Etikettarkiv: andlig lärdom

Zonskonferens

Publicerat av

Konferensdagen började med att vi fick tillfälle att tala med President Hoyt enskilt. Han frågade lite hur jag mådde, hur jag trodde att min kamrat hade det, hur det gick med våra undersökare, och om jag behövde hans hjälp på något sätt.

Under konferensen undervisade President Hoyt mycket. Han hade bland annat en ingående beskrivning, med bilder, av hur olivolja traditionellt utvanns i forntida Israel. Han hade en illustration med en press som skruvades ner mot oliverna genom att två män gick runt och skjöt en påle framför sig, en påle som stuckits rakt genom pressen. Trycket ökade således konstant, ända tills den allra sista droppen olivolja hade pressats ut ur oliverna. På ett liknande sätt ökade trycket på vår frälsare konstant ända tills han slutligen hade givit allt. Försoningen är hjärtat i evangeliet, och allt annat är bara tillägg till det.

Någon ombads att läsa från Almas 34e kapitel högt, och medan han läste var det som om jag hörde rösten av en annan, hela skriftstället gjorde ett enormt djupt intryck på mig, därför skriver jag in det här i texten.

Och se, nu vill jag själv vittna för er om att detta är sant. Se, jag säger er att jag vet att Kristus skall komma bland människobarnen för att ta på sig sitt folks överträdelser och att han skall sona världens synder, ty Herren Gud har talat det. Ty det är nödvändigt att en försoning sker, ty enligt den evige Gudens stora plan måste en försoning ske, annars måste hela människosläktet oundvikligen förgås. Ja, alla är förhärdade. Ja, alla är fallna och förlorade och skulle förgås, om det inte vore för den försoning som måste ske. (Alma 34:8-9)

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse. Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas. (Alma 34:15-16)

Assistenterna pratade sedan om att tro är den styrande principen i allt vi gör. Det går i tre steg, först har vi tro ATT någonting kan hända, exempelvis att ett mörkt rum kan bli upplyst. Steg två är en kunskap om HUR och en TRO på att rummet kan bli upplyst, exempelvis trycka på strömbrytaren. Det tredje och sista steget är sedan att handla enligt den tron och kunskapen, att GÖRA någonting, i ljusexemplet alltså att resa sig och trycka på strömbrytaren. På samma sätt motiverar vår tro på Kristus oss till att göra gott och våga lyssna till och följa Den Helige Andens maningar.

Vi talade lite vidare om försoningen, vi läste från L&F 19 om när Frälsaren berättar för Joseph Smith (och oss alla) om sitt lidande i Getsemane, där han också säger att alla som inte tar emot det offret, och omvänder sig från sina synder, kommer att behöva lida såsom Han led, det lidande som gjorde att Han, Gud, den störste av alla, darrade av smärta och blödde från varje por…

Jag fick en tanke när vi läste och pratade om det. Om vi dagligen omvänder oss och strävar att bli mer lika Kristus i vår vardag, då sker en förändring inom oss. Den förändringen är en gåva från Gud (se Moroni 10:32-33). Det är det som gör oss värdiga att räknas som en ”god och trogen tjänare” (Matt 25:14-30).

Tidigare har jag sett det som två alternativ – att förneka Kristus och lida själv eller att acceptera det lidande Kristus utstått i mitt ställe. Nu förstår jag att det lidandet inte åstadkommer samma resultat om jag själv utstår det, som om jag accepterar Kristi försoning. Jag må bära straffet och bli rättfärdigad från mina synder, men jag kommer aldrig att bli heliggjord och slutligen bli så som Kristus är. Helgelsen är något som kommer genom Kristi blod (Moses 6:60). Jag kommer heller inte att anförtros ansvar i Kristi rike. Det är något som grundar sig på lydnad (Abr 3:25). Jag kommer inte att kallas för en ”god och trogen tjänare”, värdig att ”sättas över många ting eftersom jag varit trofast i det lilla” (Matt 25).

Så till talangshowen. När det var mitt distrikts tur så inledde äldste Smith med att gå upp och ställa sig med en papperslapp i handen, och förklara att ”uppe i Kajaani har man ganska mycket tid att tänka över saker och ting, och jag har diktat ihop lite från mina mörka svåra stunder…” Sedan ropar äldste Williams (zonledaren) från raden längst bak

”Boring!” (på svenska ”Tråkigt”)

Alla vände sig om i förskräckelse, och missionspresidentens fru Syster Hoyt gav Äldste Williams en mycket ond blick. Fokus gick tillbaka till Äldste Smith men just som han skall börja läsa från pappret ropar Äldste Williams igen:

”-Tråkigt Äldste Smith! Hörru Äldste Smith, ta och visa dem vad du egentligen går för!”

