Styrka att bära sina bördor

Publicerat onsdag 18 februari, 2004 av Mattias

Det kom inget ”change letter” till oss idag, posten måste ha schabblat. Typiskt då jag hade hela distriktet samlat här hos oss över natten. Vi fick åka hem till Wensel och Schachtsneider för att läsa det.

Den nya distriktsledaren är Äldste Black. På biblioteket då vi mejlade hem kopierade jag lite noter från Allen och Wensel. Mamma skrev i sitt brev att hon sista tiden varit i mycket god andlig balans, och att det har påverkat henne fysiskt, att hon mått bättre i sina leder. Det var väldigt intressant för mig att höra, för hela min mission har jag bett att den smärtan skall tas ifrån henne, den bönen har inte besvarats med ett ”ok” precis. Nyligen, inspirerad av historien i Mosiah kap. 24 (verserna 13 och 14 speciellt), började jag istället be för att hon skulle få styrka att bära sina bördor.

Och det hände sig att Herrens röst kom till dem i deras bedrövelse och sade: Lyft upp era huvuden och var vid gott mod, ty jag känner till det förbund ni har slutit med mig. Och jag skall sluta förbund med mitt folk och befria dem ur träldomen.
Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser.

Uppenbarligen har hon fått sådan styrka, vare sig det beror på mina böner eller något annat.

På eftermiddagen knackade vi dörr, sedan hade vi en undervisning med David på kvällen, vår vän från Jakobstad. Den här gången var upplevelsen helt annorlunda, vi kände inte den Helige Anden under undervisningen, och saker han tog upp hintade om att han mest läser Mormons Bok för att om möjligt finna några fel med den, hitta anledning att inte tro på den. Det fanns några ställen som han ansåg motsade Bibeln, men i själva verket motsade de bara hans tolkning av bibeln (vilket ju är en del av syftet med den, att hjälpa oss förstå sådana bitar av bibeln som är tvetydiga för oss, med vår tids text och förståelse). Vi skall tillbaka om 3 veckor då han fått lite mera tid till att läsa och be angående det. Det var hans eget önskemål, själv hade jag nästan tänkt stryka honom från vår lista.

Det slog mig ganska hårt ikväll att slutet av min mission närmar sig. Jag kom hit tillsammans med Syster Pryor och Montiereth, och de åker hem den här veckan (systermissionärer är ute i 18 månader, äldster i 24 månader). Jag skulle vara väldigt ledsen om jag tvingades lämna missionsfältet idag, men en dag kommer det ske, ”Leaving everything you know behind…”

En vision med hopp

Publicerat tisdag 17 februari, 2004 av Mattias

Mycket intressant dag. Först åkte vi ut till Veikkola men de vi skulle träffa var inte hemma. Lite senare hade jag ett möte med missionspresidenten. Som jag hade misstänkt kallade han mig till zonledare för Espoo-zonen fr o m torsdag. Spännande.

Men något mer spännande hände då vi var i kontoret. Vi hade besök av två amerikanska missionärer som tjänade i Ryssland. Det är tydligen sådana visumregler där att de behöver lämna landet var 4e månad, men det räcker att åka över gränsen och tillbaka. Tyvärr var det så att av de 6 som åkte blev 4 avkastade vid gränsen, och dessa två ”överlevande” hade kommit till kontoret för att ringa sin president och berätta vad som hänt.

Det var en speciell ande och känsla kring dessa två missionärer. Det kändes som om de var ”något extra”, något utöver det vanliga. Kyrkan är inte så väl organiserad eller stabil i den delen av Ryssland där de tjänar, så samtidigt som de är missionärer är de även lokala ledare. De är båda kallade som grenspresidenter i sina respektive områden. Undrar hur det skulle vara att komma till ett främmande land och inte bara vara missionär utan även agera ledare för dem i kyrkan till vardags. Tänk om vi inte hade haft en biskop i Espos församling, utan det skulle ha varit en av oss – skumt!

De berättade också att de blivit nedslagna ett antal gånger, sista gången de var i trubbel var då de blev omringade av 17 skinheads, men den gången kom de undan. Nu var de här missionärerna förstås inga små klena killar, de hade väl fysiken för att klara ett sådant klimat om man säger så. Stora amerikanska football-players. Men ändå, det skulle vara en skrämmande upplevelse att komma till en sådan tuff mission. Jag antar att det är skillnad på missionärer och missionärer…

Efter besöket på missionskontoret köpte vi ny mobil, knackade dörr en stund och besökte sedan en medlemsfamilj vid middagstid. Pappan är inte aktiv och jag kände direkt att han inte uppskattade vår närvaro. Att känna av atmosfärer är inte alltid en välsignelse. Middagen var en riktig sådan där extra upplevelse, jättegod mat. Efteråt byggde vi lego lite med barnen.

