Missionsråd

Publicerat av

Vi hade missionsråd idag (”Mission Council”). Det innebär att missionspresidenten samlar alla zonledare samt assistenterna och har några timmars diskussion, undervisning mm. Det är en välsignelse att få vara så när president och syster Hoyt.

Äldste Holiday tog en liknelse ikväll som gav perspektiv. Tänk dig en arena fylld med 120000 människor. Frälsaren säger ”jag behöver en av er som min tjänare. Du behöver vara lydig, trofast, kunna känna kärlek för ett främmande folk som kommer att förakta dig, och undervisa dem om evangeliet så som jag skulle ha gjort. Vem skall jag sända?”

Nu menar jag inte att det kanske gick till riktigt så i tillvaron före detta liv, men matematiken är intressant. Och jag menar inte att den som väljer att tjäna Herren för den skull är bättre än dem som inte gör det. Vi har olika roller i livet, och det är rollen som jag önskar. Därmed är jag inte för mer än någon människa.

Den värsta dagen på min mission

Publicerat av

Den här dagen var verkligen ”Hell and a half”. Dagen börjar med att vi åker hem, studerar, gör oss i ordning, och vid ca halv tio får jag ett telefonsamtal från Ariana. Hon säger att hon fått en stor uppenbarelse, det rör hela kyrkan, och hon behöver få prata med någon som har ”kontakter uppåt”. Great… det här bådar inte gott. Jag berättar för Missionspresidenten, som lovar att ringa henne ganska omgående.

Det tar över en timma innan han ringer tillbaka, så vi bestämmer oss för att inte vänta på besked utan går ut och börjar arbeta. På vägen ut till bilen hade jag en överväldigande känsla av att vi åter var ”tomhänta” och det bara var att kavla upp ärmarna och börja arbeta från noll igen. Jag kände mig nedstämd, samtidigt som jag kände att jag hade stöd. Jag tänkte på versen i L&F om att änglar skall gå vid vår sida och stötta oss…

Vi tänkte åka förbi Hope, just som vi svängde in på parkeringen i början av hennes gata ringde president Hoyt. Jag glömmer nog aldrig hur han inledde samtalet ”-Call the whole thing off! She can’t be baptized”.

Han berättade lite av vad hon sagt, och det stod klart att hon har några mentala problem som gör att vi inte kommer att döpa henne. Inte för att man inte får ”vara med” i kyrkan om man har mentala sjukdomar, men man behöver inte dopet när man inte är fullt ansvarig för det man tänker och gör. Hon är fortfarande lika välkommen att komma till kyrkan och deltaga. President Hoyt gav oss ett förbud att gå hem till Ariana utan en annan medlem med oss, han förklarade inte i detalj varför, bara att det ”kommit fram saker”.

Precis då samtalet var över kom Hope körande, vinkade glatt till oss, men hade ingen avsikt el tid att stanna och prata med oss.

Jaja… vi hämtade upp de andra två missionärerna för att gå till Ariana och prata med henne, ev. säga ”hejdå” beroende på hur hon tog det här bakslaget om dopet som inte blir av. Vi skulle ju ha en medlem med oss, men det fanns ingen ledig så två missionärer till bör duga.

Vi stannade till hemma för en toapaus bara, men just då ringde hon. Det var den jobbigaste stunden på min mission, och på något sätt kände jag mig personligen ansvarig för det hela, den jobbiga situationen… De andra tre hade samlats i vardagsrummet och lämnade mig ensam i hallen med telefonen. Det kändes verkligen ensamt och övergivet, att jag skulle bära detta tunga ensam…

Det här är förmodligen den svåraste stunden på min mission. Inte pga att ett dop som vi hoppats på nu uteblir, utan pga mina personliga känslor, min relation till Ariana. Det är ju jag som hittat henne, jag har tagit med henne till kyrkan, undervisat henne, låtit henne tro att hon kan döpas och bli upptagen i församlingen, och så blir det plötsligt mittåt på det hela. Det känns som om jag överger henne.

