Idag var en lång och annorlunda dag. Den började med ett långt distriktsmöte. Efter distriktsmötet bad syster Wheeler mig och min kamrat om en välsignelse¹En välsignelse eller ”prästadöms-välsignelse” som det väl egentligen heter, innebär att två eller fler bärare av prästadömet (myndighet att handla i Guds namn) lägger sina händer på personens huvud och under den Helige Andens vägledning uttalar en välsignelse. Det är lite som en bön, men det som sägs uttalas som om det var vår Himmelske Fader som talade till personen. Ibland när jag haft förmånen att ge välsignelser har jag känt mig inspirerad i varje ord jag sagt, och ibland har jag inte känt inspirationen flöda på samma sätt, utan fått säga sådant som jag ändå vet är rätt och sant, betona Guds kärlek till individen och behovet av att ständigt vända sig till Gud för vägledning, tröst och styrka osv. Sådana saker som den Helige Anden bekräftar är sanna. Syftet med välsignelser kan variera från ”tröst och stöd” till styrka inför en viktig händelse eller uppgift. Välsignelser ges på samma sätt till helande av de sjuka, då används även en droppe invigd olivolja på personens huvud före välsignelsen.

Efter det knackade vi dörr i många timmar. Till en början kunde jag hålla koncentrationen, men sedan tappade jag det längs vägen. Vi var bjudna på middag på eftermiddagen, och när vi kört till deras område satt vi i bilen någon halvtimme och förberedde vårt budskap. Planerade även lite för vår undervisning med Jukka senare ikväll.

Vi hade svårt att välja en bra vers från skrifterna men till slut valde Ä Allen en vers från slutet av Moroni kapitel 10, dvs sista kapitlet i hela Mormons Bok. Vi knackade några dörrar innan vi gick in till broder Virtanen. För det var just bara han, vi mötte resten av familjen i dörren på vägen ut. Först undrade jag om vi tagit fel på tiden, men det hade vi inte, det var planerat så här. Jag tyckte först att det var lite underligt men förstod senare varför. Under det att vi åt pratade vi om allt möjligt – om kyrkan, om vårt förflutna, om våra framtidsplaner, det vanliga man brukar prata om när man bekantar sig med nya missionärer (nu har jag ju varit här ett bra tag, men inte besökt honom förr). När vi ätit färdigt frågade han mig ”har ni något planerat efter det här?” Jag berättade att vi hade ett möte kl 20, dvs 2,5 timma senare. Han svarade ”Bra, då har vi tid”. Jag anade ännu ingenting, även om jag kanske borde tagit upp en hint från det.

Han visade in oss till vardagsrummet och vi slog oss ned och började samtala. Samma ande eller känsla som jag ofta upplevde hemma hos Dan Nyman i Jakobstad infann sig snabbt, dvs den av en medlem som inte längre tror eller inte längre har ett ”vittnesbörd” som vi brukar kalla det i kyrkan. Ä Allen började vårt budskap med att läsa de verser han valt från Mormons Bok

Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom och avstå från all ogudaktighet. Och om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då är hans nåd tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus, och om ni genom Guds nåd blir fullkomliga i Kristus kan ni på intet sätt förneka Guds makt.

Och vidare: Om ni genom Guds nåd blir fullkomliga i Kristus och inte förnekar hans makt, då blir ni heliggjorda i Kristus genom Guds nåd, genom utgjutelsen av Kristi blod, vilken ingår i Faderns förbund till era synders förlåtelse, så att ni kan bli heliga och obefläckade.

Det öppnade upp för en lång diskussion om Guds nåd, ett ämne som inte allt för ofta diskuteras under kyrkans möten och lektioner. Det är mycket fokus på omvändelse och egna ansträngningar under våra möten, i syfte att inspirera till att leva närmare Kristus givetvis. Men broder Virtanen ansåg att det pratas för lite och förstås för dåligt, ämnet nåd, bland kyrkans medlemmar. Jag är benägen att hålla med honom.