På kvällen hade vi engelska-undervisning i kyrkan, ett bra gäng kom idag. På kvällen hade vi distriktsmöte hemma i vår lägenhet (eftersom vi har en STOR lägenhet nu). Det blir mitt sista distriktsmöte, sedan får någon annan ta över det ansvaret. Allen inledde med en andlig tanke på finska, sedan delade Wensel några tankar om att fokusera på missionen när man är här. Jag berättade för alla om vår upplevelse med Ariana. I slutet av mötet sade jag lite på skämt ”Nu skall jag profetera”, fast jag menade snarare ”det här är min vision av vad som kommer hända den närmaste tiden: Innan nästa ”change” (dvs inom 6 veckor) kommer vi att ha haft 5 omvändelsedop i Espoo-församlingarna. De kommer att vara Anna och Ina i Espoo första församling, och från Espoo andra församling kommer det vara Jukka, Hope och Ariana”.

”Jag har sett detta i en dröm”

Publicerat måndag 16 februari, 2004 av Mattias

Vi knackade dörr hela dagen. På kvällen undervisade vi Ariana, det gick mycket bra. Vi hade en stark andlig känsla och inspiration med oss i undervisningen. Innan lektionen hade vi funderat och bett om ett dopdatum för henne, och jag och Allen kände att hon kan vara redo att döpas om två veckor, så vi gav henne den inbjudan under lektionen idag och hon accepterade den, hon skall döpas.

När vi undervisade henne om frälsningsplanen och de tre härlighetsrikena satt hon i förvåning. Efteråt sade hon ”Är det här något du själv har kommit fram till, eller är det något som kommit genom Joseph Smith?” Jag förklarade att det var kyrkans officiella lära, och hon fortsatte ”För jag vet att allt det här är sant, jag har sett det här i en dröm!”

Hon berättade också att under början av lektionen hade hon känt eller hört en röst kalla henens namn, och hon hade fyllts av kärlek. Hon berättade att hon ”känt” Kristi röst precis innan vi kom till henne första gången, och åter igen när hon klev in i kapellet igår.

”Först nu inser jag hur illa tobaksrök luktar”

Publicerat söndag 15 februari, 2004 av Mattias

Fram till dess att kyrkan skulle börja knackade vi dörr, vi träffade och fick undervisa ett par som känner en av de finska medlemmarna som just kommit hem från sin mission i Ryssland.

Sedan upplevde jag något av det bästa på hela min mission – Jukka och Ariana kom till kyrkan. Han är med i undersökarklassen och han lär känna allt fler i församlingen. Hon hade med sig pojkarna som satt oväntat tyst och stilla under mötet, de stannade även på nästa timme. När Conovers skjutsade hem dem frågade hon om de hade möjlighet att skjutsa henne även nästa vecka, så hon måste ha tyckt om det. Imorgon kväll skall vi hem till henne med en amerikansk medlem från församlingen.

Nästa positiva inslag var att vi besökte familjen som för några dagar sedan ringde oss med cigarett-problemen. De verkade ha glömt bort vårt möte, men de hade oavsett följt stegen i programmet som vi undervisat om förra gången, tjejen sade ”först nu inser jag hur illa tobaksrök luktar”. Hon tackade för hjälpen med programmet innan hon sprang till bussen.

Vi åkte hem, åt middag och knackade dörr sista timmen.

Glad att bli bortglömd eller avvisad

Publicerat lördag 14 februari, 2004 av Mattias

Vi hade en fantastisk dag idag. Den började med finskalektion, trodde vi. Men den var inställd, så vi knackade dörr i Joonas område en stund, eftersom vi skulle undervisa honom senare. Trodde vi. Det blev också inställt. Så vi åt lunch, sedan var det dags för lite utbyten. Wensel och Schachtsneider hade tre engelska undervisningar planerade i eftermiddag så våra greenies fick ta dem.

Efteråt fick jag höra att en av undervisningarna hade blivit inställd, och de knackat dörr en stund istället. Allen var så lycklig, för de hade kommit in och fått undervisa på finska, och det hade gått bra. Han beskrev att han kände en tydlig skillnad mellan då han och jag är någonstans och han kämpar med språket, mot idag. Idag fanns ingen mera erfaren som kunde finskan, då är det naturligt att Herren välsignar dem med gåvan att tala och förstå så att budskapet ändå kommer fram.

Under tiden var jag och Wensel förbi Ariana en sväng och fick träffa henens pojkar. Senare på kvällen hade vi en undervisning med Jukka, och vi hade med oss Ilja från församlingen. Vi hade en lektion om frälsningsplanen, och de två pratade hela tiden, han var en fantastisk ”joint-teach” (medlem med på undervisning). Vi gick igenom frälsningsplanen, från det att vi levde hos Gud som hans andebarn till att vi föddes till jorden, vad som händer när vi lämnar detta liv och vårt slutliga tillstånd efter uppståndelsen, i något av Guds härlighetsriken. Inget av detta var nytt för honom, för i kyrkan för 2 veckor sedan fick han boken ”evangeliets principer” som är en grundläggande översikt över kyrkans lärdomar, och han läste ut den på sin australien-resa.

