Etikettarkiv: andlig upplevelse

”Det viktiga är väl att man strävar, och har en önskan att göra rätt?”

Publicerat av

På morgonen bad vi om vilket område vi skulle åka till. Min kamrat föreslog Masala, så det gjorde vi. Det regnade, var kallt och blött men jag hade ändå en god känsla inom mig, vi knackade dörr i ett nytt radhusområde. När vi till slut var tillräckligt frusna för att ge oss iväg mot lite inomhusarbete (lägenhetsbyggnaderna i Kivenlahti) träffade vi en kvinna vid namn Katja (idag igen, annan person dock). Hon var väldigt glad och ivrig över att se oss för hon hade sett ett program om kyrkans missionärer på TV i förrgår, ”men jag har aldrig sett er i verkligheten” sade hon. Hon ville höra vårt budskap, så vi tog en kort version där vid dörren. När vi sedan gav henne en Mormons Bok var hon väldigt tacksam. Hon sade att hon skulle börja läsa så fort hon kom in och fick barnet i säng. Hon berättade också att hon mött sin avlidne bror i en dröm för inte så länge sedan, och sedan dess har hon ansträngt sig för att komma närmare Gud. Hon sade ”Det viktiga är väl att man strävar och har en önskan att göra rätt? Jag tar en öl ibland, och som ni ser röker jag…” hon vickade på cigaretten i sin hand, och fortsatte ”men jag är ärlig och jag är trogen till min man”. Hon berättade också om en erfarenhet då hon verkligen inte hade pengar till mat, och bad intensivt till Gud över det. En helt främmande person som hon varken sett före eller efter det kom till dörren med en kasse matvaror – verkligen ett bönesvar som dessutom kom fort.

Vi fick lunch hos Conovers och efter det kände jag att vi behövde ut till Masala igen istället för Nöykkiö som vi hade planerat. Vi gjorde det, och en av de första personerna vi mötte var Katja. Medan vi var hemma i Espoo på lunch hade hon hunnit berätta för sin man om oss, och han var inte alls glad. Han är rom (det som tidigare kallades ”zigenare”) och som de flesta romer jag mött i Finland är han därmed medlem i pingstkyrkan. Dessutom sade hon att han var mycket svartsjuk, och att vi var två unga killar hjälpte knappast saken, så ”jag vet inte om det blir något mer av det här” sade hon. Vi knackade dörr en stund i området, sedan mötte vi henne igen, hon var på väg åt andra hållet nu, fortfarande hunden med sig. Hon hade berättat för en vän om oss och vännen ville gärna att vi kom förbi någon gång. Hon hann dock inte ge oss någon adress, så när vi var färdiga med det vi skulle göra slog vi henne en signal för att fråga om adressen.

Det var ganska konstigt, för en man svarade i hennes telefon (hennes man, antar jag) men samtalet bröts så snart jag sagt vem jag var. Omedelbart därefter kände jag en känsla av otrygghet, som om något hotfullt var påväg emot mig, men jag slog bort det och tänkte att ”du fantiserar bara ihop grejer pga hennes man, du tänker att han skall göra er något illa”. Min kamrat som inte hört telefonsamtalet sade just då ”det känns inte bra här längre… jag tror vi kanske ska byta område”. Okej, så min kamrat hade exakt samma känsla. Vi satte oss i bilen och åkte till Sundsberg istället. Efter lite fruktlöst dörrknackande åkte vi hem för att äta lite, sedan gick vi tillbaka ut en stund.

