Knackade dörr i Siunteå (Sjundeå på svenska) hela dagen. På vägen hem stannade vi till i Kirkkonummi men inget vidare intressant hände där heller. Åt middag, och vi skulle ha varit hos Reeta och Roly idag men de bokade om till måndag.

På kvällen var vi på församlingsråd, fick redogöra lite för vårt arbete sista veckorna och vad vi skulle behöva hjälp med. På vägen hem plockade vi upp äldsterna från Hyvinkää (utbyten/exchanges imorgon).

På morgonen åkte vi till Kirkkonummi, knackade dörr där ett bra tag, det var varm och skönt utomhus i solen. Säkert 10-15 grader varmt. Tyvärr ingen direkt fångst. Vi besökte en medlem som inte kommer så ofta, sedan fick vi middag hemma hos Hakanpää. Vi avslutade kvällen med dörrknackande hemma i Kivenlahti. Det var lite roligt för ett par småkillar smög på oss, de lekte väl spioner eller nåt. Allen tog sin blåa lampa (typ som en laserpekare, fast inte laser utan svagare) och lyste lite, och vi hörde dem säga ”du, är de poliser?”

Dagen började med distriktsmöte. Som andligt budskap läste Äldste S något som en syster från Temple Square-missionen skrivit ang. kyrkans senaste Allmänna konferens där det varit anti-mormoner och haft protester utanför, hon hade skrivit om sin upplevelse kring det, systermissionärerna hade bl a bildat en kör där de stod och sjöng psalmer som ”moteld” mot demonstranternas häftiga rop. Jag tycker synd om alla familjer som kommer med sina barn för en andlig upplevelse och så får de istället uppleva något sådant när de går över tempelkvarteret.

På vägen ut till Kauklahti upptäckte jag och Allen att bromsarna på bilen lät konstigt, så vi åkte till verkstaden istället, bokade en tid på torsdag morgon. Sedan gjorde vi lite dörrknackande. Gav bort en Mormons bok. Åt middag, knackade dörr ett par timmar till. Vi ”gjorde oss av” med några ”comebacks” också. Dvs sådana som sagt ”kom tillbaka” men förmodligen inte riktigt menat det. Ibland får man dra ur dem att de egentligen inte är intresserade, man vill ju ge dem ”benefit of the doubt” men inte slösa sin tid mer än nödvändigt.

Det var en konstig söndag idag. Jag vaknade upp ganska utvilad, jag hade bra skriftstudier under morgonen, men när vi gick ut för att arbeta kändes det som att jag ännu inte riktigt vaknat. Jag var dessutom på dåligt humör ända till kyrkan började, inte så att jag var otrevlig mot någon, jag hade bara inga krafter till något. Väldigt skum upplevelse.

En god nyhet dock – vi hade gått in och satt oss på mötet, vi hade gett upp på att Rafael och Berit skulle komma, men så kom de ändå, ett par minuter efter att mötet hade börjat. Tyvärr stannade de bara under sakramentsmötet (gudstjänsten) men det var ett vackert möte. Det var körsång, det var tal som handlade om hjälpföreningen. Under nästa timme var vi inbjudna till barnklassen för att tala med 5-åringar om missionärsarbete i några minuter. Jag vet dock ärligt talat inte hur 5-åringar kan (eller om de ska/bör) göra missionärsarbete hehe. Vi var där i några minuter och pratade lite allmänt med dem, sedan gick vi tillbaka till prästadömsmötet där broder Jones hade en predikan om hemlärarverksamheten. Efter kyrkan och middag började min kropp fungera normalt igen och vi avslutade dagen med lite dörrknackande och stannade till hos Conovers på hemvägen.

Inget särskilt hände idag, vi hade finskaundervisning på morgonen som vanligt, jag var med Colton och vi knackade dörr i ”South end” men även om vi hade väldigt kul tillsammans hade vi ingen direkt framgång. På kvällen åkte jag med Black och kollade ett gäng ”comebacks”. Några var bra, några dumpade oss. Den bästa nyheten är dock att Rafael och Berit kommer till kyrkan imorgon igen.

Idag var nog en av de mest fantastiska dagarna på min mission. Missionspresidentens assistenter¹Assistenterna är två av oss missionärer som för tillfället är placerade i missionskontoret där de skall vara presidentens förlängda arm, hjälpa till med praktiska saker kring flyttar av missionärer osv. Ibland har de även tid att åka runt och träffa missionärerna och gå ut och arbeta med dem, som med oss idag. kom på besök (Fowler och Holiday).

Dagen började med att jag hade ett bra skriftstudium, läste i Helamans bok kap 10 till 12.

Dagen började lite segt tillsammans med Fowler. Vi knackade dörr i ”wilderness” (dvs. glesbefolkat område). Vi gick förbi Lari som fick en Mormons Bok för en tid sedan. Idag hade vi ett möte för att kolla om han ville veta mer, om han hade frågor om det han läst mm. men tyvärr var han inte hemma, och hade hängt ut boken i en påse på dörrhandtaget år oss. Efter det gick vi bort till lägenhetsbyggnaderna och knackade kanske 250 dörrar, pratade med max 20 personer.