Alla vände sig om igen och syster Hoyt skulle precis till att säga någonting när jag enligt planen slog på bandspelaren och introt till YMCA rullade ut i salen. Äldste Smith kastade bort sin kavaj och Williams och White gjorde honom sällskap på scenen, och dansen började. Då insåg alla att det hela var en del av deras nummer. Syster Hoyt skrattade högt av lättnad.

Ana då stämningen när jag en liten stund senare gick upp och inledde med att säga ”jag tänker läsa en dikt.” Förväntansfulla blickar och leenden som långsamt dog ut ett efter ett när man insåg att det faktiskt bara var frågan om en dikt och inget överraskningsnummer.

Jag läste en dikt som jag inte alls skrivit själv utan som jag  hörde på MTC, men gjort en egen översättning av, till Svenska:

All the water in the world, no matter how it tried
could never sink the smallest ship, unless it got inside.

All the evil in the world, and every kind of sin,
could never damn a human soul, unless we let it in.

Min svensk översättning:

Alla haven här på jord, med all dess våg och vind,
aldrig tog den minsta båt, förrän det tog sig in.

All den ondskan i vår värld, och varje slag av synd,
aldrig tog en människosjäl, förrän den släpptes in.

Syster King läste faktiskt också upp en dikt, hon drev med alla äldster i zonen. Mig hade hon dock skrivit något snällt om… eller om det var med ironi. Något i stil med ”What can be said about our new Elder from Sweden? He seems to belong in the garden of Eden”.

Kvällen avslutades med en julklappslek där vi satt i en stor ring med alla paket vi köpt i en stor hög på golvet. Man fick välja antingen ett paket från högen, eller något som någon annan höll i. Sedan fortsatte man och bollade paket fram och tillbaka, enda regeln var att man inte fick ta tillbaka något som man redan hållit i. Det tog alltså ett bra tag innan det var färdigt, men det var mäkta kul. Det fanns allt från finska serietidningar och chokladaskar till koppel… ja, fråga mig inte varför! Ett koppel… det var dessutom rätt populärt…

Att uppoffra alla jordiska ting

Publicerat av

Måndag morgon och vi sitter på tåget. Det finska vinterlandskapet glider förbi utanför fönstret och det känns nästan lite som i en film. Det är så vackert. Man är så van hemifrån att spåren har elkablar ovanför sig, men här ute finns ännu inga sådana anläggningar, tror loket har en dieselmotor, för kol används väl inte längre? I vilket fall så är det faschinerande. Många små sjöar är det på vägen, det känns faktiskt ganska mycket som den svenska vinternaturen, med den skillnaden att här finns faktiskt en massa snö, hela tiden och överallt. Vi är på väg till Oulu, eller Uleåborg som det heter på Svenska. Nästan alla orter i Finland har ett svenskt namn också. Kajaani heter till exempel Kajana.

”-Det är så lyxigt att åka tåg. Att befinna sig i något så stort som rör sig, liksom. Kom så går vi bort till restaurangvagnen en sväng”

Hmm.. vad var det som var så märkvärdigt med det här tåget undrade jag för mig själv.

”-Hade du aldrig åkt tåg innan du kom till Finland?”

”-Nej, det finns inga hemma. Bara godståg. Det finns knappt bussar, alla har ju bil vet du.”

Det hade jag inte tänkt på. Hemma i Sverige är man ju så van att resa kollektivt, tåg är ju en naturlig del av Sverige. Han hade alltså aldrig ens varit på ett innan sin mission.

Efter några timmar var vi framme i Oulu. Det kändes skönt att se något annat även om jag bara varit i Kajaani lite drygt en och en halv vecka. Äldste Williams och Äldste White plockade upp oss vid stationen och så åkte vi till ”Tietomaa,” kunskapsvärlden rakt översatt. Det var något som liknade teknikdelen av universeum i göteborg. Det fanns en massa olika uppfinningar och beskrivning av hur de fungerade. Man kunde prova på mängder av saker. Något som jag fastnade för var att sitta i cockpit på ett draken-plan (J35:an), det var även kopplat till ett flygsimulatorspel som visades på storduk, så man kunde spaka och leva sig in lite också.