Då de andra Espoo-missionärerna redan var i vårt område beslutade vi att gå på exchanges idag också. Jag kände att jag behövde Wensels stöd. Han sade något som verkligen skar rakt i hjärtat, ”Maybe the Lord is trying to teach you how to use and rely upon the spirit of discernment” (svenska: Kanske Herren försöker lära dig att använda och lita på urskiljningens gåva/ande). Anledningen till att det skar i hjärtat var att jag ju sett varningsflaggorna under våra undervisningar med henne. Jag hade hade haft den där varnande känslan under vår undervisning, att något inte stod helt rätt till. Jag hade tagit allt för lätt på hennes ”syner”, på hennes olika ”uppenbarelser” som hon berättat om från tidigare i sitt liv. Jag borde ha konfronterat dem och inte låtit dem passera så lätt. Jag menar, jag vet att man kan ha övernaturliga upplevelser, och att man kan få mycket inspiration, jag har själv upplevt att Gud väglett och tröstat mig i mitt liv. Men de grejer hon påstod sig ha upplevt var på en helt annan nivå.

Så jag antar att jag mår dåligt därför att jag visst är ansvarig, i alla fall delvis.

Ariana är i alla fall fast besluten att fortsätta att leva efter Guds bud så som vi undervisat henne, och hon vill fortsätta komma till kyrkan.

Vi skjutsade hem de andra missionärerna på kvällen, och jag ringde den medlem som varit mest aktiv i undervisningen av Ariana, för att höra hur han och hans familj tagit det hela. De bjöd in oss (det låg ändå på vägen) och vi pratade en stund om det. Det är svårt att veta hur man skall hantera det hela. Man vill agera på ett Kristuslikt sätt, de kommer givetvis fortsätta vara hennes vänner, men det kommer ju bli lite obekvämt i alla fall till en början.

Vi knackade dörr en liten stund till, sedan stannade vi till hos Conovers på kvällen.

Under dagen funderade jag över om jag borde begära förflyttning, att jag kanske inte klarar det här, rent känslomässigt… kanske jag kunde få göra klart min mission i ett annat område. Men Wensel försökte få mig på andra tankar. Han påminde mig om vad jag sagt till honom bara två kvällar tidigare, om att ”Herren är mäktig att frälsa”, och han sade ”you were destined to overcome this, through the Atonement!”

I hate you!

Publicerat av

IDag fick vi veta att Arianas granne hade grävt fram en massa anti-mormon grejer på nätet (mycket är osanning, en del är fakta som är vinklat för att sätta kyrkan i så dålig dager som möjligt) och gett till henne. Hon är dock ok, hennes tro är starkare än så.

Det var en toppendag, förutom en lite läskig händelse då en man vars dörr vi knackat på kom ut och ropade ”I hate you!” och gick fram och tog tag i mig, Wensel slog dock bort hans arm och vi gick därifrån. Champion!

På kvällen var Wensel och S. på intervjuer hos missionspresidenten, och under tiden städade vi deras lägenhet i hemlighet (secret service…)

Ikväll lyssnade vi på ett tal av John Bytheway (inte en auktoritet i kyrkan men en underhållande talare). Här är några citat jag gillar:

”It is better to prepare and prevent than to repair and repent”

”Jesus choses his servants when they are working, Satan choses his when they are idle”

”Faith does not mean to force our desires into existance, but to find out God’s will”

”…the spirit of God, which is the spirit of liberty”

 

Mäktig att frälsa, även från det

Publicerat av

Vi hade en lite jobbig dag idag. Först hjälpte vi systrarna med tvättmaskinen, sedan knackade vi dörr i typ 1000 timmar. Det kändes så i alla fall… och vi pratade typ bara med 5 människor. Jag mådde så dåligt, vet inte varför. Ä Allen försökte muntra upp mig med att berätta något som Äldste Scott sagt till dem i MTC, att Herren bara letar tillfällen att vlsigna sina missionärer. Jag måste utöva större tro på det, och på att det är så trots att min prestation inte är perfekt.

På kvällen undervisade vi den muslimska familjen. Det var intressant.

På kvällen åkte vi till Wensel och Schachtsneider eftersom vi har utbyte imorgon, dvs skall bytas av kamrat. Det kan bli min och Wensels sista så jag vill göra det ordentligt.