Vid den tid vi brukar gå hem kände jag att vi inte var riktigt färdiga med dagen, vi gick upp mot byggnaderna där Ariana bor, och utanför hennes byggnad mötte just henne! Vi stod och pratade någon halvtimme, hon har visst börjat med någon meditations-grej, hon hade någon kille med sig också som uppenbarligen var från samma grupp. När hon introducerade mig för sin vän sade hon ”Det här är missionären jag berättade om, det var han som ledde mig in på rätt väg igen, sedan de började besöka mig har jag levt ’rent’, och har heller inte tagit en droppe alkohol”. Även om det var bra betyg för min och Allens insats då för några månader sedan så blottade det problem jag inte ens hade vetat om att de fanns då vi började undervisa henne. Men kanske de medlemmar som varit med oss och undervisat henne har vetat eller förstått det, det är ju lite ostkupa på när man är missionär, oerfaren av världen och livet. Hon sade också att jag ”verkar vara mera i balans nu” och det stämmer förvisso.

På kvällen läste jag i Mormons Bok, Alma kapitel 17. Det finns många liknelser i det kapitlet som kan tillämpas på familj och uppfostran. Innan min mission var jag på en ungdomskonferens, Fest i Nord, där vi besöktes av Ronald Rasband som gav oss uppmaningen att läsa Mormons Bok fyra gånger med olika perspektiv, eller medan vi letade efter 4 olika saker. En av dessa 4 var principer som rör familjen, som par och som föräldrar. Av den utmaningen har jag lärt mig att vi till stor del får ut det vi söker när vi studerar skrifterna. Det beror liksom vilka glasögon man tar på sig. Lite som när man ber specifikt, då kommer svaren specifikt. Sagan ”Alice i underlandet” innehåller en episod där Alice kommer till ett vägskäl och frågat en katt ”vilket håll skall jag gå åt?” Katten frågar vart Alice vill, och när hon inte vet det svarar katten ”då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

 

Vilka små ting Herren använder för att undervisa oss

Publicerat av

Vi hade distriktsmöte på morgonen, efter det var vi hos Kari, och hade med oss en medlem också. Själva undervisningen gick sådär, men jag fick en tydlig maning från den Helige Anden att inbjuda honom att bli döpt, så när vi läste från Alma 32 tillsammans sade jag i en naturlig paus ”Kari, vill du bli döpt?” Han svarade att han funderat mycket på det, och funderar fortfarande. Jag hade inte väntat mig något annorlunda svar, men jag vet att det var Anden som manade mig att säga det, och jag tror att det får honom att fundera ännu lite mer.

Efter det kollade vi några ”comebacks”, och något intressant hände. Vid en lekplats såg vi en yngre kvinna med ett barn, och jag kände mig manad att gå och tala med henne. Först ville jag inte (det där naturliga motståndet med kvinnor i min egen ålder, alltid extra nervöst) men gjorde det ändå. Vi pratade bara en kort stund, hon var inte intresserad alls. Men efteråt tänkte jag att den Helige Anden säkert manar oss att tala även med de människor som Han vet inte kommer ta emot oss. Evangeliet skall erbjudas rikligt till alla, det är vår enda uppgift. Inte att välja ut vilka som är lämpliga mottagare. Efteråt pratade jag med min kamrat om det, och han utbrast ”Jag kände också den maningen, men jag tänkte att det nog inte var den Helige Anden, och OM det var det, då kommer det nog till dig också och då går du fram”. Så det intressanta i hela situationen var att han lärde sig något om hur den Helige Andens viskningar känns igen då jag utan förvarning for iväg mot lekplatsen.

Han kunde inte sluta prata om det, han sade ”Det var en SÅÅ tyst maning… andens röst är alltså SÅ tyst… jag trodde det var mer som en viskning. Så dum jag varit under undervisningar som vi haft, jag har fått mig saker givna i precis den rösten eller känslan, men jag har avfärdat det som att det inte är något…” efter en stund sade han ”Kanske meningen med det hela (att tala med henne) var just att lära mig det här!”

Själv insåg jag i den stunden vilka små ting Herren använder för att undervisa oss.

