På morgonen knackade vi dörr i Freddys område för vi skulle besöka dem idag. Vi såg på kyrkans film ”Finding faith in Christ” tillsammans. Sedan lekte vi lite med Saso som avr gladare än vanligt idag. Jag insåg hur mycket jobb det är med små barn, särskilt om det strular med sömn och mat. De visade oss sitt bröllopsalbum också.

Senare åt vi med syster Johnson, tog lite bilder (vi sätter ihop något från en heldag för att skicka hem). Efter maten gick vi och knackade dörr i Östanpå i fyra timmar. Det gick rätt bra, först hade vi en lektion hos en äldre man, han var med på noterna hela vägen genom berättelsen om Kristi ursprungliga kyrkas fall, men när vi kom till återställelsen tappade vi honom. Det händer ofta här, vet inte om det är ett så annorlunda koncept mot vad de lärt inom kristendom tidigare. Vi beslutade att under våra ”companionship study” ¹Varje morgon studerar vi missionärer hemma i lägenheten innan vi går ut och arbetar. Vi studerar bibeln och mormons bok enskilt, sedan har vi en stund då vi studerar någonting tillsammans, det kan vara olika ämnen i evangeliet och skrifterna som vi fördjupar oss inom, eller andra saker som rör vårt arbete som missionärer. Vi kan planera kommande undervisningar, budskap vi skall ha hemma hos medlemmar etc. Förbereda oss på att möta de andliga behov vi tror oss komma att möta under dagen helt enkelt. Vanligtvis är companionship study en timme, och enskilda studier 1½ timme. Dessutom studerar jag som inte är från Finland språket varje morgon, och så äter vi och gör oss i ordning så runt halv elva brukar vi gå ut och börja jobba. planera för ett mer anpassat sätt att undervisa det. Den andra undervisningen vi hade var ett äldre par, det var en lite annorlunda upplevelse för de sade nästan ingenting under hela lektionen, så när vi efter ca. 30 minuter gav dem Mormons bok hade vi inget jättestort hopp om att de skulle läsa i den, men vi får se vad som hänt nästa gång vi är i området. De hade träffat missionärerna tidigare, men jag är osäker på hur mycket.

Idag hade jag ännu en sån där stund av beundran över ingenting – jag såg frön från vass segla omkring i luften och stod och begrundade det storslagna i naturen en stund.

Jag hade planerat att skriva ett brev ikväll, men när jag satte mig med min lista på punkter jag hade tänkt ta upp manades jag att skriva ett annat brev istället, till Äldste Smith, så det gjorde jag. Senare då jag hade min aftonbön berättade Herren för mig varför jag inte skulle skrive det brev jag tänkt – allt det jag hade stolpat upp för att skriva i det första brevet var förvisso bra saker, och en del andliga punkter också, men det var inte vad hon behövde höra just nu. Jag hade glömt att fråga Herren vad hon behövde höra, vad som kunde ge henne stöd och tröst i denna tid.

Jag hade en annan andlig tanke imorse angående prövningar, att när man ställs inför en sådan till synes hopplös situation där allt och alla, även rättvisan, tycks vara emot en, och man bara känner ”nej, inte igen, jag orkar inte” då vet man att en prövning ligger framför en, och enda sättet att få det berget som ligger i vår väg att verka mindre är att blicka upp mot toppen där frälsaren står med utsträckta armar. Var prövning i vårt liv är en inbjudan från Honom att ta ett steg närmre honom, att stiga upp lite högre.

