Under morgonen knackade vi dörr, lika fruktlöst som vanligt. Vi åt lunch, påbörjade vår fasta för Ari och Jocke, och fortsatte knacka…

Under dagen funderade jag över gårdagens erfarenheter. Jag tror att jag förlitar mig för mycket på egen förmåga vid dörren. Inte för att den är så stor, men jag tänker mycket på vad jag säger, och försöker få människor att stanna upp åtminstone en liten stund. Jag kanske skulle fokusera mera på min tro på att vi kommer att göra ett gott intryck, fokusera mera på att slappna av och utstråla ro och trygghet, med tro på att en del av frälsarens ljus kunde lysa genom mig och in i deras liv.

Ikväll undervisade vi Jocke om det stora avfallet, då apostlarna dödades och Kristi kyrka togs bort från jorden. Vi pratade om återställelsen, varför det behövdes en profet, och vi pratade om uppenbarelse. Kari var med oss på undervisningen.

Till viss del ser jag mig själv, eller i alla fall min egen erfarenhet, i Jocke. Det är härligt att undervisa någon som är så villig att ta emot evangeliet, och sådan var jag också. Jag var aldrig nere i något alkohol- eller drogträsk som honom, men just känslan av att det som finns i världen inte ger mig tillfredsställelse, jag sökte något högre. Ikväll när jag undervisade om skillnaden mellan ”kul” och ”lycka” sade Jocke ”Ja, jag har haft tillräckligt kul” (på finska ”hauska”).

Allt det här med Jocke får mig att tänka på något jag läste i Hartman Rector Jr’s bok, att vi skall se till Herren för våra välsignelser. Vi gjorde allt som förväntades av oss genom att vara ute och söka sökande människor, undervisa så gott vi kunde bland dem som talade med oss osv. men ändå hittade vi inte någon person som ville undersöka kyrkan närmare (utom Eero alldeles nu nyligen). Så hände det här med Jocke, att han plötsligt upplever vissa saker och beslutar sig för att omvända sig. Genom sin mamma har han ju alltid haft tillgång till evangeliet, men det har förmodligen inte betytt så mycket för honom förrän nu.

Det känns som att vi inte skapat framgången, utan Herren har givit den till oss.

Idag kom Oulu-missionärerna hit. Äldste Smith och Äldste Williams skulle ut till Kuhmo och besöka familjen Komulainen. De släppte av mig och DeGering i Laajankangas innan de gav sig av.

Vi knackade dörr i ungefär 3 timmar utan några fantastiska händelser, sedan gick vi till syster Seitsojoki för en middag. Det här var en intressant upplevelse, jag senior vid en middagsbjudning… det var jag som fick försöka hantera snacket, men det gick rätt så bra. Efter maten gav jag budskapet med muggarna, som för några dagar sedan, och det gick också bra. Jag brukar tala ganska mjukt och försiktigt (inte så att jag inte hörs, men jag brukar liksom inte göra mycket väsen av mig heller direkt…) men efter att vi lämnat henne insåg jag att jag höjt rösten ganska bra både under budskapet och under resten av samtalet, det gick utan att jag tänkte på det. Dessutom var jag riktigt förvånad efteråt över hur mycket jag kunnat förstå och hur mycket jag kunnat säga, det var som om jag aldrig gjort annat än att driva samtalet hemma hos henne! Fantastiskt hur man blir välsignad som missionär när man är den som bär ansvaret och ”måste greja det”, jag hade ju ingen annan att lita till där.

Efter middagen skulle vi förflytta oss till Lohtaja… det är en bit. Vi var till fots, och utan egentlig koll på busstidtabellerna eller linjerna kändes det dumt att försöka med buss, så vi gick till fots. Det tog ungefär en timme. Jag tyckte det var skönt att gå och få lite tid att tänka. DeGering gick och pratade en del för sig själv, han gör sånt… han skojar och skämtar och citerar filmrepliker osv. och bryr sig inte jätte mycket om ifall någon lyssnar eller ej.

