Andligt sökande eller nyfikenhet?

Förberedelsedag idag, och vi utnyttjade alla 8 timmarna. Tittade lite på kameror, skrev brev hem, hälsade på Freddy en stund och spelade PlayStation.

På kvällen hade vi den andra diskussionen hos paret Ylikoski, kvinnan menar att hon är sökande och vill veta meningen med livet, de är nyfikna och hon söker kunskap om olika andliga ting. Hon är dock inte så intresserad av ett sökand i andan ”vad behöver jag göra i mitt liv” eller ”vad förväntar sig Gud av mig”. Vi kom fram till att vi inte har mera att ge dem just nu.

Hur vet du att det är tur?

Som vanligt kändes det skönt att få gå till kyrkan, och dessutom var där 2 besökare idag (inte medlemmar). Heidi hade sin afrikanska vän där, och Johan hade en vän från Malaysia på besök. Min kamrat hade tal under mötet, och citerade en av apostlarna då han sade ”människor blir inte medlemmar i denna kyrkan pga vad de vet, utan pga vad de känner”.

På eftermiddagen skriftade vi i bostadsmässo-området (Kajaani hade också ett sådant – ibland hålls mässor i städerna där olika tillverkare och arkitekter ”ställer ut” exklusiva hus, som efter mässan givetvis blir till salu, det blir ett fint kvarter). Vi diskuterade länge vid dörren med en baptist. Efter det åkte vi ut till Klas och Heidi för middag, och kvällen avslutades med ett besök hos Marlene och Mats där vi även fick kvällsmat och hade ett budskap om bön. Jag trivs så bra i deras trädgård, och det var goda bär!

Jag läste en kinesisk historia här i veckan, den gick ungefär så här:

En far bodde med sin son i ett gammalt hus. De var mycket fattiga och hade bara en häst. En dag sprang hästen bort, och grannarna beklagade sorgen, ”vilken otur” sade de. ”Hur vet ni att det var otur?” sade fadern. Några dagar senare kom hästen tillbaka med en hel flock vildhästar. Nu hade han många hästar och grannarna kom för att glädjas med honom. Då de uttrycke sin glädje och sade ”vilken tur” svarade fadern ”hur vet ni att det är tur?” Några veckor senare var sonen ute och red och föll av hästen och bröt benet. Grannarna kom för att beklaga sorgen, ”det hela skulle ju inte ha hänt om det inte var för alla hästarna” sade de. Fadern kunde ha sagt ”där ser ni att det inte var tur att få så många hästar” så sade han bara på sitt vanliga vis ”hur vet ni att det var otur?” och grannarna började tro att mannen blivit tokig. Snart därefter blev det krig i landet och sonen kunde inte delta pga sin skada. Tur eller otur?

”Tommygirl” och en massa annat

Idag var en lite annorlunda dag. På morgonen träffade vi broder Lehtinen i kyrkan, pratade lite om församlingens missionsarbete, och om äldstekvorumet. Efter det knackade vi dörr, och sedan var vi bjudna hem till en familj i församlingen för lunch i deras grillstuga.

Maten var väldigt god och grillstugan var väldigt mysig, den låg nedsänkt i marken så man gick ner en halv trappa och satt runt ett grillbord. Hon berättade om hur hon blev medlem i kyrkan, hur hon sökt hela livet och när hon väl träffade missionärerna så fick hon snabbt ett vittnesbörd. Hon var övertygad om att OM Guds sanning fanns på jorden, då skulle den vara tydlig och enkel, så att ett barn kunde förstå den. Det kände hon att hon fann i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Ibland tänker jag att evangeliet kom allt för lätt till mig, det är så många som har långa sökarhistorier… samtidigt känns det som att jag alltid har väntat på det, undermedvetet. Jag brukade ofta tänka att det måste finnas en djupare mening och lycka i livet än den jag kunde se och uppleva omkring eller ”utanför” mig, i ”världen.” Efter min konfirmation i Svenska statskyrkan vid 14 års ålder berättade jag för vänner och släktingar att det här med tro var ”något jag skulle gå vidare med” men jag menade med de orden aldrig att jag skulle bli aktiv i den kyrkan, jag väntade mig något annat, trots att jag hade en andlig upplevelse inne i kyrkan en gång. Det var andra gången i mitt liv som jag kände den Helige Anden, då vi satt där på ett kvällsmöte under konfirmationen. Första gången var en natt under en period i mitt liv då jag oroade mig mycket och mådde mycket illa, runt 11 års ålder. Efter att jag bett (jo, jag har bett för mig själv så länge jag kan minnas, och ingen har så vitt jag vet lärt mig att be) kände jag mig helt upprymd av kärlek, trygghet och glädje, och ville inte längre sova utan bara låg där och kände den underliga känslan…

