Andens frukter

Under förmiddagen knackade vi dörr och träffade en ung mamma som undersökt kyrkan tidigare. Hon sade att hon hade läst i Mormons bok, att hon hade bett, och att hon fått ett svar som det tog lång tid för henne att bli till freds med. Hon sade att svaret hon fått på sin bön var att boken inte var sann. Jag frågade om vi kunde prata lite om det, kanske vid ett bättre tillfälle, och hon svarade att ”Jag bollar det tillbaka till dig, du kan be om det, deal?”

Vår enda kommentar till varandra då vi gick därifrån var ”That was wierd” (sv. ”det var kontigt”). Jag förstod inte riktigt vad hon menade med att be om det, men jag tror inte vi kommer gå tillbaka. Vi knackade dörr resten av dagen, och vid 17-tiden gick vi hem till Freddy, vi var bjudna på pizza. Jag hade en tanke på ett andligt budskap om den Helige Andens frukter från Gal 5:22-23 (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning), jag tänkte kort fråga dem om de ville ha mer av det här i sin familj, och om svaret då vore ja, vilket jag trodde och hoppades, så skulle jag föreslå för dem att de skulle ha familjebön tillsammans en gång om dagen. Jag fick dock aldrig något tillfälle.

Då vi gick hem träffade vi ett ungt par som vi skall försöka undervisa imorgon. Dessutom har vi ju veckans stora grej imorgon, Nyman…

De resande äldsterna kom förresten ikväll också, den här gången är planen att de skall jobba med oss, förra visiten var ju bara logi.

”Men det är skit-viktigt”

Det enda roliga som hände idag var att min kamrat slog upp ett svenskt ord i sin ordbok, och sade ”om jag får ett nej idag så skall jag köra den här frasen” och så sade han med sitt roliga svenska-uttal ”men det är skit viktigt”. Jag avrådde honom dock, förklarade att det låter lite respektlöst mot vårt budskap. Men han lät riktigt rolig när han uttalade det. Han använde det dock inte.

Dagen gick inte allt för långsamt, men dock ingen framgång.

Familjekväll i fäboda

Idag kändes som en enda lång förberedelsedag, för efter kl 18 (när vår ”lediga” tid egentligen är slut) åkte vi med Klas o Heidis familj till fäboda och var med på deras hemafton1Hemafton eller hemmakväll med modernare ord, är något som nästan varje familj i kyrkan har, och som är uppmanat från profeten sedan tidigt 1900-tal. För att skapa tid för familjen att vara tillsammans i denna annars så stressiga värld avsätter vi måndag kväll för en familjeaktivitet av något slag, hemma eller borta, ofta med något gott att äta och någon andlig tanke/lektion. där, Sven och Lara Kleis också var med. Det är verkligen fint här ute vid kusten, vi satt på klipporna och fikade.

Heidi hade ett andligt budskap från Helaman 3. Det kapitlet har några av mina favoritverser i hela Mormons bok:

26 Och det hände sig att Herrens verk hade framgång så att många själar, ja, tiotusentals, döptes och anslöt sig till Guds kyrka.

27 Sålunda kan vi se att Herren är barmhärtig mot alla som i hjärtats uppriktighet åkallar hans heliga namn.

28 Ja, sålunda ser vi att himlens port står öppen för alla, ja, för dem som tror på Jesu Kristi namn, han som är Guds Son.

Jag kände under hemaftonen att det vore bra för Nymans att läsa lite från Mormons bok i samband med familjebönen som de nu börjat ha, jag skall föreslå det för dem på torsdag. Och jag skall föreslå att vi fastar tillsammans, fastar för att den Helige Andens frukter som omtalas i Gal 5:22 (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning) skall vara mera påtagligt närvarande i deras hem, i deras familj.