Jesu Kristi evangelium är så viktigt för mig, och det gläder mig så att se att det är viktigt för någon annan också.

Jag och Allen har börjat uppskatta när vi blir ”jaked” (slang i missionen för då ett möte inte blir av, när man blir bortglömd el. de avsiktligt inte är hemma, eller bara inte öppnar). För de sista dagarna har vi tack vare ”jakes” hittat Ariana, en muslimsk familj samt den undervisningen de två hade idag.

En kurdisk familj

Publicerat fredag 13 februari, 2004 av Mattias

Vi hade verkligen en lång dag idag. Först var vi i Kirkkonummi och knackade dörr, sedan åkte vi ut till Lohja, där vi också knackade dörr, och kontaktade på gatan, i ett antal timmar. När klockan blev 3 ringde Sami (som vi skulle undervisat i Lohja) och berättade att han inte kunde träffas idag, han var på resande fot. Så vi drog oss tillbaka mot Espoo. Stannade till i Veikkola på vägen för att kolla om mannen var hemma, han vi träffade för ett par veckor sedan.

Stannade även till hos den ryska familjen i Kauklahti. Tror de var hemma, men de öppnade inte. Det har hänt rätt många gånger nu så jag tror inte vi går dit mer.

Väl tillbaka i Espoo bestämde vi oss för att knacka dörr i Kivenlahti. Jag hade skickat ett meddelande till Jukka, och han ringde upp oss precis när vi börjat knacka dörr. Stämde möte med honom imorgon, och skall ta med oss en medlem från församlingen.

Dagen kändes lite lättare efter det. Klockan var runt fem och vi fortsatte knacka dörr. Vi träffade en kurdisk familj. Mamman ville väldigt gärna att vi skulle komma in en kort stund. Pappan skulle komma hem om en timme, så vi lovade att komma tillbaka då. Vi knackade dörr den timmen, sedan gick vi tillbaka.

Den här gången öppnade en ung kvinna dörren. En kille ett par år yngre än henne hade också kommit hem. Eftersom mamman nu ännu ihärdigare än för en timme sedan försökte övertala oss att komma in gick med på att komma in en stund. Vi småpratade lite, men ville vänta med själva undervisningen till ett senare tillfälle. Vår ursäkt var att vi villa he pappan med också. Den verkliga anledningen är att innan vi undervisar muslimer måste vi få tillstånd från kyrkans regionala ledare, för varje enskilt fall. Det är en regel som har funnits en tid. Anledningen är att vi vill säkerställa att de inte riskerar någonting genom att ta emot undervisning från oss. Om de exempelvis inte har permanent uppehållstillstånd utan kan bli hemskickade så är det inte bra om de under vistelsen i Finland konverterat från islam. I vissa länder kan man ju bli avrättad för det. Så dels det, och dels vilken region de kommer från, om det finns en sådan hotbild hemifrån, avgör.

Vi skall tillbaka om 9 dagar.

Något jobbigt brukar hända innan något bra ska hända

Publicerat torsdag 12 februari, 2004 av Mattias

Vår dag började kasst – trodde vi! Innan vi ens hunnit ut ur lägenheten hade vi blivit avbokade från tre av våra 5 möten för dagen. Vi gick ut för att knacka dörr.

Vi kom till en dörr där det stod ett amerikanskt efternamn. Min kamrat gjorde ändå en vanlig presentation vid dörren, på finska, men kvinnan som öppnade bad oss prata engelska. Efter att han presenterat oss på engelska sade hon ”I’ve been looking for a church to join!” (svenska ”jag har letat efter en kyrka att gå med i”). Vi funderade nog båda två om hon drev med oss eller inte. Eftersom hon var ensam och ci har en regel för det där kunde vi inte gå in och undervisa henne just nu. Jag ringde dock Conovers, och efter 15 minuter var de på plats.

Kvinnan, Ariana, är från Californien precis som Conovers. Undervisningen gick bra, bättre än någon vi tidigare haft. Hon var helt med på allt vi pratade om, hon är ivrig att läsa Mormons bok, hon arbetar med humanitära saker genom ett eget företag, hon känns på något sätt förberedd för att möta oss.

Nu när jag tänker på det minns jag att något jobbigt nästan alltid hänt precis innan något väldigt bra händer. Och vore det inte för att den andra undervisningen vi skulle haft idag blev inställd så hade vi inte stött på Ariana idag.

Vi skall tillbaka till henne på lördag kväll, och på söndag skall hon med till kyrkan.

