Att skriva dagbok

Publicerat onsdag 6 augusti, 2003 av Mattias

När vi kom hem till Jakobstad knackade vi lite dörr, sedan träffade vi Freddy. Han tog med oss och sin bäste väns två söner ut till kusten, till Fäboda. När vi skulle åka dit fick jag en intressant tanke: Det fanns bara säkerhetsbälten på två av platserna i baksätet, och innan vi sett det satt jag på ena sidan och 6-åringen på andra, 4-åringen skulle ha suttit i mitten utan, så jag sade till honom att vi skulle byta plats så han fick bälte. Det gjorde vi, och halvvägs ut till Fäboda hoppade en älg ut i vägen, framför bilen som låg precis framför oss! Den sprang längs med bilen i några sekunder, sedan hoppade den ner i diket och in i skogen igen. Skrämmande! Kunde varit framför oss… Vi kunde ha kört på den…

Men, åter till min tanke kring det där med bältet – det var ju helt naturligt för mig att byta plats, det hade ju vem som helst gjort till förmån för en liten 4-åring, motiveringen är ju enkel, ”han är ju mindre”. Undrar om det var lika naturligt för Kristus då han frivilligt tog på sig rollen som vår Frälsare, han var ju ”större” än oss.

Efter besöket skulle Freddy till jobbet, vi åkte med dit för det låg på vägen till Larsmo dit vi skulle för en middagsbjudning. Vi hade ett bra samtal i bilen på vägen ut också. När vi hoppade ur bilen såg vi fabriken som ligger på vägen ut till Larsmo, så vi tänkte att det tar nog inte så lång tid att gå… det tog trekvart.

Vi knackade dörr i någon timme, bytte några ord med Heidi och Robert och sedan gick vi hem till Marlene för middagen. Efter maten hade vi ett budskap om att skriva dagbok. Vi läste från 1 Ne 4 och 2 Ne 4, och berätta att många av profeterna har skrivit dagbok, inte bara skrivit ned ”Herren har sagt…” utan även en del om sina egna omständigheter och sin egen tid. Det hjälper oss att bättre förstå Guds handlande gentemot människorna, och det hjälper oss också att se att Guds profeter inte är ofelbara, de lever i samma värld av prövningar som alla andra. I skrifterna betonas det som är av andlig karaktär, och det som sker ”på utsidan” (samhälle, historia) är underordnat, och kanske mest är där för att ge bakgrund och sammanhang åt sanningarna som finns upptecknade.

På samma sätt bör våra dagböcker betona andliga upplevelser och speciella händelser och erfarenheter. Precis som profeterna visste att deras uppteckningar skulle komma att vara till nytta för kommande generationer, bör vi ha avsikten att efterlämna något för lärdom och inspiration till kommande generationer. Då vi får personlig uppenbarelse från Herren visar vi Honom att det är värdefullt för oss genom att skriva ner det så att vi inte glömmer. Jag har många gånger upplevt att då jag skriver ner något som jag fått mig givet genom den Helige Anden, då förstår jag det bättre, jag får fler och djupare insikter då jag förvaltar det jag redan fått. Med hjälp av en dagbok kan vi mäta vår andliga tillväxt, och hämta styrka från vår utveckling, och genom de lärdomar som Herren givit oss genom våra erfarenheter.

På kvällen pratade jag och min kamrat lite om dagboksskrivande, det verkade som att mitt budskap ikväll inspirerade honom lite, för han frågade vad jag brukar skriva om i min dagbok. Jag berättade, ungefär som under budskapet, att jag skriver mycket av mina känslor, tankar och funderingar, och skriver mera i förbigående om det som faktiskt händer.

”-Wow… jag brukar bara skriva kort om vad som har hänt, och mest om sådant som har varit roligt.” Nu tar jag inte med det för att visa hur mycket HAN lärde sig av MIG, att jag är så duktig osv. utan jag tycker det är intressant att ibland då vi känner oss inspirerade att välja ett visst budskap, så kan det vara ens kamrat som får ut mest av det, inte dem vi har gått för att undervisa.

Jag hade en helt annan tanke ikväll också, om kunskap. I skolan nu för tiden (och kanske alltid?) betonas det så mycket att lära sig genom att höra eller läsa vad någon annan berättar, det handlar ju till största delen om att vi tror på det vi undervisas om, vi kan ju inte veta. Det enda vi verkligen vet är ju det som vi har upplevt själva genom våra sinnen. Allting vi påstår oss ”veta”, och som världen kallar för ”kunskap” (information) är inget annat än sådant vi tror på, på grund av att det är underbyggt av varierande mängd efterforskning och ”bevis”.