Vi spenderade närmare 3 timmar där. Det var vår förberedelsedag, så något kul skulle man ju hitta på. På MTC sade de till oss att förberedelsedagen var lika viktig för oss på mission som sabbatsdagen var före och efter mission. Sabbaten, söndagen, är ju som en time-out från världen och det ”jordiska.” En dag i veckan då man kan fokusera mera på det andliga och finna lite ro i tillvaron. På mission spenderar vi hela vår tid med andliga ting, därför är det viktigt att ta en ”time-out” från det en gång i veckan och bara ha kul. När vi var färdiga på Tietomaa åkte vi och åt pizza, sedan skulle vi hem för att skriva lite brev. Jag hade hunnit med ett par brev på tåget upp, men jag tröttnade aldrig på att skriva. Jag hade så många som jag ville skriva till så det fanns att göra.

Äldsterna i Oulu bodde i ett höghus, uppe på åttonde våningen. De hade bra utsikt över… en fabrik med kringliggande industriområde. Synd. Hade fönstren varit åt andra hållet så kunde man säkert ha fått en god överblick över stan. Men, det var ju inte precis sällan som man befann sig uppe i höghusen… så stan fick man väl se tillräckligt som missionär. Alla trappor man går i, alla ljusknappar man trycker på, alla dörrar man ringer eller knackar på…

”-Du går med Williams så följer jag med White, ok?”

”-Visst visst.”

Jag brydde mig egentligen inte, men det skulle bli spännande att gå med Williams, för White hade jag ju redan varit ute med, i Kajaani.

Vi åkte ut till ett område med lägenhetsbyggnader och satte igång vårt sökande, sökandet efter sökande människor. Jag märkte efter bara några dörrar att Äldste Williams arbetade helt annorlunda än Äldste Smith. För det första var han mycket gladare vid dörren, det verkade som att han tyckte om att träffa människor, och som att han trivdes med det han gjorde. Han var till sin personlighet lite mer social och utåtriktad än Äldste Smith. Jag tror dock inte att det var hela förklaringen. Jag tror att han tyckte om det han gjorde. Jag är inte så säker på att Äldste Smith gjorde det.

Äldste Williams var verkligen en pratkvarn. Även efter det att folk sagt att de inte var intresserade pratade han på, ofta om vad som helst, han gillade att umgås med främlingar helt enkelt (på den punkten var han annorlunda från de flesta han skulle möta i det här landet… eller något skandinaviskt land för den delen). Här och där flikade han in bitar från vårt budskap, i ett försök att så något frö eller att ge personerna åtminståne en något riktigare uppfattning om oss, om kyrkan. Fördomar florerar ju annars, här liksom i andra delar av världen.

”-Jag har en vision för dig och Äldste Smith i Kajaani”

”-Jaså, vad är det?”

”-Jo du förstår, de flesta uthärdar bara sin tid i Kajaani. Det är ett område som har ryktet om sig i missionen att aldrig ha någon framgång. Det ’svarta hålet’ eller ’yttersta mörkret’ är vanliga namn på det.”

”-Det inger ju hopp…”

”-Nej precis, så de flesta lägger sig ner för räkning redan där och utövar ingen tro.”

”-Slöseri med tiden om du frågar mig.”

”-Det tycker jag också. Guds barn är väl inte annorlunda i Kajaani än i Oulu. Finns det någon som söker meningen med livet så kan man väl finna dem i Kajaani lika väl som i Oulu. Dessutom flyttar väl folk till Kajaani också, från andra platser där missionärerna har mera framgång. De ändras ju inte bara för att de flyttar till den staden, så varför skulle man inte ha hopp om framgång?”

”-Jag har tro.”

”-Och det är därför jag har en vision, att till jul kommer ni ha framgång. Ni kommer att visa för missionen att Kajaani inte är dött, och att Guds verk går framåt överallt.”

”-Jag har lagt märke till att du jobbar lite annorlunda än Äldste Smith”

”-Ja, om man är en robot vid dörren så är man avvisad redan innan de öppnar. Var bara dig själv.”

”-Jag ska försöka komma ihåg det”

Vi hade inga undervisningar där vi kom in och satt ner, men Äldste Williams pratade som sagt med många vid dörren, och vi träffade en och annan som hade en lite lustig uppfattning om kyrkan där han hade tillfället att informera hur det låg till egentligen. Månggifte är ju en stadigt återkommande diskussion. Tänk att det är just det som folk vet. De vet ofta ingenting om Mormons Bok, men månggifte, som praktiserades av några få medlemmar i kyrkan under en kort tid för över hundra år sedan lever kvar i folkets minne.