Fantastisk undervisning med Nyman

Idag var en fantastisk dag. Vi hade distriktsmöte på morgonen, där jag vittnade om tid för reflektion, och att skriva missionsdagbok. Efter det var det distriktskonferens (och detta allmänna möte skulle vi vara på). President Hoyt talade om att förlåta och att ge upp bitterhet, han hade väldigt påtagliga erfarenheter av det.

Efter konferensen körde jag och Äldste Kerkmann president Hoyt till flygplatsen, det var kul att träffa honom och få en liten pratstund igen, men den bästa delen av dagen kom senare då vi gick och knackade dörr i Larsmo.

Först diskuterade vi med några frikyrkliga, helt i onödan. Sedan hade vi en dålig incident med några lestadianer som jag inte skall slösa utrymme på här, sedan besökte vi familjen Nyman. Först kändes det lite meningslöst att gå dit, men dottern som öppnade såg väldigt glad ut att vi var där. Som vanligt då vi kommer var de mitt i maten (vi lyckas alltid pricka det av någon anledning).

Efter maten kom Dan in till oss och satte sig i soffan, en av döttrarna och farmor Nyman kom också in. Först diskuterade vi hans vanliga frågor i någon halvtimme (krig osv.) sedan började Äldste Kerkmann undervisa, eller, jag såg Äldste Kerkmann, men jag kände den Helige Anden, och så var det nog för Dan också vad det verkade. Ledd av Anden började Äldste Kerkmann med frågan ”Tror du att President Hinkley1Idag är det President Monson då Hinkley avled 2008 är en profet?” Tystnad en stund. ”Tror du att Joseph Smith var en profet?” Ännu en stunds tystnad, och Dan svarade ”-Det öppnar liksom en box…” Han var från den stunden mycket allvarlig, och sökte djupt i sitt hjärta.

Jag ville få honom att minnas andliga upplevelser, så jag sade ”När man har varit i templet, och känt sig upprymd av den Helige Anden, då kan man inte skada liv, man vill inte göra någon eller något illa, inte ens myrorna på vägen därifrån. Kommer du ihåg?” Han mindes då han senast var där, jag tror detta också var en utlösare till vad som skulle komma. Vi gick igenom med honom vad han behöver göra för att få den kunskap han söker – be. Och om bön inte hjälper, fasta. Och om det inte hjälper – studera skrifterna, och kom till kyrkan och känn den Heliga Anden där.

Han använde ett par liknelser också. Han sade att då vi är ute och kör bil, och mörkret kommer, då måste vi slå på ljuset. Att läsa Bibeln kan vara dina strålkastare. Han satte även upp handen framför ansiktet, och visade att många saker kan skymma vår syn – problem med frun, barnen, vännerna, problem på jobbet… nu hade han 4 fingrar framför ögonen. Sedan plockade han bort ett finger i taget medan han sade att de saker som hjälper oss att andligen se klart är bön, fasta, skrifterna, kyrkan…

Den Helige Anden var så stark i rummet, vi turades om att be på knä tills alla hade gjort det. Redan innan Dan höll sin bön var han tårögd och drog lite med näsan. Jag kände en sådan kärlek till familjen, och framför allt till Dan, och ett hopp om att han skulle återta sitt prästadöme och leda familjen i rättfärdighet.

I slutet av vårt samtal kom vi fram till att Dan inte var redo att komma till kyrkan, men han skulle be. Han samlade familjen, och förklarade för dem att de skulle börja ha familjebön igen, och vi fick hela familjen att lova att hjälpas åt att det blir av. Vid ett tillfälle under diskussionen sade Dan till Äldste Kerkmann ”You are good… hur många dop har du haft under din mission?” Och Dan var överraskad då svaret var noll. Äldste Kerkmann förklarade det med att han ännu inte talar finska. Då vi gick sade Dan till honom ”Var snäll och lär dig finska fort”. Dan var helt överväldigad av den Helige Anden, jag har aldrig sett honom så ödmjuk, och har aldrig sett honom svara så väl på undervisningen, deras kemi stämde väldigt bra, och Anden var så stark i rummet. Jag är lite orolig att jag inte skall kunna föra samma Andliga känsla till deras hem på torsdag då vi skall tillbaka utan Kerkmann.