På kvällen berättade Wensel om ett problem som han hade, och jag kunde dela en erfarenhet då jag varit i samma situation. Jag hade tillfälle att vittna för honom om att Herren är mäktig att frälsa, även från sådana känslor. Jag hade haft det jobbigt, och hade bett ett tag, och en morgon när jag vaknade var känslorna som bortblåsta.

Wensel gav systrarna en bil

Publicerat av

På kvällen igår mådde jag som sagt inte så bra, men kände som att den Helige Anden kom över mig och gav mig frid och trygghet. Det kändes även som att han helade min kropp. Och den där varma känslan var kvar i mig då jag vaknade imorse. Fantastiskt.

Vi hade ett långt distriktsmöte på morgonen. Alla var sena dit och vi hade mycket att prata om. En av de intressantare sakerna (i min mening) var att Wensel gav bort sin och Schachtsneiders bil till systermissionärerna. Whaat? Hehe. Missionspresidenten skojade om att han bara försöker ställa sig in hos en av syster-missionärerna.

Efter distriktsmötet knackade vi dörr, inte mycket framgång. På kvällen kom Missionspresidenten och tog oss med ut på restaurang. Han gör så ibland. Vi skojade vidare om systermissionärerna och Wensel. Dopsintervjun med Ariana gick bra, nu är hon klar för dop!

Vi stannade även till hos hennes granne som var med i kyrkan här om dagen, och hade en första lektion med honom.

Vi har ett smeknamn på missionspresidentens bil, ”the mission battering ram” (”battering ram” är något man slår in dörrar med, och eftersom han kör en V70 av finaste slag är den ganska stabil, som de flesta Volvo.). Han berättade att hans pappa alltid körde Volvo när han var yngre så han var helt nöjd med den. Ä Allen gillade den dock inte av någon anledning. I love Volvo.

Den helige anden gav mig frid och trygghet

Publicerat av

Förberedelse (=ledig) dag! Vi var i Kisahalli i Helsingfors med resten av gänget.

På kvällen hade vi middag samt undervisning med Ariana hemma hos biskopen. Mirja lekte med barnen medan vi hade lektionen. Vi är i princip klara med undervisningen av Ariana, hon är redo för dop.

På kvällen mådde jag fysiskt dåligt. Jag rannsakade dessutom mig själv, och kände sådan där sorg över att jag inte gjort mitt yttersta med varje stund under min mission. Jag vet att ingen kan göra 100% under 100% av tiden, men ändå känns det tufft att möta sin mänsklighet. Jag hade ett antal böner (för jag kunde inte somna) och efter den tredje kom ett lugn över mig, och den Helige Anden gav mig trygghet.

Ibland ”svalnar vi av” som medlemmar i kyrkan

Publicerat av

Inte mycket hände på morgonen, vi knackade dörr utan resultat. Vi gick förbi den muslimska familjen, dottern öppnade, mamma och pappa var nere i affären (de driver en butik). De hade fått månadens last med varor från Sverige och hade fullt up med att plocka upp i hyllorna.

Vi träffade en trevlig man som vi pratade lite med vid dörren, gav honom en MB och skall tillbaka nästa vecka.

Sedan åkte vi till kyrkan. Hope kom tyvärr inte, men Ariana var där, och hon var mycket glad att det var Missionspresiden-parert var där på besök, hon uppskattade givetvis att så mycket var på engelska.

Lektionen i undersökarklassen var fantastisk – Ariana svarade på de flesta frågorna. Ibland var hennes svar rakt ur skrifterna, andra gånger var det lite mer egna erfarenheter, men fortfarande helt doktrinärt i linje med kyrkans lära.

President Hoyt hade en lektion där han pratade lite om företeelsen att vi svalnar av i vårt missionsarbete efter några års medlemskap i kyrkan. Han ställde frågan vad vi trodde det berodde på. Jag gav förslaget att ”We believe not for we see not”, dvs. eftersom vi inte ÄNNU sett ett positivt resultat, slutar vi anstränga oss. Vi försöker dela med oss av evangeliet till alla dem vi känner, men när ingen av dem nappar så ”ger vi upp” mentalt, det blir svårare att utöva tro på det när sannolikheten motbevisar oss.