Broder Virtanen är mycket riktigt en tvivlande medlem utan att det syns nämnvärt under söndagarna. Han kommer och är med på allt, har ett ämbete (ett ansvar) i församlingen mm. Ganska tidigt i diskussionen ville jag ”ställa diagnos” och ställde de vanliga frågorna 1) har du personliga böner 2) läser du skrifterna (bibeln och mormons bok) och 3) betalar du tionde²Tiondelagen är den princip som undervisades redan före Abrahams tid och som säger att vi ger en tiondel av vår inkomst till Herren (eller rent praktiskt till Hans representanter, ledarna i kyrkan vad beträffar oss i vår tid). Pengarna används till möteshus, stötta missionsverksamheten mm. (som missionärer betalar vi vårt eget uppehälle, men resor mm. får vi hjälp med). Kyrkan har dessutom diverse fonder för humanitär hjälp mm. Abraham betalade på sin tid tionde till den person som var hans närmaste ledare inom prästadömet, Melkisedek (kungen av Salem).. Svaret på alla tre frågorna var som befarat nej. Varför frågade jag om tionde? Vad har pengar med saken att göra? Eftersom det är en ganska ansenlig summa, 10% av ens inkomst (särskilt när man har ett gäng barn) är det en bra indikator på någons tro. Om man tror på tiondelagen, och de löften Herren givit i anknytning till den (Se Malakis bok i gamla testamentet) betraktar man det ofta som en förmån att få ge det offret till Herren. Om en persons tro har kallnat så har man ett annat perspektiv på det hela och behåller ganska snabbt de där pengarna för sig själv. Frågorna om tro och att läsa från skrifterna är väl dock ganska självklara i sammanhanget.

Förutom dessa tre (i min mening grundläggande och vitala) delarna av evangeliet lever han efter allt, han är övertygad om att ”världen” inte har ”mer att ge” än evangeliet, att sann lycka finns i de principer som undervisas i kyrkan (som undervisades av Jesus). Han berättade om flera erfarenheter han haft som barn el iaf yngre där han visste att hans böner besvarats. Han hade dock svårt att sätta det i sammanhang med sitt vuxna liv. Diskussionen kändes mycket bra och uppfriskande. Det är alltid härligt med individer som är helt ärliga och uppriktigt. Broder Virtanen låtsas inte vara något han inte är, och samtalet var så genuint. Precis som det många gånger var hos Dan Nyman, även om andligheten var högre i den här diskussionen än de vi hade där uppe. Jag tror att jag fått en ny vän i församlingen.

På kvällen besökte vi som planerat Jukka. Vi pratade om fasta, tionde och visdomsordet. Vi upplevde det som att det blev mycket för honom att ta in på en och samma gång, men i avslutningsbönen (som han höll själv) bad han för att det skulle komma inifrån honom om detta var rätt, att han skulle få den uppriktiga viljan att leva enligt dessa saker. Han avslöjade att han planerat att sluta med kaffet redan första gången han mötte oss och fick reda på att vi inte drack kaffe. Det hade bara inte blivit av än. Han sade själv att ”jag kommer, det är bara en fråga om tid”. Jag vet att han väldigt gärna vill ha sin fru med sig i det hela också, hon upplever tyvärr att detta med kyrkan är något som Jukka startat och tagit beslut om själv, därför är det också hans sak nu och inte hennes.

När jag pratade med Biskopen ikväll skojade han och sade ”ja, du hjälper Broder Virtanen att få ett vittnesbörd om tionde och jag hjälper Ariana att hålla fast vid sin nya tro trots att missionspresidenten nekat henne att döpas”. Det kändes så bakvänt alltihop. Medlemmarna i församlingen är ju ytterst hans ansvar som biskop, och odöpta personer är ju ytterst heltidsmissionärernas (vårt) ansvar. Men av olika omständigheter har vi hamnat i att vi gör varandras uppgifter, komiskt.