En annan insikt jag fick i morse var medan jag satt och fyllde i JST i min svenska bibel ²I de biblar man kan köpa från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns fotnoter med kommentarer av Joseph Smith, rättelser till en del skriftställen där översättningen tappat den ursprungliga innebörden i texten. JST står för ”Joseph Smith Translation” och är en översättning, eller rättelser, som han gjort med hjälp av Guds inspiration på samma sätt som han översatte Mormons bok från forntida skriftspråk. Jag tycker att det är smidigt att ha de kommentarerna även i min svenska bibel, och eftersom kyrkan inte publicerar någon bibel på svenska (men uppmuntrar till att använda översättningen ”Svenska folkbibeln”) får jag fylla i dessa extra fotnoter själv. Samtidigt som jag gör det lär jag mig ju massor.. Jag läste i Matteus 4 då Jesus frestas. En betydande skillnad mellan texten i Josephs översättning är orsaken till att han var i öknen. Han gick inte ut i öknen för att möta Satan och prata med honom, utan han var ute i öknen för att tala med Gud, då Satan kom för att störa. Anden tog Jesus upp på ”ett högt berg” där han såg alla jordens riken och all deras härlighet (precis som den upplevelse Moses hade, beskriven i Moses bok 1 i kostbara pärlan), då kom Satan inför honom och frestade honom och sade att ”allt detta kan bli ditt”. Jag tror inte att Satan kom i öppen gestalt framför Frälsaren och sade ”hej, jag är Satan, din och alla människors ärkefiende, vill du att jag ger dig alla dessa rikedomar?” utan jag tror att Kristus frestades på precis samma sätt som vi alla, för det första säger Satan ”jag är ingen djävul, för det finns ingen” han vill med andra ord få oss att tro att det han frestar oss med inte kommer från honom utan från oss själva. Precis som Satan ofta frestar oss att tänka ”vad bra jag är” då någonting går väl pga Herrens välsignelse, tror jag tanken skickades till Kristus ”Allt detta kan ju bli mitt om jag bara vill”, men vis och rättfärdig som han är förstod han var den tanken kom ifrån, och befallde Satan att lämna honom i fred.

Då Satan har skickat dessa pilar mot mig har jag ofta tänkt ”usch som jag tänker” eller ”vilket dåligt sätt jag bemötte den här situationen på” eller ”oj nu har jag visst tagit ett steg tillbaka i min andliga utveckling” då det i själva verket är Satan som sitter och matar sina brinnande pilar mot mig. Istället för att be om styrka och låta ”såret” efter pilen läka fort, vad gör man? Gräver ner sig i dåligt samvete, precis vad Satan vill. Kanske det är därför det kallas i skrifterna att Satan skjuter ”brinnande” pilar, för att när de träffar oss blir det inte bara ett andligt sår, utan det startar en sådan eld genom vårt eget samvete, vi känner oss ovärdiga och orena pga det vi tänkt, som egentligen inte ens var vi utan Satans angrepp. Det handlar inte om att jag är ”bättre” eller ”sämre” utan det handlar om hur väl jag försvarar mig mot Satans angrepp – huruvida jag ger efter eller står emot dem genom bön (L&F 10:5) och följer frälsarens uppmaning i L&F 6 vers 36:

”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.”

De sista dagarna har jag fått en större förståelse för hur verklig Satan är, och hur stor hans makt är.

Ikväll samtalade jag och min kamrat också om en andlig tanke som han hade, angående att prioritera Gud. Många som vi möter säger att de ber till Gud ibland, bara när de har det riktigt svårt. De litar först till världen, sina vänner, samhället etc. och vänder sig till Gud som en sista utväg, då de tömt ut alla andra resurser och inte har någon annan stans att ta vägen i sin nöd. Då de då får Hans hjälp ut ur prövningen börjar de hastigt att klättra på ”listan” igen, upp genom de världsliga tilliten, och är snart tillbaka uppe på en nivå där de inte behöver eller vill veta av något om Gud, och raskt glömmer honom. Jag tänker på en vers i Mormons bok, Alma 11:24, ”du vet att det finns en Gud, men du älskar [djävulen, eller i detta fall världen] mer än du älskar Gud. Det är ungefär som högmodets kretslopp i Mormons bok, fast på ett individuellt plan. Helaman 12 vers 2:

”Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka deras fienders hjärtan så att de inte förklarar krig mot dem, ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter — ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång.”