På kvällen hade vi zone leader training (zonledar-utbildning). Biskopen tittade förbi och nämnde för assistenterna1Missionspresidenten har som jag tidigare nämnt 2 missionärer som fungerar som hans förlängda arm, de ordnar mycket med logistik kring våra flyttar, nya lägenheter osv. de reser även runt ibland och arbetar tillsammans med oss andra. Ikväll hade de alltså utbildning med oss. att han önskade ha mig kvar i Espoo min tid ut, och gärna Ä Allen också.

På kvällen stannade vi till hos den muslimska familjen igen. Den här gången var det killen som öppnade dörren (undrar om de inte är tvillingar han och tjejen…). Han var väldigt intresserad av att prata med Ä Allen eftersom han är amerikan, och familjen är kurder (de är väldigt glada över det USA gör i Irak för tillfället).

Persikor och makrill

Publicerat av

Det var underbart väder ute idag, vi knackade dörr hela dagen.

Dagen började dock med en undervisning hemma hos Ariana, och vi hade en medlem med oss. Hon berättade många intressanta erfarenheter som hon haft. En kväll hade hon bett och frågat Gud varför vi (missionärerna) sänts till hennes dörr. Och hon hade fått ett så tydligt svar, ”tjäna”. Hon förstod det som att det är hennes uppgift, att tjäna. I kyrkan.

Lektionen handlade om Visdomsordet (kyrkans hälsolag), om fasta och om tionde. Det där sista hade hon ett problem med. Först fick jag och min kamrat förklara grunden till principen. Och min syn på det är som bekant att Herren har givit mig allt vad jag har, inklusive min hälsa och förmåga ATT jobba och tjäna pengar. Att ge en tiondel tillbaka till Honom för att visa min tro och tacksamhet är ett litet offer i min mening.

Broder Jones (som gjort ett väldigt bra jobb med att pussla med killarna så att de inte störde diskussionen) berättade också en erfarenhet från sin barndom då de hade det ekonomiskt svårt, och stod inför valet att kunna handla mat i 6 veckor eller att betala tionde. De prioriterade att betala tionde till Herren och hade blivit så välsignade, bl a med en persiko-skörd i sitt växthus som var den största någonsin, samtidigt som alla grannarnas hade blivit förstörda av termiter. Deras granne var fiskare och hade inte fångat annat än makrill i 6 veckor, och eftersom han själv hatade makrill gav han allt till familjen Jones.

På kvällen gick vi förbi den mannen jag och Wensel mötte senast. Vi hade ett samtal och nästa gång vi är i området skall vi ge honom en Mormons Bok på engelska.

På vägen hem stannade vi till hos Hope. Vi stod vid dörren och pratade med henne en stund. Hon hade tänkt överraska med att komma till kyrkan imorgon. Så nu var överraskningen förstörd, men hon blev desto mer intresserad då jag berättade om Arianas dop, och att vår missionspresident kommer på besök imorgon och att mötena därför är på engelska (jo, han har många goda sidor, men sin finska har han inte direkt fokuserat på att behålla genom åren).

Vi knackade dörr en stund i Kivenlahti också på vägen hem. Vi mötte en man som höll på att bära ner en massa spånskivor i källaren, och erbjöd oss att hjälpa till. Efter att jobbet var klart bjöd han in oss på juice, och berättade om att han arbetade för Lutherska kyrkan. Han arbetar med ungdomar, och jag blev lite rörd när jag hörde allt han gör för dem.

Så till kvällens dåliga nyhet – Anna verkar vara helt ”frånkopplad” nu. Wensel hade stannat till där ikväll för att kolla hur det var med henne, och det hade visst inte alls varit något bra samtal. Men det var ju väntat, vi kände ju likadant när vi gick därifrån, den där avgörande gången…

Böter!

Publicerat av

Intressant dag. Vi knackade dörr hela dagen, och på kvällen hade vi ett möte i kyrkan. Vi blev dock lite försenade, för i sista backen på vägen till kyrkan råkade jag köra 60km/h, och begränsningen är 40. Vi mötte en polisbuss och han slog på en U-sväng på en gång… det var kört.

