Även om det finns många kristna kyrkor där och många som bekänner sig till en Kristen tro så är samhället i stort ganska likt det Svenska, när det gäller folks uppträdande, moral, alkohol och droger bland ungdomar etc. Själv hade han uppfostrats ”i kyrkan” som vi brukar säga, alltså av föräldrar som var aktiva ”mormoner” men nästan alla av hans vänner var av andra – eller snarare inga – trosuppfattningar.