När vi kommit in på kvällen och ätit några mackor läste jag i en bok som Äldste Williams hade. Den handlade om tro och att tänka positivt. Hartman Rector Jr som skrivit boken föreslår tre saker för framgång. För det första: Rensa bort alla negativa ord och fraser från ditt vardagliga språk. För det andra: Vägra att tänka negativt, för ”som man tänker i sitt hjärta, sådan är man”1Ordspråksboken 23:7. För det tredje: Vägra tala negativt. Pessimisten säger ”Det tror jag när jag ser det” medan optimisten säger ”Jag kommer att se det när jag tror på det”. Ett annat bra citat är ”What a man can concieve, he can achieve!” alltså ”det man kan föreställa sig kan man uppnå.” Ett annat bra citat är ”Om du inte gör det så bevisar du att du egentligen inte ville.”

Boken citerar ganska mycket av Joseph Smiths föreläsningar om tro. I föreläsning nr 6 lär han: Utan förtroende för (eng. ”confidence in”) Gud kan man inte erhålla evigt liv. Endast uppoffrandet av alla jordiska ting kan producera den tro som ger förtröstan på (eng. ”confidence in”) Gud. Joseph Smith definierar sedan jordiska ting som mer än bara ägodelar: karaktär, anseende, ära, berömmelse, ställning bland människor, hus, mark och annan egendom, bröder, systrar, hustru och barn och till och med ens eget liv. Endast genom att ge upp dessa saker, om det skulle bli nödvändigt och krävas av oss att vi ger upp dem, kan vi försäkra oss om evigt liv. De som måste göra dessa uppoffringar i detta liv erhåller en försäkran om att deras väg är behaglig i Guds ögon. Om tvivel eller rädsla bor i oss kan vi inte ha tro, de två kan inte existera samtidigt. Utan tro kan vi inte ha den orubbliga tillförsikt som krävs.

Ett sista citat från Hartman Jector Jr. innan det är godnatt: Det som ger oss stora välsignelser i Herrens verk är det vi gör efter det att vi gjort allt som vi tror förväntas av oss. Vi behöver ”gå den andra milen”2Uttryck från nya testamentet. En romersk soldat kunde begära assistans av en jude, och hade rätt att beordra någon att följa med honom en viss sträcka (en ”mil” i vår översättning av bibeln, men den faktiska sträckan är ovidkommande). Vad Jesus sade var alltså att när någon befaller dig att utföra ett arbete – utför det bättre än han bett dig om, eller gör mer än vad som förväntas av dig..

Andlig utveckling kan inte framtvingas

Publicerat av

Lördag – hoppfulla inför en helg gick vi ut och fortsatte vårt skriftande. Folk jobbar ju i veckorna, men lördagar kan man träffa riktigt många även under förmiddagen. Vi träffade också ganska många idag, men utan större framgång. Vi hade dock roligt tillsammans under de 8 timmar vi knackade dörr idag. För att få tiden att gå lite snabbare då vi gick från dörr till dörr utan att ha någon att prata med hade jag med mig ett kort med viktiga skriftställen från Mormons Bok. Vi förhörde varandra lite mellan dörrarna.

När vi kom hem var det dags för ett parti schack igen, och missionens berömda delikatess. Vad det är? Tja, man skulle kunna kalla det gröt. Men den enda gemensamma ingrediensen är egentligen havregryn. Det innehåller mycket socker, fett och kakao (och en del havregryn). Och det skall ätas med glass. Det är helt enkelt en massa kalorier och kakao. Gör underverk efter en tung dags dörrknackande. Vad kallas det? I receptboken står det ”Oatmeal haystacks” men alla kallar det för… något annat.

Medan vi spelade schack lyssnade vi på Truman G Madsens kasettband om Joseph Smiths liv och lärdomar. Broder Madsen är professor vid BYU och föreläser en del om Joseph Smith, om sådant ur hans liv som inte är så välkänt, och om sådant i hans undervisning som kanske inte är grundläggande i kyrkans lära, men som vissa tycker är intressant att djupdyka i ändå. Hans föreläsningar finns alltså även på band så att man kan lyssna till dem, och det gjorde vi.