Resten av dagen gick så här: Vi hade en undervisning med Cemil, men den blev inställd (möte nr. 4 att bli inställt idag). Sedan hade vi middag hemma hos en medlemsfamilj (möte nr 5, det blev i alla fall av!), god mat.

Sedan hade vi en undervisning hemma hos Rafael. Det var en ganska bra undervisning. Det som är extra bra är att han verkligen vill undersöka kyrkan. Han har som han själv uttryckte det ”tappat hoppet” om katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkor (dvs. de ger honom inte de svar han söker). ”Därför är Joseph Smith intressant nu” uttryckte han. Han har ju som sagt även ett visst inflytande från muslimsk trosåskådning. Han och hans fru ber med oss, läser i Mormons bok mellan våra möten och diskuterar och har trevligt.

En dopsintervju

Publicerat onsdag 11 februari, 2004 av Mattias

Jag och Äldste Allen joggade på morgonen idag. Det kändes så bra… efteråt i alla fall.

På morgonen hade vi en undervisning med Hope, och vi hade syster Conover med oss. Det var enklare att hålla sig till grundläggande principer, därmed lättare att känna den Helige Anden. När vi pratade om dop gav jag Hope inbjudan att bli döpt, och hon svarade att hon vill det, men att hon inte känner sig redo ännu.

Resten av dagen knackade vi dörr. Dagen blev något av en clean-up (”städning” på svenska) bland våra ”comebacks”. Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj, sedan skulle jag ha dopsintervju¹ med en man som de andra Espoo-äldsterna har undervisat.

Vi hade märkt att vi tappat bort vår telefon, så efter att ha letat i kapellet och i bilen ett tag beslutade vi oss för att åka tillbaka till Kauklahti där vi varit på middag. Utanför medlemmarnas hus låg telefonen så snällt och väntade. Jag hade kört över den, sedan hade den legat i snön i en och en halv timme, men den mådde ändå prima. Nokia – finsk kvalitet!

Monkey Poo

Publicerat tisdag 10 februari, 2004 av Mattias

En bra dag som började med ett distriktsmöte. Jag hade ett improviserat andligt budskap där jag använde två skriftställen, först Läran & Förbunden 29:7:

Och ni är kallade att genomföra insamlingen av mina utvalda, ty mina utvalda hör min röst och förhärdar inte sina hjärtan.

Sedan Läran & Förbunden 93:39:

Och den onde kommer och tar bort sanning och ljus från människobarnen genom olydnad och på grund av deras fäders traditioner.

Efter mötet hade vi lite utbyten. Jag arbetade med Wensel. Vi snackade väldigt mycket om livet efter mission. Vi knackade dörr men hade inte en enda bra kontakt, det kanske berodde på vad våra sinnen var inställda på…

Efter lunch byttes vi av och jag gick med Schachtschneider. Vi hade en undervisning hos en man som de mött tidigare men aldrig kommit in till. Efter det hade S. en idé om att åka förbi Anna och kolla hur hon hade det. Vi gjorde så, och hon var hemma. Hon var glad att se oss, och hon berättade att hon diskuterat tro osv. med Nina (medlem i den andra församlingen i Espoo, som arbetar på den skolan där Anna jobbar extra). Hon berättade att de morgnar då Nina plockar upp Anna på vägen till jobbet brukar de ha en bön tillsammans för att dagen skall gå bra osv.

Hemma på kvällen hade vi missionsdelikatessen MonkeyPoo, eller ”Oatmeal haystacks” som det officiella namnet är i missionens kokbok (yup, någon har bemödat sig om att skriva en sådan för länge sedan). Vet inte riktigt var traditionen med MonkeyPoo började, men detta är iaf vad det är:

1 dl mjölk, 3dl smör, 1dl socker, lite vaniljsocker och kakao. Koka ihop, blanda i havregryn och ät varm ihop med vaniljglass. Det är intensivt sött, och fett… fungerar bra efter en lång och kall dag.

En finsk klassiker

Publicerat måndag 9 februari, 2004 av Mattias

Förberedelsedag, dvs ledig dag!

Vi hade Conovers hemma hos oss på lunch. de fick en finsk klassiker – Makara (korv). Efter det följde vi med dem hem och skrev våra email hem. Seniormissionärer får ju ha dator i hemmet givetvis. Vi ynglingar har inget sådant, och tur är väl det. Jag kan se många mindre entusiastiska missionärer fastna framför datorn och bara spela istället för att göra det de ska… eller värre fastna i pornografi som verkar vara ett så vanligt beroende nu för tiden.

På kvällen fick vi middag hemma hos biskopen, sedan knackade vi dörr. Vi sprang upp för trapporna, och det gav oss lite mera energi till att vara aktiva och kreativa vid dörrarna när vi pratade med folk.

Vi har ett träningsprogram under utveckling, vänta bara =)