På morgonen hade vi distriktsmöte, och jag fick reda på att jag får en greenie¹En greenie är alltså en missionär som är helt grön, direkt från MTC (Missionärsskolan) så här i slutet av min mission. Fantastiskt! Och vad än bättre är, han är finsk!

Efter distriktsmötet åkte vi till Kirkkonummi och undervisade Reijo. Det var en bra diskussion, men det kändes som att det gick lite ”för” bra. Vi får se vart det leder.

Vi fick middag hos medlemmar i Kirkkonummi, sedan återvände vi hem till Kivenlahti för att knacka dörr. Under kvällen kände jag att vi skulle åka till Meri, så det gjorde vi. Hon var hemma, släppte in oss, och vi hade en bra diskussion. Hon har en dotter som legat på sjukhus en längre tid, och jag ville berätta för henne om frälsningsplanen – syftet med livet, vart vi människor kommer från, varför vi är på jorden och vad som händer sedan. Jag kanske tryckte in lite för mycket i en enda undervisning, men hon ville att vi skulle komma igen så vi skall tillbaka nästa vecka.

Efter det åkte vi alltså till Jukka för en ”heart-to-heart” (uppriktigt samtal, från hjärtat). Jag insåg att han nog varit mycket närmare ett beslut om dop än jag kanske hade insett. Nu däremot är han inte lika nära.

På kvällen hade vi hela distriktet hemma hos oss (äldsterna alltså).

Vi var i kyrkan vid 2-tiden, innan dess knackade vi dörr i Kivenlahti. Träffade en vänlig man vid namn Jukka, en sjöfarare. Han bor nära församlingens missionledare, Aho. Mötet i kyrkan var bra, men känslan eller hotet av att lämna Espoo hängde över mig. Det kändes som att jag tog avsked av alla idag… men ännu vet jag ingenting om det.

Efter kyrkan pratade jag i telefon med min familj¹Under tiden på mission får man bara prata i telefon med dem där hemma 2 gånger per år, jul och mors dag. Det börjar ju närma sig slutet av min mission, och mamma längtar givetvis väldigt mycket tills jag kommer hem. Mina yngre bröders röster var så annorlunda. När min kamrat ringde hem pratade jag med president Hoyt. Till min lycka blir jag kvar här i Espoo tiden ut på min mission!

På morgonen hade vi finska-lektion, jag förvarnade dem att det kunde bli min sista om jag nu flyttar i veckan¹Det är missionspresidenten som avgör vilken församling vi skall verka i, och här i vår mission – Finland – rullar det på 6-veckors perioder, så man har risken/chansen att bli förflyttad var 6e vecka. Kyrkan har då hyresavtal på lägenheter i varje område så man packar bara sina två resväskor och åker.. Igår fick de andra ett möte bokat för idag med en kvinna de mötte, så de två åkte ut till Masala på den undervisningen och jag stannade således på Espoo1’s möte. Några av bröderna i församlingen ville sprida böcker med arkeologiska fynd mm som stärker Mormons bok, och jag sade ifrån ganska snart att det är inte så vi arbetar. Vi vill inte fokusera på människors vishet, vi vill fokusera på den Helige Anden. Gud vittnar för människor att Mormons Bok är sann, det är därför de ändrar sina liv. Ingen skulle villje eller få styrka att ändra sitt liv till att leva efter Guds bud genom att de läser om arkeologiska fynd som stärker Mormons bok.

Sedan knackade jag och Ä Black dörr, och undervisade ett par medlemmar i ”Jehovas Vittnen.” Först var de lite motvilliga till att be med oss, men då vi berättade att deras ”kollegor” gjorde det här om dagen gick mannen med på att göra det. Åt lunch, sedan till den mannen vi träffade här om dagen, men han var inte hemma. Samma sak hade hänt för Dew och Colton ute i Masala (ja, det är ju inte helt ovanligt att människor säger att de vill träffa oss, och sedan inte dyker upp). Vi knackade dörr hela kvällen, och stannade till hos Conovers på kvällen, men de var lite upptagna, de pratade i telefon med sina barn.

Vi hade split/exchanges med Colton och Black idag. Vi plockade upp dem strax efter tio och åkte ut till Kirkkonummi. På vägen släppte vi av Dew och Colton i Masala för att knacka dörr. Själva stötte vi på den brittiska mannen arbetandes ute i sin trädgård så vi gav honom en Mormons Bok. Vi pratade en stund med honom också, men det gick ungefär som igår. Därefter undervisade vi en äldre man vid namn Reijo. Vi skall tillbaka i nästa vecka.