Det som är skrämmande är att detta nästan gäller oss alla i någon grad. Jag tror inte många av oss är snabba till att förlita oss på Gud. I vissa fall är det bra att vi gör allt vi kan själva, jag tror det alltid är villkoret för att få himmelsk hjälp – att först göra allt man kan själv, sedan kan en ängel, himmelsk eller jordisk, träda in och hjälpa. Men jag tror vi alla kan erkänna att våra böner är mer innerliga då vi upplever att vi verkligen behöver något från Gud. Jag är mera intresserad av vad Gud kräver eller vill ha av mig då det finns något särskilt som jag vill ha från Honom.

Vi hade en rätt bra dag idag. Under förmiddagen kartlade vi lägenhetsbyggnaderna i centrum inför vintern samtidigt som vi kontaktade på gatorna. Vi åt lunch på ”Saigon Diner”. Där spelade de asiatisk musik, hörde det fina språket och såg en vacker tavla som fick mig att drömma… jag vet inte varför mitt hjärta så lätt fylls med starka känslor för det asiatiska folket.

Efter maten gick vi och knackade dörr väster om staden. Efter en liten stund mötte vi ”Broder Jakob”, vår bekante frikyrkopastor. Till en början var han som förbytt, han var väldigt vänlig, och bjöd in oss. Han ville visa oss en film om en afrikansk man som restes från döden av någon annan frikyrklig pastor. Efter det kom det en kort inspelning av en vit man som stod och predikade för en väldig massa folk i Afrika någonstans, och han pratade som han vore i någon slags extas, karismatiskt kallar de det visst. Dels kände jag genast att det här är ju inte vettigt för fem öre pga känslan och intrycket han ingav.

Känslorna som förmedlades var mycket långt ifrån Galaterbrevets beskrivning av den Helige Andens frukter (Gal 5:21-22):

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Dessutom predikade han något som inte alls var i överensstämmelse med bibeln, han sade nämligen att i liknelsen om Lasarus och den rike mannen var den rike mannens synd inte att han var rik (må så vara så långt), utan att han hade sagt nej till Jesus, ty för det finns ingen förlåtelse. Tvärt emot det sade Jesus själv i nåd och kärlek att

”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.” (upptecknat i både Matt 12:32 och Luk 12:10). ¹Att ”tala mot den Helige Ande” förstår jag som att förneka ett vittnesbörd som man fått genom den Helige Anden, dvs. det har uppenbarats för mig att Jesus är Frälsaren, jag vet det och Gud vet att jag vet det, men ändå förnekar jag Honom.

Efter hans filmer tyckte jag det var lämpligt att ta upp Generalkonferensen som närmar sig, och bjuda in honom att komma och lyssna till en verklig profet, och uppleva hur det känns. Han sade dock att han inte ”behöver” det. Sedan gick han igång och predikade emot oss, han sade ”Ni har fel killar, ni har fel och behöver vända om, ni måste lägga undan Mormons bok och bara läsa bibeln”. Det är ju inte första gången man hör det, och som vanligt frågar jag ”Vad är det i Mormons bok som du vänder dig emot?” Och som vanligt kan ingen peka på någon lära, princip, profet eller kapitel som faktiskt är emot Bibeln, de är bara allmänt (och okunnigt) ”emot” den, varför vet de inte.

Ibland har funderat inom mig ”känner jag VERKLIGEN Kristus?” men när Jakob malde på ikväll sade jag rakt från hjärtat utan att direkt tänka ”Jakob, oroa dig inte för oss, jag känner Kristus”. Det var ett vittnesbörd till både mig och honom. Och med det att ”känna” Kristus menar jag inte att jag träffat honom och vi är ”kompisar”, utan snarare att jag har upplevt Kristi ljus och den Helige Anden så många gånger, att jag mycket klart kan skilja mellan det han visar och predikar, och det som verkligen kommer från Gud. Jag känner oftast mycket tydligt när jag gör rätt och när jag syndar, jag vet när jag är på rätt plats och när jag säger något som är sant.