Vi hade lite ”service” på eftermiddagen, skyfflade lite jord mm. Sedan klippte vi gräset utanför Folley & S. inför vår lilla barbecue. Hann bara kolla några ”comebacks” efter det innan vi var tvungna att åka till kyrkan för ”engelska-lektionen” som ikväll bestod i fotboll – det viktigt är att vi gör någon rolig aktivitet för medlemmarna, och vänner och undersökare, när sådana kommer. Sedan hade vi Barbecue med distriktet, och satt i kvällssolen och pratade. Jari och Visa som varit på mission hemma i Sverige var också med.

En undersökare som lär oss evangeliet!

Publicerat av

På morgonen undervisade vi Riitta… eller rättare sagt hon undervisade oss. Hon berättade saker från allt det hon läst (fram tom. Jakobs bok i Mormons bok) och hade till och med en korrekt tolkning av Jakob kap 5. Medan hon berättade om det hon läst, speciellt i Nephis andra bok, täckte hon i princip in allt det vi hade tänkt prata om under dagens lektion, allt som står i vår andra lektion. Jag kunde knappt tro det, det var en helt overklig upplevelse. Men en lycklig sådan.

Efter det hade vi vår ”service” som vi bokade in igår. Det regnade fortfarande, vi hjälpte Janna att gräva på hennes kolonilott här mellan Soukka och Kivenlahti. När vi kom hem hade min kamrat ont i ryggen, hans pappa var massör så han visste lite hur man skulle fixa sådana grejer. Han instruerade mig hur jag skulle typ trycka musklerna ut från ryggraden, och sedan trycka rakt neråt, och det fungerade – det knakade till och han var bra igen! Efter dusch och lång lunch åkte vi iväg till Masala för att knacka dörr i Sundsberg. Där träffade vi en kvinna i vår ålder från Lettland, Katja. Hemma i Lettland hade hon mött missionärerna och lärt sig engelska med dem. Vi bjöd in henne till missionärernas engelska-lektioner i Espoo.

Senare på kvällen hade vi församlingsråd, och efter det stannade vi till hos Elina. Hon var just på väg ut för kvällen (fredag…) men hon hade läst i Mormons bok, och tyckte den var intressant.

Lyssnade på ett tal av äldste Packer idag. Han sade bland annat ”Evangeliet handlar inte bara om att veta, och evangeliet handlar heller inte bara om att göra. Men om vi vet, och gör, då börjar vi bli…” det låter lite bättre på engelska ”The gospel is not all about knowing, and it is not only about doing, but if we know and do, we start to become…” That’s what it’s all about, becoming converted.

Två diskussioner som berörde djupt

Publicerat av

Dagen började med min missions härligaste distriktsmöte. Vi diskuterade just hur vi kan arbeta bättre, och det kom en hel del bra kommentarer. Jag läste en vers från Läran och Förbunden1Läran och förbunden är en sammanställning av några av de uppenbarelser som Joseph Smith fick, Joseph Smith var den första profeten i modern tid, han som fick uppdraget att återställa Jesus kyrka till jorden i början av 1800-talet.:

Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit, och din tunga skall lösas och du skall förkunna glada budskap om stor glädje för detta släktled. (L&F 31:3)

Jag ställde frågan rakt ut i luften ”Var finner vi vår glädje? Är det i att gå ut och arbeta på morgonen, eller är det i att koma hem på kvällen och få vila? Är det i att få vara med kompisarna under utbyten (splits)?” Vårt hjärta och vår glädje måste vara i missionärsarbetet. Jag finner stor glädje i att vittna för folk, och hoppas kunna vidröra någons hjärta så att de får en önskan att ta emot Kristus.

Jag delade vidare en tanke att vi först måste ändra vår inställning till saker, först efter det kan vi förvänta en förändring i omständigheterna omkring oss, vi kan inte vänta oss att det omvända skall ske. Vi har fått förmågan att handla, så att vi inte bara skall påverkas av våra omständigheter, vi behöver använda den gåvan. Den förste profeten i Mormons Bok, Lehi, talade om detta i sitt sista tal till sina barn:

Och nu, mina söner, säger jag detta till er nytta och lärdom. Ty det finns en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden och allt som i dem är, både ting som verkar och ting som påverkas.