En tanke som jag förmodligen tagit upp tidigare men som kom till mig idag igen, är att det är så viktigt att vårt vittnesbörd bygger på verkliga andliga upplevelser, och inte att vi i stolthet, envishet eller rädsla bara har ”bestämt oss” för att ”kyrkan är sann.” Det måste bygga på att vi har ödmjukat oss inför Gud och erhållit ett andligt vittnesbörd, att vår själ vet tack vare många och rika upplevelser i kommunikation med Gud.

Efter det gick vi hem för en liten paus, som blev en stor paus. Ryggarna var lite trötta och ömma från markarbetet igår, så vi vilade en liten stund, jag somnade och vaknade 2 timmar senare! Det har aldrig hänt förut, och förhoppningsvis inte igen heller. Jag drömde dock något roligt, jag drömde att President Hinkley körde runt utanför i en röd liten bil utan dörr på förarsidan.

Vi gick ut och knackade dörr, och undervisade en äldre kvinna. Hon var inte intresserad av att ta emot och läsa Mormons bok. Diskussionen var helt på svenska, så åter igen var jag utlämnad till mig själv, men jag är i alla fall glad för förtroendet att jag förväntas greja det själv, utan kamrat som kan språket. Efter det träffade vi en tjej kanske i vår ålder, vi satt ner på trappan utanför deras hus och pratade i kanske 10 minuter. Först var det mest som ett vänskapligt samtal, sedan frågade hon en del om vår kyrka och vår tro. Hon hade själv en tro, men hon hade tagit avstånd från den lutherska kyrkan ”delvis pga att den stela högtidliga mötesformen känns så avlägsen från människan.” Jag berättade att jag kände något liknande då jag ”undersökte” den lutherska kyrkan om man kan säga så om sin konfirmation. I Finland har de förresten också konfirmation, kallas för ”Rippi”. Tjejen ville i alla fall ha Mormons Bok och skulle bekanta sig med den till nästa gång vi tittar förbi. När vi i efterhand sins emellan pratar som människorna vi träffat och undervisat kallar vi dem sällan vid namn utan ”han med käppen” eller ”hon med den arga hunden”. Den här tjejen fick bli ”Tommygirl” för hon hade en sådan tröja.

Efter det kände vi att det var nog med dörrknackning för idag. Vi gick hem, hämtade en till Mormons bok, hade en bön, och kände att vi behövde gå till Mikael. Vi har ju inte fått kontakt med honom på ett bra tag nu, så vi förstår att han har tappat intresset, men ett korrekt avslut vore bra, jag vill gärna höra att det är så, att han inte längre vill träffa oss, innan vi ”släpper” taget, vill ju inte bara strunta i någon för att de troligtvis inte är intresserade mera… Våra förväntningar stämde. När vi knackade på öppnade hans mamma, som sade att ”Mikael är inte intresserad av att träffa er mera”. Kom igen, han är typ 16, han behöver nog inte sin morsa till att tala för honom i det… så jag svarade ”Vill han kanske säga det till oss själv?” Hon gick och hämtade honom, och han sade att det var så att han inte var intresserad av att träffa oss mera just nu, men han frågade

”-Får jag behålla boken? Jag skulle vilja undersöka den lite mera på egen hand senare”

Självklart. Det kändes ändå bra, han må ha tappat intresset för att träffa oss, eller hans mamma må ha övertalat honom till det, vad vet jag. Det viktiga för mig är att han har kvar intresset för att söka Gud, på något sätt. Och genom att läsa Mormons bok, det är ett bra sätt.