Innan vi gick hade vi en familjebön med dem, och jag sade till Dan ”Lyssna med hjärtat, inte bara med hjärnan.” Och jag uppmanade hans fru att ha tro på honom, oavsett tidigare försök. Jag bad även flickorna att be för honom, och det lovade de att göra. Själv kommer jag att be och fasta för att han skall få kraft att klara en förändring i livet. Vi fick lite bröd med oss när vi gick. Å vad jag önskar att jag kunde hjälpa denna familj, jag ser ju på dem att de alla egentligen vill ha det andligt rika liv som de hade tidigare, och de gör små ansatser då och då, men förändring är svår. Jag ser mycket upp till Äldste Kerkmann och känner ett behov av att bli bättre, att bli mera värdig och mottaglig för den Heliga Andens vägledning.

Middag med Pres. Hoyt

På morgonen kom Kokkola-äldsterna. Vi knackade lite dörr, sedan åkte vi till kyrkan, för några av oss trodde att vi skulle vara med under prästadömsmötet. Det syntes lång väg på president Hoyt att så inte var fallet, han såg bekymrad ut över att vi var där istället för att vara ute och arbeta. Så vi pratade en kort stund med honom, sedan åkte vi och åt lunch, och delade upp oss. Jag och Äldste Perry åkte ut till ett trevligt litet område utanför stan. Vi undervisade en bra första-diskussion, problemet blir när vi skall tillbaka, kanske vi kan tajma det med utbyten så att Vaasa är här då, eller ta med en medlem (bil…).

På kvällen åt vi på Asian Garden med President Hoyt. Vi pratade lite om dem som nu undervisar vid MTC, äldste Butler och äldste May. Jag vill också gärna dit en dag. Pres. Hoyt berättade om sina affärer, om att han först tänkt bli veterinär, men hamnade i försäkringsbranschen. Jag berättade att jag studerat ”business” innan mission, men att jag var osäker på om det var det jag ville göra. Han sade att ”No, you might not want to… you could be an institute teacher”. Jag vet inte om han menade ”Nej, det pallar du nog inte, du är inte social/säljande nog” eller om han bara menade att ”du kan så mycket om evangeliet så du skulle göra bättre nytta som lärare i det” (i USA är ju institutlärare1Institutet är kyrkans utbildningsverksamhet, unga vuxna (18-30 år) kan läsa olika kurser i religion i kyrkans regi, ex. gamla testamentet, nya testamentet, mormons bok, läran och förbunden, kyrkans historia, evangeliets lära, missionsförberedelse (om man förbereder sig för att gå ut på mission), evigt äktenskap etc. Det finns ett motsvarande system för ungdomar 14-18 som vi kallar för seminariet, där de ungdomar som vill får läsa de fyra standardverken (Standardverk är väl att jämföra med Svenska kyrkans ord ”kanon”, dvs. de skrifter som utgör grunden i vår lära): Gamla Testamentet, Nya Testamentet, Mormons Bok och Läran & Förbunden. ett yrke, här i sverige har vi ju inte så många elever så det är bara ett ämbete i kyrkan).

Den bästa undervisningen hittills!

Holiday och Ruuskanen åkte vid 10-tiden, samtidigt kom vår tvättmaskinsreparatör. Han jobbade någon timme men nu är den fixad.

Under förmiddagen skriftade vi i det ”gömda” området vid Bennäsvägen. Det var ett bra val, och medan vi pratade med en av våra ”comebacks” så kände jag att ”nästa dörr blir något stort”. Det blev det också. Tre personer satt på verandan, de var alla vänliga mot oss redan från början. Det visade sig att de hade mött missionärerna tidigare. Jag kände Anden starkt, och vid ett tillfälle frågade en av dem ”Vad skiljer egentligen er kyrka från andra kyrkor?” Jag bad att få sitta ner, det gjorde vi, vi hade en bön tillsammans, och jag började undervisa.