 

Och för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas, sedan han skapat våra första föräldrar och djuren på marken och fåglarna i luften och kort sagt allt som är skapat, måste det nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter.

 

Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv… (2 Nephi 2:14-16)

Efter det följde en kort diskussion om hur vi kan glädjas mer åt missionärsarbetet. Det uttrycktes också tankar om hur vi behöver ha tro, både på Gud och på varandra, och hur vi behöver be för varandra. Jag berättade att för min egen del har jag upplevt att då jag lever så gott jag kan, och kommer inför Herren med en ångerfull ande, då känner jag ofta en visshet att ”bönen är hörd och kommer att besvaras” medan jag de gånger då jag inte handlat lika värdigt, har en mer tvivelaktig känsla inför min bön inombords.

Efter distriktsmötet plockade vi upp Nikke och tog med honom till undervisningen med Kari. Det gick riktigt bra, för första gången upplevde jag en riktigt ledig och avslappnad stämning där, utan att det för den skull tog bort från den andliga upplevelsen i samtalet. Det är som alltid lite svårt att förstå honom, även för min finska kamrat, eftersom Kari inte ställer direkta frågor, utan snarare tänker högt, rakt ut, inte van vid den typen av kommunikation.

Efter det åkte vi till Blair. De har ett väldigt fint ställe där ute i skogen, jag har tidigare bara varit där i mörker och vinter, men nu i grönska och solsken såg jag hur fint deras hem ligger. Vi har ju börjat undervisa den första missionärslektionen/diskussionen till medlemmar då vi besöker dem, och så var planen även här. Vi gjorde det, och jag kände stor inspiration under samtalets gång. När vi var klara var vi alla 4 mycket berörda. Jag vittnade om hur skrifterna har gjort mig till en bättre människa, att läsa dem regelbundet gör att jag vill bli godare och mer lik Kristus. Jag berättar det vanligtvis för folk flera gånger om dagen, men just nu kändes det extra speciellt och kraftfullt. Jag sade att ”oavsett hur god du är så kommer det göra dig ännu godare att läsa Mormons Bok med ett öppet hjärta.”

Efter det hade vi ett möte hos en annan familj i samma område. Vi hade samma budskap men upplevelsen var inte alls den samma. Barnen lekte och kivades givetvis så som barn gör, men föräldrarna var inte särskilt intresserade de heller. Efteråt småpratade vi lite innan vi åkte vidare.

Vi knackade inte dörr någonting idag, det har inte hänt mig många gånger under mission, men det känns ok. Jag fick tydlig vägledning att mitt arbete med medlemmarna är det viktigaste jag gör innan jag åker hem, så det skall jag fortsätta att arbeta på.

Det utvidgar min själ och upplyser mitt förstånd

Publicerat av

Dagen började med att vi undervisade Riitta (kvinnan som vi hade en första diskussion med tillsammans med Nikke från församlingen). Idag hade vi med oss Mirja (och Kasper). Riitta delade med sig av många händelser i sitt liv, och hon hade läst i Mormons Bok, de första 19 kapitlen. Jag använde mig av liknelsen i Alma (kapitel 32) för att beskriva för henne hur jag ofta känner då jag läser i Mormons bok, eller skrifterna generellt – att det är som att det ”utvidgar min själ” och ”upplyser mitt förstånd”, och hon sade att hon känner precis likadant.

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig. (Alma 32:28)

Vi har nästa undervisning med henne hemma hos Tapolas, på fredag.

Efter det gick vi för att knacka dörr en stund. Vi gick förbi den man som jag och min förra kamrat träffade på, han som hade en vän hemma som var fd. medlem i Jehovas Vittnen, så det var många tankar därifrån under samtalet.