Som väntat trodde Jakob inte på det. Vi kände att vi lagt tillräckligt med tid där så vi tackade artigt men bestämt för oss och gick mot dörren. Han fortsatte dock predika, och det klarnade mer och mer för mig att dessa människor gjort Bibeln till sin avgud! Jakob sade till och med ingen av oss kan vänta sig svar från Gud annat än genom Bibelns ord. Så jag skulle alltså inte kunna be en bön till Gud och få ett svar? Försök du övertyga mig om det, och visa mig gärna att Bibeln säger det… för det gör den verkligen inte. Jakob sade även att alla som ”lägger till eller tar ifrån något” från Bibeln visar respektlöshet mot Gud och hans ord. Det är snarare respektlöst att INTE ta emot det som Gud talar till dig personligen. Jag tycker att avgudadyrkan är ännu mera framträdande i detta, eftersom man vill göra Gud till något dött och historiskt, sätta likhetstecken mellan Gud och Bibeln.

Jag för min del tror på en levande Gud som alltid har talat till människor, och alltid kommer att göra det. Profeter har alltid funnits, och de har en speciell roll i Hans plan då de undervisar och tecknar ned sin undervisning i heliga skrifter såsom – men inte begränsat till – Bibeln. Gud är dock vår fader, som hans barn är vi älskade och Han kommer alltid, liksom vi älskar, instruerar och värnar om våra egna barn, göra det om oss. Och han talar till varje människa som vill lyssna. Jag har inte mött en människa som sökt Gud och inte i någon mån upplevt att de ”hört” eller ”känt” Honom. Det är även min erfarenhet och mitt vittnesbörd.

Vi kände som sagt att det är ingen idé att lägga mera tid hos Jakob, han är inte intresserad av att lyssna utan mest predika själv, och vi har hört tillräckligt av hans predikning nu. Han sade även att han kunde skaffa fram en lista på ställen där Mormons bok och Bibeln inte stämmer överens. Förmodligen skulle vi kunna bevisa för honom enbart med Bibeln, hans egen bibel, att hans lära inte stämmer, men till vilken nytta? Vi har inte kommit för att bryta ner människors tro. En av anledningarna till att Herren återupprättade sin kyrka var att ”tro skulle öka i världen” (L&F 1). Jag har haft ett par sådana diskussioner där man slänger skriftställen och bibelord på varandra, och min erfarenhet är att den Helige Anden alltid är långt borta, så det hjälper ingen, det är bara slöseri med tid.

Vi gick hem för en paus och jag putsade av dammet från samt polerade mina skor. Vi besökte en medlem, vi hade tänkt visa en film men bandet krånglade så vi pratade bara istället. De berättade att de hyr sommar/vinter-stuga istället för att äga en, det är billigare, man får se nya miljöer varje gång, och då man tittar ut över trädgården behöver man inte fundera över allt som måste göras, inte ens eget ansvar.

Efter det besökte vi en till medlemsfamilj, åt bullar och spelade kort med ungdomarna.

Idag fick jag träffa Äldste Byggmästar, och få en liten rapport från Kajaani. Vi hade ca 2 timmar då vi båda var i Oulu så vi gjorde ett litet miniutbyte, jag gick och skriftade en stund med Suurinkerroinen och Byggmästars kamrat Hägglund (från Sverige!).

När vi kom hem från Oulu var vi bjudna på middag hos Äldste Byggmästars familj, roligt att komma med personliga hälsningar från honom. Efter det skulle vi vara med på en aktivitet som hjälpföreningen¹Hjälpföreningen, eller ”relief society” som den kallas på engelska, är den äldsta och största kvinno-organisationen i världen. Den grundades 1942 för kvinnor 18 år och äldre. Syftet är att bygga tro och personlig rättfärdighet, stärka familjer och hem samt att hjälpa de behövande. hade hemma hos henne.

Först talade jag lite om varför vi samlas till möten över huvud taget i kyrkan, jag läste från L&F 43:8-9

Och se, nu ger jag er ett bud att när ni är samlade skall ni undervisa och bygga upp varandra, så att ni kan veta hur ni skall göra och leda min kyrka, hur ni skall handla beträffande de olika delarna av min lag och mina bud som jag har givit.