Det finns ett sätt att få sann kunskap, vissare än allt, det är då Gud talar till vår själ och vårt hjärta står i brand…

Egyptiernas skrifter

Publicerat tisdag 5 augusti, 2003 av Mattias

Utbyten med distriktet idag. Jag var med Äldste Perry, vi skriftade i ett svenskt område, och undervisade en Lestadian. Han var dock inte så pratglad som dem vi stött på i Jakobstad, utan lyssnade mest. Efter det kom åska och regn. Vi hittade två gräshoppor, som båda hoppade upp på Äldste Perrys Mormons Bok, och satt där i flera minuter. Kanske de gillar blått? Vid tvåtiden bytte vi, och jag gick med Äldste Kirkmann ut i vildmarken där de talar svenska. Vi knackar inte ofta dörr på landsbygden, så det var spännande. På vägen hem kände han sig inspirerad att stanna till på ett särskilt ställe, vi hade bara 15 minuter, men vi blev faktiskt insläppta och fick undervisa där. Jag antar att Äldste Kirkmann lyssnade till den Helige Andens maning.

Sedan åkte vi hem, bytte om til gympakläder och åkte ut till en medlem som höll på att bygga sitt hus, vi skulle hjälpa till med lite skyfflande och sopande. Medan vi fyllde och tömde skottkärra efter skottkärra med sand och jord diskuterade vi de djupare delarna av läran. ”Flytväst på” som Christer Westerling brukar säga.

På kvällen satt vi i Kokkolas lägenhet och diskuterade faksimilerna (de egyptiska skrifterna) i kostbara pärlan, speciellt faksimile nr 2. Äldste Steele hade ett papper med uttydning av några av sakerna på faksimilerna. Jag satt mest och lyssnade, och när de var färdiga slog jag upp en av dem, och sade till honom, ”ok, vad kan du berätta för mig om den här”, varpå han svarade ”Äh, jag vet egentligen inte så mycket, jag tycker bara om att verka smart och kunnig”. Jag hade gjort mig en bild av honom som den självgode typen som tror att han kan allt, men den fasaden föll nu. Sedan pratade vi lite om de olika sakerna i skriften. Jag gillar hans ärlighet, och kunnighet.

När har min tro bestått provet?

Publicerat måndag 4 augusti, 2003 av Mattias

Förberedelsedag… fick brev från flera vänner, och på eftermiddagen var vi ute och kollade på kameror.

Pratade med Vaasa-Äldsterna ikväll också. De har ett dop på gång, och det är bra, för President Hoyt har sagt att han snart kommer att stänga Vaasa för en tid (dvs. missionärerna där blir placerade någon annan stans och det kommer inga nya dit på ett tag), om ingenting händer där. Låta jorden ligga i träda liksom.

Jag undrade just när Jakobstad skulle börja ge oss lön för mödan. I Kajaani tog det 6 månader… om det tar tre till här så är jag nöjd, bara vi kan få någon frukt här. Jag funderade på det som står i Ether 12, att vi inte får något bevis förrän efter att vår tro har bestått provet. När har MIN tro bestått provet?

”Om det beror på en själv, då kan man göra något åt det”

Publicerat söndag 3 augusti, 2003 av Mattias

Kyrkan på morgonen var mycket upplyftande, det var vittnesbördsmöte. Jag gick upp först, och berättade om att när det kommer tvivel till mig, då är det inte tvivel ang. Guds existens, eller huruvida kyrkan verkligen är Jesu Kristi kyrka, utan det jag tvivlar på är huruvida Herren är med mig personligen i mitt liv. Och jag vet att Kyrkan står stadigt grundad, på ”klippan”, och Herren Jesus Kristus står där Han står, och bjuder oss alla att komma till honom. Om vi inte känner oss nära honom så beror det på att VI har lämnat Honom, eller aldrig kommit till Honom från första början. Och det är bra att veta, för som Gerd Westerling alltid brukade säga, ”om det beror på en själv, då kan man göra något åt det.”

Vi fick mat av syster Johnson, och efter det satte vi igång vårt ändlösa dörrknackande igen. Vi knackade på hos broder Lehtinens son, han släppte in oss och vi satte oss vid matsalsbordet och diskuterade en stund. Hans fru/sambo/flickvän (vet inte vilket stadie det var i) som var från Karibien, var mera intresserad än honom själv. Diskussionen var inte sådan att någon av dem ville fortsätta att ”undersöka” kyrkan och ha oss tillbaka för vidare samtal, däremot lovade hon att de skulle besöka kyrkan någon söndag.