Efter det åkte vi till kyrkan. Jag fick många goda tankar och insikter under mötena, mestadels under lektionen i söndagsskolan. Jag tänkte mycket på livet efter mission. Jag hoppas att jag alltid skall minnas att det viktigaste i kyrkan är att låta människor känna den Helige Anden, att minnas att lektioner inte primärt är till för att kommunicera information utan för att förmedla Anden. Tyvärr var det ofta så jag undervisade i Jakobstad, förmedlade information i form av berättelsen om Joseph Smith och återställelsen av evangeliet, och fokuserade kanske inte så mycket på att hjälpa människor att känna den Helige Anden (även om det blev bättre mot slutet av vistelsen där).

Jag tänkte också en stund på alla faror och frestelser som kommer i ens väg, speciellt som kan komma efter mission när man kommit hem. En fras från skrifterna dök tydligt upp i mitt sinne ”Watch and pray, that ye enter not into temptation” (på svenska ungefär ”Vaka och bed, så att ni inte hamnar i frestelse”).

På prästadömsmötet pratades det om hemlärarundervisningen (som så ofta) och det visades diagram. Jag förstår inte till vilken nytta. Nog för att många här är affärsmän, men jag tycker det enda viktiga är vad var och en har gjort, och hur familjerna vi skall ta hand om mår, och de sakerna är inget man kan diskutera i stor grupp ändå. Jag lovade mig själv att om jag kallas som ledare för ett Äldstekvorum igen efter mission så skall jag aldrig tala om hemlärarundervisning i grupp, utan endast i enskilda samtal.

Vi talade också om uttrycket från skrifterna (Läran & Förbunden) att vi skall ”förstora vår kallelse” och det kan feltolkas både på svenska och finska, ursprungstexten säger ”magnify our calling” dvs tänk på ett förstoringsglas – uppmaningen är att titta närmare på vår uppgift för att bättre förstå den, inte att göra den större och lägga på oss själva mer börda. Titta närmare på vad Herren verkligen vill ha utfört, vad som är viktigt. Exempelvis i vår roll som hemlärare, vilka familjer och vilken typ av hjälp eller tjänande betyder mest.

Äldste Conover hade ett inlägg under lektionen ang. prästadömets ed och förbund, och det fick mig att tänka på vad Äldste Groberg sade då han besökte missionen – att Gud inte kan belöna oss för sådant vi aldrig gjort, därför att själva belöningen utgörs av tillväxten som sker då vi gör som han befallt. Det handlar alltså inte om vad Gud kommer att ”ge” oss någon dag efter detta liv, utan det handlar om i vilken grad vi hindrar oss själva från att tillväxa, med andra ord i vilken grad vi dämmer upp (damn) oss själva (tänk på en fördämning), och huruvida vi tar emot Kristus och prästadömet, och därigenom kan erhålla evigt liv = evig tillväxt.

På kvällen fick vi middag hemma hos familjen Ahola, och efter det gick vi förbi paret Pihlman som vi besökte nyligen, men de var inte hemma. Då vi gick förbi Rosso på väg till bilen fick jag en sådan stark maning att tala med en kvinna (i vår egen ålder) som satt ensam vid ett bord på uteserveringen. Jag låtsades inte om det utan vi gick till bilen, men det gnagde i mig, och jag vet ju allt för väl att de där känslorna är verkliga, så när jag var på väg att svänga ut från parkeringen stannade jag till. Min greenie frågade vad det var för fel, och jag berättade. Han blev rädd och lite upprörd på samma gång, och förklarade i en längre utläggning hur konstigt det skulle vara att bara gå fram till någon som sitter på uteserveringen och kontakta dem, kl 8 , på en söndagkväll… Och jag höll med om vart enda ord han sade, men jag visste vad jag hade känt.