 

Och på så sätt skall ni bli undervisade om min kyrkas lag och bli heliggjorda genom det som ni har fått, och ni skall förbinda er att göra allt i helighet inför mig,

Med andra ord samlas vi till möten för att

1. Undervisa varandra
2. Bygga upp varandra
3. Lova / Förbinda oss att leva enligt det vi lär, göra evangeliet till handling.

Efter det läste vi från L&F 4 om de egenskaper som krävs av en människa för att vara ett gott redskap i Guds hand:

Och tro, hopp, kärlek och barmhärtighet, med blicken endast fäst på Guds ära, dugliggör honom till detta verk.

 

Kom ihåg tron, dygden, kunskapen, måttligheten, tålamodet, den broderliga välviljan, gudsfruktan, kärleken, ödmjukheten och fliten.

Efter det hade vi en liten aktivitet med vanliga frågor om kyrkan som man kan få från bekanta och vänner, och diskuterade hur man enklast förklarar de grundläggande principerna i kyrkan.

En av dem sade att hon trodde hon gjort fel en gång då hon fokuserat på att förklara kyrkans lära, teologin om man så vill, istället för att fokusera på hennes behov av kärlek och vänskap.

Jag tog upp mitt häfte med vårt lektionsmaterial, och sade att vi missionärer är här för att undervisa läran, det är det vi övar på och studerar inför varje dag. Det vi inte kan göra, som ni kan göra, och som påverkar människor mera, är att berätta om ert eget liv, och vilka välsignelser ni fått i livet genom evangeliet.

Reflekterade ikväll över hur man fungerar bättre ihop med vissa människor, att man förstår varandra, och tänker likadant. Jag skall inte nämna några namn men tre av dem som var där ikväll känner jag så för, och det var likadant hemma innan mission, särskilda vänner och ledare i kyrkan upplever jag att jag är på precis samma våglängd med, eller vad man skall säga, och andra krävs det mera för att förstå och samarbeta med.

I Kokkola har de bara kallt vatten att duscha i, så man vaknar bra på morgonen. Jag arbetade med Kerkmann på förmiddagen, vi undervisade två diskussioner. Den andra var intressant, det var en kvinna som var ute på tomten med hundarna. Kerkmann inledde, men hon avböjde ganska tidigt och sade att hon inte var intresserad, då började jag prata om deras timmerhus (jag har en förkärlek till timmerhus, av någon anledning, tycker de är fantastiskt fina). Efter ett par minuters prat om det sade jag att ”om du inte har så mycket tid nu så kanske vi kan sitta ner bara 10 minuter och berätta kortfattat det vi har?” Det ville hon nu plötsligt, så vi satte oss ner och hade ett bra samtal. Jag viskade till Äldste Kerkmann ”you’re in chrage”, men jag fick ändå prata ganska mycket eftersom han är såpass ny, svårt med språket fortfarande. Kvinnan vi undervisade kände sig inte redo att ta emot boken och läsa, men det var ändå ett bra samtal. Otroligt vilken skillnad det kan göra i människors inställning bara de får se att vi är riktiga människor, och vänliga… inte några konstiga figurer som går runt…

En tanke jag fick idag var att det är den som undervisar som lär sig mest, det är en stor välsignelse då vi kallas att undervisa och för mig är det bästa sättet att lära mig något.

Ett bra citat jag fick höra ikväll, Brigham Young sade visst innan han gick bort ”Det har aldrig varit mer än 5 minuter i mitt liv då jag inte varit värdig att lägga händerna på någons huvud och ge en välsignelse” (han menade att han aldrig dröjt mer än 5 minuter med att omävnda sig då han syndat i något avseende).

Efter det var jag ute mer Äldste Galloway och knackade dörr, inget spännande hände.

På kvällen åkte vi hem till Jakobstad för att vara med på institutet ¹Religionsundervisning, unga ensamstående vuxna i åldrarna 18-30 år träffas en gång i veckan för en lektion, varje läsår läser man ett av kyrkans standardverk (Ex. Bibeln eller Mormons bok)i kyrkan eftersom vår nygamla undersökare skulle komma. Han dök upp, och tyckte om det.