Resten av kvällens arbete var ganska fruktlöst.

Det var som vanligt dags för statistik (slutet på veckan) och då vi summerat upp våra diskussioner och annat pratade vi i över en halvtimme om hur våra missioner har varit fram till nu, och funderingar kring varför vi inte ser mera framgång.

”Kan du uppföra dig förståndigt inför mig”

Publicerat lördag 2 augusti, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr ganska mycket idag också. Vi undervisade ett äldre lestadian-par och åter igen blev jag förundrad över hur bra Äldste Ahonen undervisar, och tar in skriftställen som passar, och jag känner den Helige Andens vittnesbörd till hans undervisning. Vi åt middag hemma hos Moisios ikväll.

När vi sedan var hemma för kvällen läste jag L&F 19 och kände mig djupt träffad av de sista två verserna, men fattade mod i Frälsarens uppmaning…

Eller kan du fortsätta springa omkring som en blind vägvisare?

Eller kan du vara ödmjuk och saktmodig och uppföra dig förståndigt inför mig? Ja, kom till mig, din Frälsare. Amen.

Det som för världen är svagt…

Publicerat fredag 1 augusti, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr hela dagen idag, delade upp den i två block med lunchpaus. När vi var klara på kvällen hade vi en tupplur kring 18-tiden, fötterna var såå trötta efter att ha vandrat runt en hel dag, extra jobbigt är det ju för fötterna då man har finskor på sig hela tiden, man kan ju inte precis ha kostym och gympadojor, även om det vore härligt. Det börjar bli glesare och glesare med folk, de flesta är i sommarstugan så här i början av augusti.

På kvällen fick vi middag hemma hos Marlene Byggmästar. Vi hjälpte till att flytta lite möbler, och så gav vi ett andligt budskap.

Jag lägger ofta märke till hur min kamrat kommer med nya och bra grejer vid dörrarna, grejer som jag aldrig skulle komma på. Jag har inte riktigt den gåvan när det gäller att improvisera och att prata med främlingar… jag strävar att finna min egen gåva. Även om jag inte har alla färdigheter eller egenskaper som vore önskvärda i en missionär så hoppas jag i alla fall bli ihågkommen som en som arbetade hårt och flitigt och efter sin lilla förmåga gjorde sitt bästa. Herren har aldrig påstått att han har kallat världens elit till sin kyrka, tvärtom har han sagt (i L&F 1:19-20) att

…det som för världen är svagt skall komma fram och bryta ned de starka och mäktiga, så att människor inte skall kunna råda sin nästa, inte heller förlita sig på köttslig arm —

utan så att var och en skall kunna tala i Herren Guds, ja, i världens Frälsares namn,

Herren visar att han är mäktig att utföra sitt eget verk genom att göra det genom jordens svaga och enkla. Se bara på Joseph Smith, hans familj hade inte ens haft råd att ha honom i skola tillräckligt, ändå blev han redskapet att översätta en forntida uppteckning skriven på egyptiska, och att återställa Jesu Kristi kyrka till jorden.

När vi lagt oss ikväll pratade vi en stund om evangeliet. Vi reflekterade över att generalauktoriteter alltid talar om omvändelse då de kommer. Det är som om de vill att vi fokuserar på att VARA det bästa vi kan, inte så mycket på att GÖRA specifika saker, eller rätt saker. Det är nog viktigare för min framgång vem och vad jag är, än vad eller hur jag gör saker.

Vi reklekterade också över att änglar endast uppenbarar sig för människor för att kalla dem till omvändelse (med ett fåtal undantag). Det är i slutändan vad livet handlar om – att omvända oss – att föra våra önskningar i harmoni med Guds önskningar. Att ta denna ”naturliga människa” och bli en helig, genom Kristus, så att vår kropp kan passa in i en celestial värld, eller som kung Benjamin säger till sitt folk i Mosiah 3:18-19:

Ty se han dömer, och hans dom är rättvis. Och det spädbarn som dör i späd ålder förgås inte, men människorna dricker fördömelse till sina egna själar om de inte ödmjukar sig och blir som små barn och tror att frälsning har kommit, och kommer och skall komma i och genom Kristi försonande blod, han som är Herren den Allsmäktige.

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

njn

Vidare, om vi inte strävar framåt och omvänder oss, och kommer närmare Herren, då åker vi bakåt, det är som att stå i en rulltrappa som går nedåt, om man inte rör på sig så kanar man ner, det går inte att stå stilla, det finns ingen neutral mark. En tro och ett vittnesbörd är en färskvara, man kan inte äta för hela veckan genom att frossa på måndag.