För att få med mig honom sade jag att vi åtminståne kunde gå och ringa på Pihlmans en gång till, så kunde jag få kolla om hon satt kvar, om jag skulle känna igen henne. Pihlmans var fortfarande inte hemma, och vi gick mot uteserveringen. Min greenie gick mellan mig och serveringen och försökte liksom styra undan mig lite, samtidigt som han matade mig med frågor, ”Är hon kvar?”, ”Vad tänker du göra?”, ”Hur ser hon ut?” Men jag såg henne inte. Dock kände jag inte frid utan bara tomhet, och dröjde mig kvar vid tanken att jag förmodligen aldrig får veta vad som hade hänt om jag hade agerat på maningen omedelbart. Kanske vi mött en ”ny” Anna… det var dock en speciell upplevelse ändå. Att se min kamrat så rädd och nervös, och att själv vara helt upprymd av rädsla, spänning och nyfikenhet allt på samma gång, synd att det blev ett stort antiklimax. Jag klandrar inte min kamrat för hans reaktion, om Äldste Smith hade haft så tokiga infall då jag var en greenie hade jag kanske tyckt och tänkt precis likadant… eller så hade jag tänkt ”häftigt om han verkligen är inspirerad av den Helige Anden på det sättet, nu skall det bli spännande att se om det verkligen är så” hehe.

När kan JAG bli döpt?

Publicerat av

På morgonen gick jag tillsammans med Ä Natress (i Kerava). Vi knackade dörr i ca 2 timmar, sedan mötte vi en asiatisk kvinna. Hon berättade att hon besökt kyrkan i Jakobstad. Hon berättade sitt namn, och då ringde det en klocka hos mig. Det var nämligen en medlem i Jakobstad som hade kontakt med någon med detta namn. Tänk vad världen är liten, vad är oddsen att jag skulle stöta på henne vid dörrknackning, i en liten stad mitt ute i Finland… Vi undervisade henne en vanlig ”första diskussion” och jag kände mig manad att lägga till lite innehåll i lektionen ang. dop, så jag gjorde det. Efter det frågade hon helt på eget initiativ ”när kan jag bli döpt?” Vi förklarade att vi har 5 lektioner till som vi måste gå igenom först. Hon berättade att alla som hon träffat från kyrkan verkar så lyckliga. Jag sade att vår tro är att meningen med livet är just att vara lyckliga, och att varaktig lycka endast kommer genom att lyda Guds bud. Hennes man var inte hemma, och han kanske har en helt annan åsikt kring hennes dop, vet inte hur det påverkar henne i ett sådant beslut, men det var väldigt spännande, och gott betyg för de medlemmar hon träffat att hon ser dem som så lyckliga!

På eftermiddagen knackade jag dörr med DeGering. Det var ett område med lite svåra människor, svårt att få dem att säga mer än 2 ord. I kvällningen fick vi dock in en första diskussion.

”Companionship inventory”

Publicerat av

Vi hade en bra dag med exchanges idag. På morgonen hade vi finskalektion i kyrkan som vanligt. Efter det åkte jag och Geurts för att knacka dörr i Masala. Colton-kvinnan var inte hemma idag heller, men vi fortsatte knacka dörr i det området.

Kl 15 hade vi undervisningen med paret Pihlman, de som ringde missionskontoret och ”anmälde sitt intresse” samma dag som min kamrat kom ut på mission/till mig. De bjöd in oss, och vi hade en bra diskussion. Det verkar som att de är mest intresserade av att veta information kring oss och kyrkan, inte så mycket andligt sökande. De skall dock läsa Mormons bok och be, sedan vet man aldrig vad som händer. De bjöd oss på juice, bullar och choklad. Då Mia hade avslutningsbönen innan vi gick, bad hon att vi skulle komma och diskutera fler gånger.

Efter det hade vi en middag hemma hos en medlemsfamilj. Mitt andliga budskap var från Ether 12:27

Och om människorna kommer till mig skall jag visa dem deras svaghet. Jag ger människorna svaghet för att de skall kunna bli ödmjuka, och min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.