Det var nog den bästa undervisningen jag haft, jag vet inte om jag någonsin har känt den Helige Anden så starkt tidigare då jag undervisat. Min kamrat kände det också, trots att han inte förstod mycket (det var på svenska). Som det ofta gör så kom det dock ett störmoment i Joseph Smith-berättelsen. Ett telefonsamtal som uppehöll en av dem i närmare en halvtimme, efter det var den andliga känslan inte densamma, däremot ville de gärna att vi kom tillbaka nästa gång vi var i området.

Senare på dagen var vi hemma hos Johan & Camilla och blev bjudna på fisk. Vi hade en mycket bra diskussion efteråt, Marlene och Mats var också där för den, och de sade att de gärna ville ha mer sådana budskap/lektioner. De sade också att ju mera man förstår av evangeliet, desto lättare är det att dela med sig av det till vänner, grannar, bekanta etc. och det är ju vårt mål.

Äldsterna från Vaasa kom ikväll, vi har distriktsmöte imorgon, och församlingarna här uppe skall ha konferens också, distriktskonferens.

Vi var en sväng till affären, sedan gatukontaktade vi. Igår kväll när vi hade de resande Äldsterna här på kvällsmat sade Äldste Ruuskanen att ”Ingenting i missionärsarbete händer av en slump”. Jag tänkte på det ikväll i affären då vi sprang på familjen Rak. Det kändes så bra att träffa honom, vi stod och pratade i närmare 10 minuter, jag bjöd in dem till distriktskonferensen som är i kapellet imorgon, men han sade att de var för blyga för en sådan tillställning.

Så den första dörren vi knackade på idag var faktiskt en första-diskussion, samma scenario som igår =) Vi var förresten hemma hos Aholas idag igen en sväng, jag fick lite hjälp med min cykel, men luften läcker fortfarande ut från däcket någonstans, finns väl fler hål eller nåt… jag får pumpa ofta helt enkelt, nu är den iaf lite servad.

Stressa mellan mötena

Idag var en annorlunda, men mycket bra dag. Först knackade vi dörr, jag var full av energi men vi hade ingen direkt framgång i arbetet där idag.

På eftermiddagen fick vi middag hemma hos Marlene Byggmästar och hennes söner. Jag hade ett litet budskap om kärlek förberett, och jag kände redan från början att den Helige Anden var med oss och att jag skulle bli vägledd i vad jag skulle säga. Det blev jag också, vi hade en bra pratstund. Jag berättade bl a om hur jag läst i Moroni 7:48 och att jag efter det börjat be om större kärlek till mina medmänniskor, och att jag blivit välsignad med det.

Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, skall bli lika honom, ty vi skall se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren. Amen.

Efter middagen i Larsmo cyklade vi in till stan igen och hade ett möte med Aholas, vi hade planerat att visa filmen ”De tre vittnena” (som handlar om de tre män som fick möta Ängeln Moroni som bl a visade dem de plåtar som Mormons bok översattes från) men vi hoppade över det för vi hade ett så intressant och givande samtal med dem.

Efter Aholas skyndade vi till Sven Kleis för nästa möte. Det är verkligen ovanligt för oss att behöva skynda mellan mötena, vanligtvis har vi ju tid att knacka dörr ett bra tag mellan varven. På vägen till honom kände vi att det vore bra att se filmen ”De tre vittnena” med honom istället. Innan dess läste vi från inledningen av Mormons bok om dessa tre vittnens erfarenhet (läs här).

På kvällen spelade vi lite pingis i kapellet. De resande Äldsterna, Holiday och Ruuskanen, stannade till hos oss över natten också, de var på genomresa. De har fått uppdraget att resa missionen runt under 6 veckor och besöka alla missionärer, och hjälpa till i arbetet där det behövs.