Jag hade också en tanke idag om kärlek. Ibland blir man ju irriterad på folk eller tappar tålamodet, men tänk om jag alltid skulle veta och ha klart för mig vem jag är, och vilka de är som jag möter, eller jobbar ihop med (söner och döttrar till Gud, bröder och systrar från hans himmelska familj) då skulle det nog inte vara så svårt att ständigt känna och visa kärlek.

Solskyddsfaktor

Publicerat torsdag 31 juli, 2003 av Mattias

Idag var däcket på min cykel lufttomt igen på morgonen. Teorin är att en glasbit eller något sitter fast i ytterdäcket, så trots att man lagar punkan så blir det nya hål. Får väl byta hela rasket framöver.

Vi tog oss till fots ner till Kyrkby för att knacka dörr, och titta förbi familjen Rak (de som hade många bekanta i kyrkan, som träffat missionärerna förut, och som vi besökte för några veckor sedan). Det blev en diskussion över förväntan, vi pratade om eviga familjer och mycket annat. Åter igen försökte vi bjuda in dem till kyrkan, men de kände sig inte så bekväma med det. Vi skall försöka få någon medlemsfamilj som de känner att bjuda med dem istället, nog lättare för dem att komma då.

Vi åt lunch hemma hos Johan och Camilla, och Johan hjälpte mig med en CD med bilder att skicka hem. Vårt andliga budskap handlade om solskyddskräm, och hur Guds bud är som en skyddande kräm vi tar på. Den fungerar på samma sätt då vi först måste lära oss att leva efter buden, sedan skyddar de oss. Man kan ju inte gå ut i solen och sedan efteråt ta på sig solskyddsfaktor… Vi sade också att med solen är det ju så att man ofta inte märker förrän efteråt att man blivit bränd, under tiden man ligger där i solen kan det till och med vara skönt. På samma sätt är det ibland med synd – mitt i det kan det kännas ”bra”, först efteråt kommer konsekvenserna…

Vi hade volleyboll planerat ikväll, som vanligt, men det skulle visst bli regn så vi ställde in det. Vi gick runt och knackade dörr istället. Det blev dock fint väder som tur var.

Då vi vandrade hemåt genom stan ikväll hände något annorlunda – jag kontaktade en familj som först inte verkade vara så intresserade, de var som de allra flesta som med kommentarer som ”jag har mitt på klart” osv. avvisar oss rätt tidigt, men då jag fortsatte prata lite för att berätta mera om vad vi står för, stannade de upp, och det resulterade i en kvarts vänskaplig diskusison, varefter vi fick deras adress, tyvärr bor de långt härifrån.

Efteråt frångade Äldste Ahonen ”Hur gjorde du?! De verkade som att de bara skulle gå vidare helt ointresserat, sedan stannade de och lyssnade på dig!” och jag var tvungen att svara att ”jag gjorde ingenting, jag var också säker på att de bara skulle gå”.

Halva stan känner mig

Publicerat onsdag 30 juli, 2003 av Mattias

Idag skulle vi ha en diskussion med Sven Kleis, och då vi förberedde oss för den under morgonstudierna hade vi en bön för att få veta när han kunde vara redo för dop. Vi föreslog den 13a Aug, om två veckor, och vi kände båda två att han kunde vara redo för det om han ville. Han är ju å andra sidan något av en ”drymormon”¹

Sven bjöd oss på lunch (som han lovade för några veckor sedan), vi hade en bra diskussion, vi pratade om dop, och läste några kapitel i skrifterna tillsammans (slutade med 2 Nephi 31:5-12), sedan inbjöd vi honom att förbereda sig att döpa sig om två veckor. Han sade dock att han behövde mera tid.

Resten av dagen knackade vi dörr i Killingholmen, tror vi var på varenda gata. Det var inte många hemma, men en trevlig lestadian gav oss en pratstund. De är oftast villiga att lyssna, och de pratar ju en hel del själva också. Jag tycker det är bra med religiösa människor som tar sin tro på allvar, hellre så än dem som bekänner sig till en tro som inte betyder något för dem egentligen. Vi hade en ganska lång diskussion, och hans tonårsdotter satt i trappan bakom och lyssnade på vårt samtal, och jag såg att hon tittade upp och såg allvarligt på mig de två gångerna jag vittnade om Mormons bok. Så jag slutade inte förrän jag var ”färdig” och hoppas att i alla fall hon kan ha fått med sig en önskan att undersöka boken någon dag. Säkerligen får hon lära sig tro på Kristus i hemmet, det var säkert en bra och trofast familj, men det finns mer än Luthers och Lestadius läror och vishet.