Vi fick middag hemma hos familjen Ylimaula. Vi hade ett budskap om missionärsarbete, att om man bara har så lite som en önskan att göra missionärsarbete så kan Herren öppna vägar. Efter maten knackade vi dörr i området omkring. Det är både naturskönt och många nya fina hus. En kvinna som bodde där i området släppte in oss, hon hade bott i USA och säkert bekant med andra mormoner. Från sin balkong hade hon fantastisk utsikt över golfbanan och sjön.

Vid sjutiden var vi med på församlingsråd hemma i Espoo, efter det åkte jag och Colton till en ”comeback” i vad vi börjat kalla ”South End” dvs södra Soukka, området längs stranden. Det finns en hel del fina (dyra!) hus där, och eftersom det är så det ser ut i ”West end” kallar vi detta för ”South end.” Vi pratade lite med mannen, sedan spelade vi lite bandy med hans barn och grannar. Skall tillbaka och lattja lite mer på onsdag då vi har ledigt.

På morgonen åkte vi till Hyvinkää. Vi kunde inte hitta de missionärernas lägenhet men vi snubblade över kyrkan så vi stannade där tills distriktsmötet började. En sak som Ä Wilson sade gjorde intryck på mig: Det är svårt att tänka ”Jag skall arbeta hårt var dag och aldrig slösa en minut” men om man krymper perspektivet lite blir det inte omöjligt: ”Idag skall vi arbeta hårt ända fram till kvällen, och då kvällen kommer rapporterar vi med gott samvete till vår Himmelske Fader vad vi gjort under dagen.”

Knackade dörr med Ä Smith på förmiddagen, vi var lite irriterade över att det är svårt att veta vilken dörr som är huvudentré på vissa hus. Båda har ofta ringklockor, men den ena är ju groventré givetvis. Sedan hör ju till saken att det ofta är den folk använder, och inte huvudingången. Så ofta ringer man på vid en dörr, och den andra öppnas. Lite komiskt samtidigt.

På eftermiddagen var jag ute med Ä Riding. Han åker hem nästa vecka, så detta är vår sista ”split” tillsammans, och hans sista distriktsmöte. Vi knackade dörr i samma område där jag var under förmiddagen. Hans reflektion över tiden på mission, som jag kan instämma i, är att de två svåraste praktiska sakerna är dels att oftast vara hungrig (i vårt schema äter vi bara ett mål mat om dagen, plus frukost o kvällsmat, och vi rör oss i stort sett hela tiden) och dels att man alltid känner en stress eller press, så fort man får lite vila så känner man sig genast skyldig, man känner att man borde vara uppe och göra något vettigt med tiden. Vi fick middag hos en medlem, och jag knackade dörr en kort stund med Ä Smith igen på kvällen. Jag fick öva mig lite mer på min hundskräck då vi kom in på ett par ställen där de hade stora hundar. Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån. Jag blev visst biten när jag var liten, men vet inte om det är det som fortfarande sitter i. Jag har oavsett aldrig haft förtroende för hundar.

På kvällen hade vi en liten stund då vi samtalade alla 4, jag berättade om oreo-kak-liknelsen jag fick lära mig på mission (att man håller ”companionship inventory” genom att först ärligt berömma sin kamrat för något, sedan ta upp det man har problem med, och avsluta med ännu en sak man ärligt vill berömma).

Under det här besöket i Hyvinkää påmindes jag om min tid i Jakobstad, värmen börjar komma också, så det gör nog sitt för att påverka mig att minnas den fina sommaren. En del av mig längtar tillbaka till att tjäna i en liten församling, eller ett litet distrikt. Varje gång jag kommer till en ny plats, eller går på split med nya missionärer, är det som att jag ser mig själv i nytt ljus. Jag kan lättare se min egen utveckling och hur jag tar nya steg ut ur min komfortzon. Jag har börjat småprata med människor mera innan jag ”kommer till saken”, berättar vilken kyrka vi är från och att vi vill ge dem ett budskap om Kristus. Det känns bra att kunna småprata mera. Självfallet vill inte alla prata med en, men de som är otrevliga hade ju varit det oavsett hur jag inlett samtalet.

Förberedelsedag (ledig dag mao). Vi var i sporthallen i Helsingfors (Kisahalli), jag styrketränade. Efter det biblioteket för att mejla hem, sedan handla, den vanliga rundan mao.

På kvällen fick vi middag hemma hos familjen Tapola, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö. Vi fick ett möte för senare i veckan med en vänlig man, och innan vi gick in för kvällen promenerade vi runt i området där vi bor och stötte på vår granne, och de var också intresserade av att veta lite mer. Jag nämnde att jag förmodligen lämnar Espoo om en och en halv vecka, och det vore trevligt att prata innan dess.