Jag berättade att då jag kom till MTC trodde jag att jag var smart, men upptäckte snart att jag inte kunde lära mig finska så fort utan Herrens hjälp, jag fick ödmjukt koma till Honom för hjälp. Ännu ett exempel var då jag kom ut på missionsfältet, jag trodde att jag var andlig, och att jag visste hur man skulle göra för att vara en bra missionär. Efter en längre tid insåg jag att det lönar sig att studera mera i de manualer och material vi fick i MTC.

På kvällen knackade vi dörr i regnet. På vägen hem kände jag, efter dagens samtal mellan dörrarna, att jag behövde prata med dem om ”companionship inventory” (dvs tala ut om sina problem på ett konstruktivt sätt). Han tyckte inte de hade några större problem att prata om, och att han aldrig haft det med sina kamrater. Jag sade att det inte är enda anledningen, utan att för varje ”problem” man tar upp ger man ju även sin kamrat två komplimanger, så det hjälper till att föra oss samman som ett arbetslag. Samtalet fortsatte, jag påminde honom om vår utbildning i Helsingfors nyligen (inför att vi skulle få nya gröna missionärer att ta hand om), där vi blev instruerade, och alla lovade, att ha ”companionship inventory” med våra greenies. De lovade de att göra det, och jag sade att jag skulle följa upp under distriktsmötet på tisdag.

En stor välsignelse jag ser av min tid på mission är att jag blivit mera uppriktig både med mig själv och andra.

Levde hos Gud innan vi kom till jorden

Publicerat av

Jag tog en stund för att be och fundera över dagens plan. Det kom en tanke till mig att ringa Susan, och det gjorde jag. Vi fick ett möte om en timme! Vi tog med oss syster Tapola från församlingen och gick dit. Vi hade en riktigt bra diskussion, vi kände den Helige Anden så starkt, det var en vänlig atmosfär och barnen lekte bra. Hon fäste stort intresse vid läran att vi levt hos Gud innan vi föddes hit till jorden, eftersom det ligger mig mycket varmt om hjärtat också återkom jag till den principen på olika sätt ett antal gånger under undervisningen. Vi skall tillbaka på tisdag.

Vi var i Lohja senare under dagen, undervisade Marjatta igen, och det gick bättre än förra gången. Vi läste tillsammans från Mormons Bok och den Helige Anden var stark. Vi åt hemma hos medlemmar, och på kvällen kom Black & Geurts hem till oss, vi har ”exchanges” med dem imorgon.

Har varit Mormon i 6 år idag

Publicerat av

Dagen började med lite ”service”, vi hjälpte till att rensa ut några förråd i Kivenlahtis grundskola. Conovers är där några timmar varje vecka och hjälper till med engelska-undervisningen, det var de som ”bjöd ut våra tjänster” och vi gör gärna lite arbete som någon uppskattar för omväxlings skull. Vi fick mat i skolmatsalen också.

Eftermiddagen började med att vi åkte med assistenterna och köpte nya sängar till vår lägenhet. Därefter knackade vi dörr i Latokaski, vi fick en undervisning, en ung man vid namn Lauri.

På kvällen var vi på församlingsråd. På vägen dit stannade vi till vid några familjer som bor längs vägen, mest för att upprätthålla kontakten. Halmes, den svensktalande familjen (Jern) och ett par till. Efter församlingsrådet spelade församlingen brännboll (den finska varianten).

Innan vi vände hemåt åkte jag och Folley för att kolla några ”comebacks” (hans kamrat Schachtsneider var sjuk, skadade sig då de spelade fotboll med barnen på skolan här om dagen).

Idag är det exakt 2 år sedan jag fick mitt brev med missionskallelsen, och exakt 6 år sedan jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (”Mormonkyrkan”). Jag hade en speciell andlig upplevelse på kvällen.