Det är helt otroligt hur många bekantskaper jag har i den här staden nu. Det är så många som vinkar till oss eller hejar på oss på gatorna och i grannskapen. Det är betydligt fler som känner mig än tvärt om, för jag har ingen möjlighet att minnas dem allihop, men själva står vi ju ut lite mer. Vi har haft så många diskussioner och samtal här i Jakobstad att jag kan knappt placera alla som vi varit hemma hos ens. Det är en härlig stad och ett trevligt folk.

Påhälsning hos Jehovas Vittnen

Publicerat tisdag 29 juli, 2003 av Mattias

Idag hade vi ännu en dag som kändes slapp. På morgonen skriftade vi, och pratade med en predikant från pingstkyrkan i över en timme. Under vår diskussion ville han ha skriftställen på det mesta vi berättat om eller sagt att vi tror på (diskussionen var lite väl mycket pingpong med skrifterna tyvärr). Han berättade hur han såg på olika delar av evangeliet, och när han var klar hade jag en liten upplevelse. Jag tänkte på sången ”A marvelous work is about to come forth” och såg framför mig hur en skara änglar sjöng… och jag kände sådan tacksamhet för det återställda evangeliet, som gör det lättare att förstå många delar av skrifterna. Jag kände mig nästan överväldigad, nästan rörd till tårar av upplevelsen, och jag ville så gärna vittna på ett sätt så att han kunde förstå. Jag berättade om mina upplevelser då jag bett om Mormons bok och kyrkan, och jag berättade kort om Mormons bok och erbjöd honom att ta den och undersöka den i lugn och ro. Han avböjde dock med förklaringen att han inte hade tid… pensionär som han är.

En av sakerna som han berättade fick mig förresten att känna den Helige Anden väldigt starkt, han berättade om hur han kom till tro och ”blev född på nytt” som han uttryckte det. Jag tänkte på folket under kung Benjamins tid i Mormons bok, som fick sina hjärtan ”förvandlade” genom tro på Kristus. Jag är övertygad om att denna hjärtats förvandling kan komma till alla människor oavsett vilken kyrka man går i, jag är övertygad om att Gud vil välsigna alla som uppriktigt söker det.

Vi fick lunch hemma hos syster Peräsaari, och efter det tog vi en liten paus och tittade på digitalkameror på stan. Jag har blivit intresserad av sådana pga att Ä Ahonen leker med sin hela tiden. På kvällen åkte vi till Jehovas Vittnens möte (min kamrat är väldigt nyfiken på dem). Alla var vänliga, men vi upplevde båda två att mötet var lite… stelt, eller fattigt på andligt innehåll. Det kändes ganska mycket som ett affärsmöte/konferens, men jag tyckte mycket bättre om detta än tältmötet vi var på häromkvällen.

En groda

Publicerat måndag 28 juli, 2003 av Mattias

Förberedelsedag. På morgonen hade vi companionship study, vi övade på andra diskussionen, turades om att undervisa varandra. Vi har tänkt göra det varannan morgon, och öva med ”missionary guide” varannan dag.

När sedan vår fritid började (10-18) sov jag flera timmar. Det är första gången på min mission som det har hänt faktiskt, jag har alltid varit morgonpigg och aldrig behövt ta igen sömn (bortsett från om man varit hemma sjuk). Kan bero på att vi har regler att lägga oss halv elva varje dag, man får ju 8 timmar varje natt och blir aldrig störd så det är kanske inte så konstigt att man är pigg då.

På kvällen gick vi och knackade dörr, och för andra gången var vi ute i området vid vattnet öster om stan. Jag såg det där fina timmerhuset igen, sedan hittade vi en groda som Äldste Ahonen tog med hem. Jag berättade för Äldste Phelps om det i ett SMS och han blev lika ”excited” som jag gissade, han tyckte det var hysteriskt kul. Han ringde upp, vi hann dock inte prata så länge förrän hans batteri tog slut. Han hade blivit förflyttad till Oulu, men nu skulle han inte få stanna där utan skulle vidare upp till Rovaniemi, det hade varit något drama där som han inte kunde säga så mycket om, förutom att den missionär som han nu skulle vara med, eller ”ta hand om” inte skulle få vara ”trainer” mera, han hade väl tabbat sig på något sätt antar jag. Phelps sade att alla missionärerna i Oulu var sura just nu pga det.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)