”Kvalificera oss” för frälsning?

Idag hade vi halv förberedelsedag (vi körde ju en halv i måndags också). Skrev brev som vanligt, umgicks med Freddy i några timmar, sedan knackade vi dörr. Vi undervisade en första-diskussion hos en finsktalande kvinna, jag tyckte det gick bra, och kändes bra, men min kamrat tyckte motsatsen.

Jag funderade lite om det kan vara så att han är lite negativ pga att han är missnöjd med sin egen insats. Jag skulle vilja säga till honom att se sig själv i spegeln varje morgon, och säga ”Jag älskar dig, och du håller på att bli den missionär som Herren vill göra dig till. Ha tålamod och var lycklig” (Lift up your heart and rejoice, for the hour of your mission is come). Men jag har ännu inte tagit upp det med honom, jag vet inte om det är lämpligt.

På kvällen tog vi det lite lugnt, vi kommer att få ihop våra 70 timmar proselyterande arbete denna veckan ändå. Jag svarade på Stinas brev, och berättade några tankar jag hade om vittnesbörd och tro. Vid upprepade tillfällen under mission har jag tittat tillbaka och tyckt att mitt vittnesbörd tidigare har varit så litet eller så svagt, men det är förstås pga att det växt nu, och jämfört med vad det kommit att bli så var det nog ”litet” tidigare

Jag har många gånger tänkt att ”snart är min tro/mitt vittnesbörd nog färdigt att vara en ”fast klippa” (som det står i en viss välsignelse jag fått). Men jag tror inte att det funkar så – ökad tro/vittnesbörd kommer som en belöning, välsignelse, resultat eller verkan av tro som man utövat, dvs att vi levt enligt de sanna principer vi känner till.

Så länge vi är rättfärdiga (rätt-färdiga, på ”färd” i ”rätt” riktning) ökar den alltså ständigt, och det finns ingen nivå av vittnesbörd eller tro som vi måste nå för att kvalificera oss för frälsning, vad som däremot krävs är att vi har ”tro till omvändelse1Finskan har ett mycket bra ord för omvändelse (engelskans repent, repentance, inte att förväxla med convert, conversion), det är ”parannus” vilket betyder bättring eller förbättring, det talar tydligare om vad det handlar om än vårt svenska omvändelse. Ordet omvändelse kommer naturligtvis av att vända sig om och sluta synda, vända sig bort från synden till något gott. Det finska ordet visar bättre på att det inte bara handlar om att upphöra med något dåligt utan minst lika mycket om att omvända sig TILL någonting, att göra BÄTTRING.” dvs en tro på Kristus som leder oss till ett bättre liv. Att vårt vittnesbörd växer och att vi går framåt i vår andliga utveckling är ett bevis för oss själva på att vi har ”tro till omvändelse”, Alma 34:16

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Att vi ser en andlig utveckling i oss själva innebär ju att vi strävat efter att leva efter Kristuslika principer, och att vi fortsätter att lära oss om Hans evangeliums lag, och sträva att leva i enlighet med den mera fullt.

Ofta då jag ”bär vittnesbörd” för någon, dvs berättar för dem om den tro och den kunskap om Gud som jag har, och berättar för dem hur jag fått den kunskapen, då kan jag känna den Helige Andens kraft och jag blir själv uppbyggd av det jag sagt, för den bekräftande känslan, kraften som vittnar om att orden är sanna, kommer från Honom, jag står bara för  de tomma orden.

Skyffla grus…

Kallt idag!

Vi knackade dörr på morgonen, undervisade en första-diskussion, och gav bort en Mormons bok. Ok, sålde. Det är ju nya regler kring det där… 2€ är ju inte ens tryck/fraktkostnaden, bara en symbolisk summa, men det känns ändå lite konstigt att ta betalt för något vi alltid fått ge bort gratis. Tror det var någon som hade tyckt att det går in allt för många böcker i den Finska missionen med allt för få resultat. Vissa missionärer fortsätter att ge bort böckerna och tar själva kostnaden för dem.