Orden bara kom till mig

Publicerat av

På morgonen gick vi ut för att gatukontakta, det var riktigt många ute. Efter det knackade vi dörr en dryg timme, åt lunch och åkte till kyrkan. När vi hade vårt möte med Biskopen och missionsledaren insåg jag hur lite finska jag verkligen kan… men oftast är det iaf nog för att undervisa evangeliet. Först var det vittnesbördsmöte (det är ju fasta idag), sedan låg en lite ledsam stämning över gruppen under prästadömsmötet, för en broder i församlingen är borta, saknad sedan en vecka, och ingen vet var. Hans barn verkade dock rofyllda och glada, de uppförde sig precis som vanligt (kanske de fått höra en vals).

Under söndagsskolan var vi på biskopens lektion (den han har med undersökare och andra som vill ha de grundläggande bitarna i evangeliet och kyrkans lära). En mindre aktiv medlem från Lohja var där, och han hade många frågor om uppenbarelseboken. Biskopen insåg att svar på dessa frågor inte skulle hjälpa den här brodern att komma närmare Kristus, så han försökte styra över ämnet till mer grundläggande bitar. Han förklarade att det finns många olika tolkningar av uppenbarelseboken, men att det som är viktigt för oss, det som kan göra skillnad i våra liv, är då den Helige Anden undervisar oss.

Jag fick lära mig att Korinth var en plats där omoral härjade, så kallad ”kärlekskultur.” I Efesos däremot var de kristna nästan fullkomliga, trots det uppmanar Paulus dem att ”fortsätta kampen”, så att det kan lära känna Gud. Jag kommenterade att jag tyckte det var intressant att de ännu inte betraktas som att de ”känner Gud” trots att de levde rätt inför Honom. Biskopen sade att skrifterna menar att vi alltid kan lära känna Gud mera, precis som vi alltid kan bli rättfärdigare.

Efter kyrkan blev vi bjudna hem till en familj i församlingen och fick äkta italiensk spaghetti.

På kvällen vid åtta ungefär hade vi en undervisning med två medlemmar i ”Jehovas Vittnen.” Vi hade förberett oss väl, och hade planerat för hur vi på ett respektfullt sätt kunde be dem att få några minuter för att först lämna vårt budskap, och sedan diskutera (annars är risken stor att man fastnar i detaljer som de vill diskutera, och aldrig får presentera det man kom för). Jag förstår att det är pga deras hängivenhet till och iver över sin tro, och det hade jag planerat att säga och bekräfta, men det behövdes inte för de ville att vi skulle presentera det vi hade först. Lite ovanligt men tacksamt. Vi hade allt som allt ett mycket fint samtal. Både jag och Ä Dew kände att den Helige Anden vägledde oss i våra ord. Jag hade inga som helst problem att tala fort, och ett än större under var att min kamrat som inte alls är lika erfaren på finskan kunde prata både fort och korrekt. Efteråt beskrev han det glatt som att ”orden bara kom till mig, jag behövde inte ens fundera!”

Jag har träffat kristna här i Finland som säger sig ha upplevt att de kan tala och prisa Gud på ett språk som ingen närvarande förstår (inte heller de själva), och de kallar det för tungomålsgåvan, vissa har kallat det för ”det himmelska språket.” Jag har inte erfarenhet av en sådan upplevelse och jag tror inte att det är av Gud.

Det vi inom Jesu Kristi kyrka (Mormonkyrkan) kallar för tungomålsgåvan, som också omtalas i Nya Testamentet, är det att välsignas med gåvan att tala främmande språk i syfte att predika evangeliet. På pingstdagen var folk från hela regionen samlade i Jerusalem, och för att kunna predika det glada budskapet om Jesus för alla närvarande välsignades Jesu första lärjungar med tungomålsgåvan, så att folket skulle få evangeliet predikat för sig på sitt eget språk, var och en.