Vi stannade till hos broder Koivu som bor i samma kvarter som Mikael innan det var dags att gå hem för kvällen.

Det känns som att jag har skrivit om väldigt många tankar idag, men här kommer några till. Jag har reflekterat över att jag alltid känner mig väldigt bekväm med att undervisa och hålla andliga budskap hemma hos medlemmar, orden ges ofta till mig och skriftställen kommer till mig, det känns som att den Heliga Anden är närvarande och vägleder. När jag däremot undervisar undersökare blir det ofta stelt och mest information som inte leder någonvart.

En annan tanke – kunskap är inte alls viktig jämfört med dess tillämpning. Om vi spenderar mera tid på att lära evangeliet än vi gör på att leva det så är det inte bra.

Föräldrar i evighet

På morgonen fixade vi min cykel, det tog Ped-Gust 2,5 minuter. Sedan åkte vi med Freddy och gjorde lite tjänande, en av hans bekanta eller släktingar (minns inte vilket) som skulle lägga sten på garageuppfarten, vårt jobb var att lägga ut sand och köra med en sån där vibrerande maskin för att platta det jämt.

Efter det cyklade vi ut till Johan och Camilla för middagsbjudning, vi hade ett budskap, och sedan cyklade vi tillbaka in till stan för volleybollen. Det var fantastiskt kul som vanligt.

Jag läser evangeliets principer på finska som en del av språkstudierna (hämta boken på svenska här). I morse läste jag kapitel 36 ang. att vår familj kan bestå för evigt. Jag fick ett starkare vittnesbörd om meningen med livet – familjen. Det står på ett antal ställen i skrifterna att livet är en prövotid, men här poängterades att det särskilt är en prövotid för att vi skall visa oss värdiga att behålla våra familjer – och att vara föräldrar – i evighet.

Att skriva dagbok

När vi kom hem till Jakobstad knackade vi lite dörr, sedan träffade vi Freddy. Han tog med oss och sin bäste väns två söner ut till kusten, till Fäboda. När vi skulle åka dit fick jag en intressant tanke: Det fanns bara säkerhetsbälten på två av platserna i baksätet, och innan vi sett det satt jag på ena sidan och 6-åringen på andra, 4-åringen skulle ha suttit i mitten utan, så jag sade till honom att vi skulle byta plats så han fick bälte. Det gjorde vi, och halvvägs ut till Fäboda hoppade en älg ut i vägen, framför bilen som låg precis framför oss! Den sprang längs med bilen i några sekunder, sedan hoppade den ner i diket och in i skogen igen. Skrämmande! Kunde varit framför oss… Vi kunde ha kört på den…

Men, åter till min tanke kring det där med bältet – det var ju helt naturligt för mig att byta plats, det hade ju vem som helst gjort till förmån för en liten 4-åring, motiveringen är ju enkel, ”han är ju mindre”. Undrar om det var lika naturligt för Kristus då han frivilligt tog på sig rollen som vår Frälsare, han var ju ”större” än oss.

Efter besöket skulle Freddy till jobbet, vi åkte med dit för det låg på vägen till Larsmo dit vi skulle för en middagsbjudning. Vi hade ett bra samtal i bilen på vägen ut också. När vi hoppade ur bilen såg vi fabriken som ligger på vägen ut till Larsmo, så vi tänkte att det tar nog inte så lång tid att gå… det tog trekvart.