Vi fick middag hos familjen Moisio, och så hade vi ”tjänande” där i några timmar, flyttade mest grus. Lustigt att vi kallar det för ”tjänande” förresten när vi hjälper någon med något fysiskt arbete… allt vi gör här ute på mission är ju ett stort tjänande, det är ju ingenting som vi får eller tar betalt för… Moisios har förresten en väldigt söt hundvalp, hundarna leker väldigt mycket tillsammans, men den lilla kan inte riktigt springa än, så den hoppar liksom jämfota. Mycket underhållande.

Efter det träffade vi Freddy på kirpputori (loppis, typ) och hjälpte honom att flytta lite saker.

Lycka kan inte fejkas, inte kärlek heller

Jag läste från boken ”Trosartiklarna” idag (James E Talmage), ang. dop och Johannes 3:5

”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”

Den traditionella tolkningen av vad som undervisas här är att en människa måste döpas (med vatten) och ta emot den Helige Andens gåva innan hon kan träda in i Guds närhet.

Jag fick en tanke kring det idag, inte att Kristus skulle ha menat något annat än ovanstående när han sade det, men här är min egen tanke:
Att födas av vatten = att födas till jorden, att få en fysisk kropp.
Att födas av ande = att låda Anden regera över kroppen. Se vidare Galaterbrevet 5, ex verserna 16, 22 och 23:

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.

Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning…

Nåväl, sommaren kom den 1 juli och idag kom vintern. Så kändes det i alla fall då vi efter en kort tids dörrknackning stötte på Raine (som jag och Äldste Phelps lärde känna lite grand för en tid sedan). Vi stod nämligen i hans trädgård och hade någon timmes samtal, han lyssnade intresserat, men i lsutet sade han rakt ut att han var för lat för att läsa i Mormons bok, eller någon annan bok heller för den delen. Vi gav honom adressen till ett par av kyrkans hemsidor där han kunde läsa mer. Jag kände den Helige Anden starkt ikväll, och jag hoppas att Raine gjorde det också, men mest av allt hoppas jag att min kamrat kände sig upplyft av samtalet. Han har varit lite nere på sistone och jag vet inte riktigt vart jag har honom, men det kändes skönt att höra honom bära vittnesbörd1Att ”bära vittnesbörd om” innebär, på vårt ibland underliga kyrkspråk, att man berättar för någon att man vet … eller berättar orsaken till att man vet … . Där … alltså är någon sanning eller princip i evangeliet, ex. kan jag bära vittnesbörd om att Jesus är vår frälsare, att han förlåter synder, att han har en profet på jorden i vår tid etc. idag då vi stod och undervisade. Efter det samtalet skyndade vi hem och satte på mössor och tjocka vinterhandskar. Som sagt, vintern är redan här…

Då vi knackade dörr idag kände jag en sådan underlig känsla av glädje, jag blev uppbyggd vid varje dörr där jag glatt bar vittne om evangeliet. Det måste ske genom lycka, hur kan ett glädjebudskap vara trovärdigt om bärarna av budskapet inte är genuint glada? Lycka kan inte fejkas, lika lite som kärlek kan det. Människor känner.

Jag fick förresten brev från Stina idag, hon hade träffat Ami Kemppainen på Fest i Nord2Fest i Nord är en aktivitet som kyrkan anordnar där ungdomar 18-30 år gamla träffas under några dagar, som ett läger. Det är sport och aktiviteter på dagarna (man kan välja bland roliga, kunskapsinriktade och andliga, ”smörgåsbord-style”), och dans på kvällarna. och berättat att hon hade vänner på mission i Finland. Han var ju en av mina lärare i MTC, och han frågade om det var mig hon kände. ”I really liked him” hade han sagt. Det gjorde mig glad att höra det, jag tyckte verkligen om honom också.