Tur att man inte har någon inkomst för böterna är ju i relation till det. Blev ändå 115€ så jag kan gissa vad det skulle blivit om man hade arbetat för lön…

Jag får skylla mig själv. Dumt gjort… jag hade förvisso bara tagit fart för uppförsbacken som kom 10 meter framför (det är som en liten dal – en kort nerförsbacke sedan en kort uppförsbacke precis efter Espoo centrum) och det var bilar framför så jag var inte inne på någon vansinnesfärd. Men det spelar ju ingen roll, jag körde för fort, punkt.

Senare på kvällen hade vi ett möte med det äldre paret vi träffade i söndags. De var trevliga, och vi hade en god diskussion, men i slutet var vi eniga om att vi inte skulle sätta upp något mer möte, de var inte så intresserade av kyrkan utan mera av oss som går ut som missionärer i våra unga år, och reser ut i andra länder och lär oss främmande språk…

Karma och nåd

Publicerat av

Vi började morgonen med att knacka dörr, ganska dött. Efter lunch mötte vi upp Conovers i kapellet för undervisning av Tong, men som jag haft på känn dök hon inte upp. Fr o m idag har vi systermissionärer i Espoo, Wheeler och Mudrick. Vi hade lite papper till dem som vi svängde förbi med. Vi fortsatte att knacka dörr, utan resultat. På kvällen åkte vi hem till Jones där vi skulle ha en undervisning med Ariana. Först åt vi middag, och de pratade en hel del om det företag Ariana håller på att starta inom humanitär hjälp.

Så till själva undervisningen. Det var principerna i den andra lektionen som ju handlar om Jesu Kristi Evangelium, dvs. Tro, Omvändelse, Dop och den Helige Andens gåva. Vi gick igenom det grundläggande, sedan hade Ariana några frågor. Då vi pratade om dop, och att det behöver utföras av någon som har myndighet från Gud att göra det, kom vi osökt in på prästadömet. Och som så många andra hade hon en fråga om varför bara män kan ordineras till prästadömet. Det var tyst i rummet i ett par sekunder, så jag antog att ingen annan kände sig inspirerad att svara, så då kör jag mitt svar. Saken är ju att kyrkan inte har fått uppenbarat VARFÖR Gud har gjort som han gjort, bara ATT det är så Han vill ha det i sin kyrka.

Så jag började med att säga att jag inte vet VARFÖR Gud har bestämt det så, och jag vet inte om det alltid kommer att vara så. Men det är så Han har ordnat saker och ting i sin kyrka i vår tid. Så här ser jag på det – moderskap är det allra största och heligaste, både här och i evigheten. Trots det är det en ära att få bära prästadömet. Men det är ett arbete, inte en statusgrej.

Hon sade att hon tyckte om förklaringen, eller min syn på det, och berättade att hon förmodligen har lite problem med könsroller och jämställdhet, och patriarkaliska system, pga. att hon växte upp utan en far.

Broder Jones hakade på och beskrev att han ser ungefär likadant på det, och visade en yin-yang symbol, och beskrev att moderskap är den ena sidan, och prästadömet är den andra. De kompletterar varandra, och ger oss båda en viktig roll i Guds plan.

Då vi fortsatte prata om dop berättade jag att genom dopet renas vi från all tidigare synd, och ingår ett förbund med Gud att framgent sträva att hålla hans bud. Denna förlåtelse är något som saknas i österländska religioner. Oavsett hur mycket goda principer och sanningar man kan finna i buddhism, hinduism, taoism etc. så saknas det något viktigt i lagen om karma – för där vår var och en vad man rättmätigt förtjänar efter detta liv. Kristi evangeliums hjärta och grundprincip är just att det finns rum för förändring. Vi kan omvända oss, och Kristus har betalat priset för våra synder. Jag vet att Ariana har samma intresse och fascination över österländska religioner som jag har, och hon sken upp och sade ”efter allt jag har läst om ämnet har jag aldrig hört det förklarat på det sättet förut”.

Vi följde med henne hem på kvällen och hade en bön för att inviga hemmet och välsigna det som en fridfull plats där Herrens Ande kan vara och påverka.