Vi knackade dörr i någon timme, bytte några ord med Heidi och Robert och sedan gick vi hem till Marlene för middagen. Efter maten hade vi ett budskap om att skriva dagbok. Vi läste från 1 Ne 4 och 2 Ne 4, och berätta att många av profeterna har skrivit dagbok, inte bara skrivit ned ”Herren har sagt…” utan även en del om sina egna omständigheter och sin egen tid. Det hjälper oss att bättre förstå Guds handlande gentemot människorna, och det hjälper oss också att se att Guds profeter inte är ofelbara, de lever i samma värld av prövningar som alla andra. I skrifterna betonas det som är av andlig karaktär, och det som sker ”på utsidan” (samhälle, historia) är underordnat, och kanske mest är där för att ge bakgrund och sammanhang åt sanningarna som finns upptecknade.

På samma sätt bör våra dagböcker betona andliga upplevelser och speciella händelser och erfarenheter. Precis som profeterna visste att deras uppteckningar skulle komma att vara till nytta för kommande generationer, bör vi ha avsikten att efterlämna något för lärdom och inspiration till kommande generationer. Då vi får personlig uppenbarelse från Herren visar vi Honom att det är värdefullt för oss genom att skriva ner det så att vi inte glömmer. Jag har många gånger upplevt att då jag skriver ner något som jag fått mig givet genom den Helige Anden, då förstår jag det bättre, jag får fler och djupare insikter då jag förvaltar det jag redan fått. Med hjälp av en dagbok kan vi mäta vår andliga tillväxt, och hämta styrka från vår utveckling, och genom de lärdomar som Herren givit oss genom våra erfarenheter.

På kvällen pratade jag och min kamrat lite om dagboksskrivande, det verkade som att mitt budskap ikväll inspirerade honom lite, för han frågade vad jag brukar skriva om i min dagbok. Jag berättade, ungefär som under budskapet, att jag skriver mycket av mina känslor, tankar och funderingar, och skriver mera i förbigående om det som faktiskt händer.

”-Wow… jag brukar bara skriva kort om vad som har hänt, och mest om sådant som har varit roligt.” Nu tar jag inte med det för att visa hur mycket HAN lärde sig av MIG, att jag är så duktig osv. utan jag tycker det är intressant att ibland då vi känner oss inspirerade att välja ett visst budskap, så kan det vara ens kamrat som får ut mest av det, inte dem vi har gått för att undervisa.

Jag hade en helt annan tanke ikväll också, om kunskap. I skolan nu för tiden (och kanske alltid?) betonas det så mycket att lära sig genom att höra eller läsa vad någon annan berättar, det handlar ju till största delen om att vi tror på det vi undervisas om, vi kan ju inte veta. Det enda vi verkligen vet är ju det som vi har upplevt själva genom våra sinnen. Allting vi påstår oss ”veta”, och som världen kallar för ”kunskap” (information) är inget annat än sådant vi tror på, på grund av att det är underbyggt av varierande mängd efterforskning och ”bevis”.

Det finns ett sätt att få sann kunskap, vissare än allt, det är då Gud talar till vår själ och vårt hjärta står i brand…

Egyptiernas skrifter

Utbyten med distriktet idag. Jag var med Äldste Perry, vi skriftade i ett svenskt område, och undervisade en Lestadian. Han var dock inte så pratglad som dem vi stött på i Jakobstad, utan lyssnade mest. Efter det kom åska och regn. Vi hittade två gräshoppor, som båda hoppade upp på Äldste Perrys Mormons Bok, och satt där i flera minuter. Kanske de gillar blått? Vid tvåtiden bytte vi, och jag gick med Äldste Kirkmann ut i vildmarken där de talar svenska. Vi knackar inte ofta dörr på landsbygden, så det var spännande. På vägen hem kände han sig inspirerad att stanna till på ett särskilt ställe, vi hade bara 15 minuter, men vi blev faktiskt insläppta och fick undervisa där. Jag antar att Äldste Kirkmann lyssnade till den Helige Andens maning.

Sedan åkte vi hem, bytte om til gympakläder och åkte ut till en medlem som höll på att bygga sitt hus, vi skulle hjälpa till med lite skyfflande och sopande. Medan vi fyllde och tömde skottkärra efter skottkärra med sand och jord diskuterade vi de djupare delarna av läran. ”Flytväst på” som Christer Westerling brukar säga.

