På morgonen hade vi lite lönlöst dörrknackande, sedan ringde en familj från församlingen och undrade om vi kunde komma förbi ganska omgående. Mamman hade precis fått veta att två av de yngre barnen röker i smyg, och hon undrade om vi hade något ”sluta-röka-program” som missionärerna ibland haft tidigare om åren. Det har vi! Vi fick lite träning i det för bara ett par månader sedan på zonkonferens. Det är ett program som är framtaget av experter, förutom att be vår Himmelske Fader om hjälp så finns det inget direkt religiöst i det utan det är rent vetenskapliga och beprövade principer och metoder. Ta hjälp av en vän, annonsera sina avsikter att sluta, vad man kan ta till när röksuget kommer, mat som är bra för att motverka mm.

Vi fick ju inte så många minuter på oss att förbereda oss nu men vi tog med materialet och  improviserade, och det gick rätt bra. Vi får se de närmsta veckorna vad de gör med det, det är ju i slutändan upp till individen hur gärna man vill sluta.

Hope kom tyvärr inte till kyrkan idag, däremot ringde hon och vi pratade en stund. Hennes son hade någon hockeymatch som hon glömt bort, hon var med honom där. Hon bjöd hem oss på onsdag i veckan också.

Under prästadömsmötet i kyrkan kom frågan upp ”vad innebär det att ’lyda alla Guds bud’?” En fras som förekommer i skrifterna, och i annan undervisning i kyrkan. Man kan ju lätt tolka det som att man skall vara perfekt, men vi vet ju att endast en människa på jorden varit fri från fel och synd, nämligen Jesus, Frälsaren själv. Jag kände mig inspirerad när jag gav min syn på det att ”Templet är ju en symbol för vad som kommer att hända i nästa liv, då måste det vara så att de som är ’värdiga att träda in i Herrens hus’ här på jorden, de räknas som att de ’håller alla Guds bud’ och är värdiga att träda in i Hans hus även i himlen”.

Lite senare talades det ang. rättfärdighet, vad det är och när vi kan kallas ”rättfärdiga”. Min kommentar till det var att ”jag tror det som ger oss ’rättfärdighet’ är ett ’krossat hjärta och en ångerfull ande’, för bara Kristus är verkligt ’rättfärdig’ och endast genom Honom kan vi bli rättfärdiga. Att ödmjukt erkänna sin synd och uppriktigt sträva att bli fri från den tror jag är vägen.”

Ikväll var vi bjudna på middag tillsammans med Conovers hos en familj i församlingen. Jag fick tolka en hel del, eftersom de inte kunde engelska och Conovers har det svårt med finskan.

På morgonen hade vi en bra undervisning med Hope. Vi hade en medlem med oss som vanligt. Det känns som att hon börjar överväga medlemskap i kyrkan, hennes man känner det nog för idag sade han till henne under vårt besök ”We’re not gonna become Mormons, right?” (på svenska ungefär ”vi ska väl inte bli Mormoner eller?”). Intressant dock att han sade ”vi” och inte ”du”.

Efter det hade vi en mindre effektiv förmiddag. Jag arbetade med Äldste Black, vi åkte till Kirkkonummi. Åt lunch på McDonalds och knackade sedan dörr. Det var inte så många hemma. Vi stötte på en av medlemmarna i församlingen, han är inte i kyrkan så ofta så jag känner honom inte så väl. Vi pratade en stund, han berättade bl a att han flyger privat när han har tid och råd.

Senare på kvällen fortsatte vi att knacka dörr, och nu var det massor av folk hemma. Det var rätt kallt utomhus, men det var värt det. Först stötte vi på en ung kvinna med en hund i famnen, hon lyssnade länge på oss, hennes kille lyssnade också en stund. Efter det mötte vi en kvinna som var ganska bitter över att hennes väninnas liv förstörts då dennes man blivit medlem i kyrkan (mannens namn kände jag dock inte igen, ingen jag känner).

Efter det mötte vi en bedrövad man vars hustru hade gått bort just idag. Han sade om vårt budskap att ”saken ligger nära mig” men oaktat det ville han inte lyssna just nu. Kort därefter såg vi ett hus som nästan var bränt ned till grunden, sorgligt.

På kvällen hade de andra två missionärerna en argumentation om huruvida senior-missionärer kan välja vilket land de kallas till på mission. Jag försökte lugna ner dem med att skämtsamt citera från vad Frälsaren säger till Nephiterna då han besöker dem efter sin uppståndelse, i 3 Nephi 11:30:

 Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant skall upphöra.

De lugnade sig dock inte utan argumenterade bara värre. Så vi bestämde oss för att lämna dem ifred. Jag gissar att energin i debatten inte var pga. saken i sig huruvida seniormissionärer har något att säga till om var de kallas på mission, utan jag antar att det är uppbyggd irritation osv. som de tog utlopp för genom att bråka om en struntsak.

Jag har själv effektivt undvikit sådana hela min mission. Jag har tänkt mycket på skriftstället ovan, och jag vet att då den Helige Anden jagas bort under ett samtal handlar samtalet inte längre om VAD som är rätt utan VEM som har rätt. Är det ett legitimt skäl att argumentera? För mig verkar det då bara handla om individernas stolthet, så en kamp utan vinnare med andra ord (möjligtvis Satan är vinnaren).

I MTC fick vi lära oss ett sätt att hantera vår relation som missionärer. Det kallades för ”companionship inventory” (fritt översätter jag det till ”kompanjonskaps-översyn”). Istället för att hacka eller gnälla på varandra bygger det på att man sansat sitter ner och pratar igenom sina problem eller meningsskiljaktigheter. Regeln är att man måste börja med att säga något positivt, sedan sakligt lägga fram det man har ett problem med, och avsluta med något positivt. Alltid nämna dubbelt så mycket positivt som negativt, och visa att man värdesätter vänskapen och individen. Separera problemet från individen. Nu är det inte en metod jag använt mig av så ofta.

Kanske jag skulle tjänat på att prata mera med någon av mina tidigare kamrater/kompanjoner vad som irriterade mig eller bekymrade mig, men det har aldrig gått till argumentation i alla fall. Ibland har man svårt att motivera sig till att göra det när man vet att man får en ny kamrat inom några veckor/månader. ”Härda ut så är det snart över” liksom. Fast det är ju en bättre övning inför äktenskap senare i livet om man lär sig prata om sådana här saker tidigt i livet.