Under tiden vi gick där hade vi en diskussion, Fowler och jag, ang. missionärsarbete, och ang. Guds nåd. Det är något jag tänker på mer och mer, inte bara Guds nåd gentemot alla människor runt omkring mig – dem jag undervisar och dem jag inte får chansen att undervisa – utan Guds nåd och tålamod med oss, med mig. Så mycket av det vi gör gör vi bristfälligt. Vi är unga och oerfarna, och ibland inte särskilt ödmjuka. En mission visar en verkligen ens egna svagheter. Men som Äldste Fowler sade, den ger en många tillfällen att arbeta på de svagheterna också. Jag lekte också med tanken att ”om vi bara fick klarare direktiv vad vi skall göra, använda vår tid till, då skulle det vara lättare att utföra en mission” men det skulle nog inte vara lika lärorikt. I L&F 58:27-29 läser vi ju att

Människorna skall verka med iver för en god sak och göra mycket av egen fri vilja och åstadkomma mycket rättfärdighet.

Ty inom dem finns kraften varigenom de kan handla av sig själva. Och i den mån som människor gör gott skall de på intet sätt mista sin lön.

Men den som inte gör något förrän han blir befalld och tar emot en befallning med tveksamt hjärta och utför den med lättja, han är fördömd.

Under eftermiddagen var det dags att skörda välsignelserna från förmiddagens uthållighet. Först åkte jag med Äldste Holiday till Kauklahti för att kolla ett par ”comebacks” men de var inte hemma. På vägen tillbaka stannade vi till hos Hope, men hon var inte hemma heller. Däremot var Oscar hemma, så vi pratade med honom i några minuter, han var väldigt trevlig. Han bjöd oss tillbaka samma kväll, men vi missade henne igen senare också.

Vi knackade dörr i ett mycket rikt område under eftermiddagen. Det finns ett par ”gated communities” där, alltså grupper av bostäder med mur runtomkring och stor gallergrind vid ingången. Antar att det är någon bostadsrättsförening för rika människor. Vi hade dock turen att det kom en bil som skulle in där precis när vi gick förbi grinden, den öppnades, och vi slank med in. Tyvärr fick vi inte mycket frukt därifrån, men det var kul och omväxlande (och lite spännande om någon skulle fråga hur vi tog oss in).

Efter det gick vi förbi ”familjen som alltid har influensa” (det är roligt vilka namn man hittar på för att referera till de olika personer man möter innan man lärt känna dem vid namn). Idag var de hemma och friska, och vi fick undervisa halva första diskussionen. Det märks dock att Ä Holiday inte får vara ute och undervisa så mycket, han dröjde sig kvar på vissa grejer och höll långa förklaringar/utläggningar om saker. Han har ju varit i kontoret ett tag så inte väldigt många chanser att undervisa förstår jag.

Sedan hände det, den fina upplevelsen. Vi gick förbi familjen där mamman varit utbytesstudent i USA hos en mormonfamilj. Vi ringde på dörrklockan och väntade. Precis då hon öppnade halkade jag ordentligt på isen utanför, alltså satte mig på rumpan, en riktig vurpa. Jag skrattade, Holiday skrattade och hon skrattade. Sedan sade vi hej osv. jag reste mig, och hon bjöd in oss. Hon satte genast igång att laga mat, det hade hon lärt sig att ”när missionärerna kommer bjuder man dem på mat” för så gjorde ju familjen som hon bodde hos. Hon är en riktigt härlig person, hon är så energisk, hon skrattar hela tiden och är glad. Ovanligt för en skandinav. Antingen påverkade hennes USA vistelse henne mycket, eller så var hon redan sådan och pga det ville hon testa att bo där. Hönan eller ägget… Hon studerar till luthersk präst och är mycket intresserad av religion. Henens man är också intresserad, hans mamma är från Australien och han är själv uppväxt i Storbritannien, så de är båda ganska världsvana.

Efter att vi ätit upp den fantastiska maten hade vi en lektion. Undervisningen gick riktigt bra, de var båda intresserade, och deltog och lyssnade. De skall båda läsa i Mormons bok, och vi skall tillbaka om 2 veckor. De lovade att läsa och även att be om det hela. De är båda troende och tror att det är självklart att Gud kan besvara sådana böner. Vi var båda så förvånade och glatt överraskade då vi lämnade deras hem kvart över nio på kvällen. Det var dock inte slut på de goda nyheterna iom det, på kvällen när vi träffade Allen och Fowler där hemma (efter att vi berättat om vår extraordinära upplevelse med mat osv) berättade de att de sprungit på Anna och hennes mamma medan de knackade dörr i Iivisniemi. Jag tänkte genast att ”hoppas Annas gnista tänds igen när hon stöter på missionärerna på exakt samma ställe som hon träffade oss för första gången för några månader sedan”.