På kvällen satt vi i Kokkolas lägenhet och diskuterade faksimilerna (de egyptiska skrifterna) i kostbara pärlan, speciellt faksimile nr 2. Äldste Steele hade ett papper med uttydning av några av sakerna på faksimilerna. Jag satt mest och lyssnade, och när de var färdiga slog jag upp en av dem, och sade till honom, ”ok, vad kan du berätta för mig om den här”, varpå han svarade ”Äh, jag vet egentligen inte så mycket, jag tycker bara om att verka smart och kunnig”. Jag hade gjort mig en bild av honom som den självgode typen som tror att han kan allt, men den fasaden föll nu. Sedan pratade vi lite om de olika sakerna i skriften. Jag gillar hans ärlighet, och kunnighet.

 

När har min tro bestått provet?

Förberedelsedag… fick brev från flera vänner, och på eftermiddagen var vi ute och kollade på kameror.

Pratade med Vaasa-Äldsterna ikväll också. De har ett dop på gång, och det är bra, för President Hoyt har sagt att han snart kommer att stänga Vaasa för en tid (dvs. missionärerna där blir placerade någon annan stans och det kommer inga nya dit på ett tag), om ingenting händer där. Låta jorden ligga i träda liksom.

Jag undrade just när Jakobstad skulle börja ge oss lön för mödan. I Kajaani tog det 6 månader… om det tar tre till här så är jag nöjd, bara vi kan få någon frukt här. Jag funderade på det som står i Ether 12, att vi inte får något bevis förrän efter att vår tro har bestått provet. När har MIN tro bestått provet?

”Om det beror på en själv, då kan man göra något åt det”

Kyrkan på morgonen var mycket upplyftande, det var vittnesbördsmöte. Jag gick upp först, och berättade om att när det kommer tvivel till mig, då är det inte tvivel ang. Guds existens, eller huruvida kyrkan verkligen är Jesu Kristi kyrka, utan det jag tvivlar på är huruvida Herren är med mig personligen i mitt liv. Och jag vet att Kyrkan står stadigt grundad, på ”klippan”, och Herren Jesus Kristus står där Han står, och bjuder oss alla att komma till honom. Om vi inte känner oss nära honom så beror det på att VI har lämnat Honom, eller aldrig kommit till Honom från första början. Och det är bra att veta, för som Gerd Westerling alltid brukade säga, ”om det beror på en själv, då kan man göra något åt det.”

Vi fick mat av syster Johnson, och efter det satte vi igång vårt ändlösa dörrknackande igen. Vi knackade på hos broder Lehtinens son, han släppte in oss och vi satte oss vid matsalsbordet och diskuterade en stund. Hans fru/sambo/flickvän (vet inte vilket stadie det var i) som var från Karibien, var mera intresserad än honom själv. Diskussionen var inte sådan att någon av dem ville fortsätta att ”undersöka” kyrkan och ha oss tillbaka för vidare samtal, däremot lovade hon att de skulle besöka kyrkan någon söndag.

Resten av kvällens arbete var ganska fruktlöst.

Det var som vanligt dags för statistik (slutet på veckan) och då vi summerat upp våra diskussioner och annat pratade vi i över en halvtimme om hur våra missioner har varit fram till nu, och funderingar kring varför vi inte ser mera framgång.

”Kan du uppföra dig förståndigt inför mig”

Vi knackade dörr ganska mycket idag också. Vi undervisade ett äldre lestadian-par och åter igen blev jag förundrad över hur bra Äldste Ahonen undervisar, och tar in skriftställen som passar, och jag känner den Helige Andens vittnesbörd till hans undervisning. Vi åt middag hemma hos Moisios ikväll.

När vi sedan var hemma för kvällen läste jag L&F 19 och kände mig djupt träffad av de sista två verserna, men fattade mod i Frälsarens uppmaning…

 Eller kan du fortsätta springa omkring som en blind vägvisare?

Eller kan du vara ödmjuk och saktmodig och uppföra dig förståndigt inför mig? Ja, kom till mig, din Frälsare. Amen.