Broder Madsen lyfte fram en intressant sak från Joseph Smiths lärdomar, men för den som inte vet så mycket om kyrkans lära rekommenderar jag lite kort bakgrund först.1När vi som missionärer undervisar om frälsningsplanen berättar vi att innan jorden skapades – när vi alla bodde hos Gud – hade Fadern en plan för oss, för hur alla hans barn kunde bli mer lika honom genom att komma till en jord, få en kropp och genom egen erfarenhet lära sig skilja mellan gott och ont. Planen innebar att vi skulle göra många fel, synda och därigenom bli orena eller ovärdiga att återvända till Guds närhet efter vårt liv på jorden. Därför krävdes en frälsare. Jesus Kristus, som innan jordens skapelse kallades för Jehova, erbjöd sig att vara den frälsaren.

Satan ansåg att Guds plan hade brister – endast de som valde att ta emot Kristus som sin frälsare skulle bli renade från sina synder och värdiga att återvända hem till Gud. Satan, eller Lucifer som han då kallades, sade att han kunde ordna så att alla Guds barn villkorslöst skulle komma tillbaka, men för att göra det krävde han hela Faderns makt, och även att äran efteråt skulle gå till honom själv och inte Fadern.

Kristus däremot sade ”Fader, jag skall följa din plan, utföra din vilja och äran förblir din för evigt.” Fadern beslöt att hålla fast vid sin egen plan, och förkasta Lucifers förslag (Se Moses bok 4 eller Abrahams bok 3:23-28, båda i Den kostbara pärlan). Lucifer blev arg, det uppstod en strid i himlen (Se Uppenbarelseboken 12, Nya testamentet) och tillsammans med alla dem som följde honom drevs Lucifer bort från himlen, eller från Guds boning. Så blev han Satan, förvisad att leva i den här världen utan en kropp, och fast besluten att fördärva varje själ som föds hit, eftersom de valde att följa Guds plan istället för hans.

Skrifterna lär oss att det finns eviga lagar som Gud inte styr över (se ex. Alma 42, särskilt verserna 13, 22 och 25) men som Han känner till, följer och använder sig av. En kärleksfull Fader skulle till exempel inte välja att offra sin Son, Kristus, med allt vad försoningen i Getsemane innehöll, såvida det inte var absolut nödvändigt (nödvändigt för att köpa alla andra fria).

Truman Madsens poäng, eller rättare sagt Joseph Smiths undervisning var:

En av de eviga lagarna säger att det inte går att tvinga fram andlig utveckling eller framsteg, den måste sökas. För att citera Truman Madsen ordagrant ”there can be no progression by force.” Friheten att tro och att välja är grundläggande.

Vad Satan än hade i kikaren (förutom att få Guds hela makt) när han lade fram sitt alternativ till ”frälsningsplan” så är en sak säker – för att garantera att alla Guds barn skulle återvända var han tvungen att använda tvång. Han skulle inte ha lämnat utrymme för någon fri vilja, ingen handling med konsekvens. Och utan fri vilja finns alltså ingen utveckling. Om vi skulle ha följt Satans plan så skulle vi rent teoretiskt ha kommit ner till jorden, detaljstyrts av honom genom hela dödligheten, och återvänt till Gud utan att ha förändrats eller utvecklats det allra minsta. Det skulle ju ha upphävt Guds hela avsikt med planen. När vi sedan skulle ha uppstått, alltså vår ande för alltid ha förenats med kroppen, en odödlig och förhärligad kropp, kunde vi aldrig ha gjort resan genom dödligheten igen, och aldrig i evighet fått den chans att bli mer lik Gud och Kristus som dödligheten utgör.

Allan & Carla Erb

Publicerat av

I veckan hände något underbart, jag träffade Allan och Carla Erb! De var ett seniorpar (runt 50 år gamla kanske) som var i Sverige på mission. De arbetade mycket med verksamheten för ungdomarna, och jag spenderade mycket tid med dem. Jag reste flera gånger till Göteborg för aktiviteter osv. och fick sova över hos Erbs. Nu var de färdiga med sin mission och kom hem. De bodde i Provo, och de kom förbi för att säga hej. Jag blev väldigt glad över att se dem.

En sak som jag tog med mig från en av lektionerna den här veckan var detta: Så snart Frälsaren hade lämnat apostlarna återgick de till sitt fiske. Vissa missionärer återvänder till sina tidigare liv så snart de kommer hem från sin mission. Det första de gör är att ”ta på sig sina pösiga jeans och hoppa upp på skateboarden”. Andra kommer hem och bygger vidare på det de lärt sig under sin mission, fortsätter på den kurs de stakat ut, och lyssnar till Mästarens röst ”för mina får på bete.”