Väl framme i Lohtaja besökte vi familjen Kokkonen. Ari skulle iväg och träna nästan direkt, men de andra var hemma. Vi hade vårt budskap med plastmuggarna för dem, och barnen var med och var intresserade. Jag ställde frågor till dem, och Mirja fyllde i svaren när de inte hängde med. Det var faktiskt första gången jag hade ett budskap för dem, som involverade barnen också. Jag hade tagit med mig ett par trasiga byxor, för Mirja hade lovat att laga dem. När det var dags att dra sig hemåt dröjde Äldste Smith och Williams kvar i Kuhmo, och vi fick skjuts hem av Kokkonens.

Kvällens reflektion – Idag har jag varit ute som missionär i 6 månader… tänk vad tiden går fort. Jag har redan förbrukat en fjärdedel av min tid, och än har jag inte lärt mig så väldigt mycket om att göra effektivt missionärsarbete. Och jag är inte självgående med finskan heller, även om dagens övningar var ett lyft.

Vi gick ner på stan, gick förbi på ett par ställen där de sagt att vi skulle komma tillbaka vid bättre tillfälle, men inget spännande hände.

Vi var bjudna på lunch hos syster Riihonen, och efter maten gav vi samma budskap som hos familjen Kovanen för 4 dagar sedan.

Efter det begav vi oss ut till område 8 och tittade förbi Jocke. Vi spelade schack med honom en stund, och pratade om hur de sista dagarna gått i hans dopsförberedelser. Han verkar allt mera målmedveten och det känns bättre och bättre när vi är hemma hos honom.

På kvällen cyklade vi till området i närheten där vi bor för att besöka en mindre aktiv medlem, syster Mäkeläinen. Hon bjöd oss på smörgås och choklad, vi pratade närmare en timme. Hennes dotter satt och spelade TV-spel, och innan vi gick spelade vi lite med henne. Äldste Smith kommenterade att

”TV-spelen idag är så avancerade att man nästan kan fly in i dem, så tredimensionella och verklighetstrogna, som om de vore en annan värld. Varför inte fly in i en värld av skoj som är enklare och mera bekymmersfri?”

Det är nog sant att det blir ett växande problem för ungdomar, killar speciellt. Annat var det på vår tid, visst kunde man väl leva sig in i Super Mario 3, men det var ändå en ganska platt tillvaro… haha.

När vi kom hem på kvällen tränade vi samtidigt som vi hade companionship study.

Under förmiddagstimmarna knackade vi dörr utan större händelser. Efter lunch besökte vi syster Kauppinen. Jag var lite trött, och jag förstod inte mycket av deras samtal heller, så jag var nära att nicka till några gånger.

Efter besöket knackade vi lite dörr i området runt henne, man piggnar till av den kyliga luften vill jag lova.

Vi avslutade kvällen med ett besök hos Jocke. Han verkade må bättre nu. Vi hade den andra lektionen med honom, pratade om tro, omvändelse, dop och den helige andens gåva, samt om medlemskap i kyrkan. Innan vi gick kom hans mamma Mirja förbi med lite saker till honom, så vi fick en liten pratstund med henne också.

Jocke hade en incident för snart ett år sedan som först nyligen behandlats i domstol. Han har dömts till att avtjäna ett kortare fängelsestraff. Vi var lite bekymrade över om det skulle hindra hans dop, kanske han måste komma ut från fängelset först? Vi ringde president Hoyt och frågade, men han sade att så länge Jocke uppriktigt har omvänt sig så spelar det ingen roll om straffet är avtjänat eller inte när han döps. Känns lite underligt dock – att först nu skall han åka in för något som han gjorde för ett år sedan… hur allvarligt kan det då vara liksom, om man inte ens tagit upp hans ärende förrän nu? Jaja… det svenska systemet är förmodligen inte något snabbare.

Förberedelsedag igen. Vi skrev brev som vanligt, handlade, och under kvällen ringde vi och bokade in tio besök under veckan. Dessutom gör Jocke framsteg, härligt.