Idag hade vi halv förberedelsedag (vi körde ju en halv i måndags också). Skrev brev som vanligt, umgicks med Freddy i några timmar, sedan knackade vi dörr. Vi undervisade en första-diskussion hos en finsktalande kvinna, jag tyckte det gick bra, och kändes bra, men min kamrat tyckte motsatsen.

Jag funderade lite om det kan vara så att han är lite negativ pga att han är missnöjd med sin egen insats. Jag skulle vilja säga till honom att se sig själv i spegeln varje morgon, och säga ”Jag älskar dig, och du håller på att bli den missionär som Herren vill göra dig till. Ha tålamod och var lycklig” (Lift up your heart and rejoice, for the hour of your mission is come). Men jag har ännu inte tagit upp det med honom, jag vet inte om det är lämpligt.

På kvällen tog vi det lite lugnt, vi kommer att få ihop våra 70 timmar proselyterande arbete denna veckan ändå. Jag svarade på Stinas brev, och berättade några tankar jag hade om vittnesbörd och tro. Vid upprepade tillfällen under mission har jag tittat tillbaka och tyckt att mitt vittnesbörd tidigare har varit så litet eller så svagt, men det är förstås pga att det växt nu, och jämfört med vad det kommit att bli så var det nog ”litet” tidigare

Jag har många gånger tänkt att ”snart är min tro/mitt vittnesbörd nog färdigt att vara en ”fast klippa” (som det står i en viss välsignelse jag fått). Men jag tror inte att det funkar så – ökad tro/vittnesbörd kommer som en belöning, välsignelse, resultat eller verkan av tro som man utövat, dvs att vi levt enligt de sanna principer vi känner till.

Så länge vi är rättfärdiga (rätt-färdiga, på ”färd” i ”rätt” riktning) ökar den alltså ständigt, och det finns ingen nivå av vittnesbörd eller tro som vi måste nå för att kvalificera oss för frälsning, vad som däremot krävs är att vi har ”tro till omvändelse¹Finskan har ett mycket bra ord för omvändelse (engelskans repent, repentance, inte att förväxla med convert, conversion), det är ”parannus” vilket betyder bättring eller förbättring, det talar tydligare om vad det handlar om än vårt svenska omvändelse. Ordet omvändelse kommer naturligtvis av att vända sig om och sluta synda, vända sig bort från synden till något gott. Det finska ordet visar bättre på att det inte bara handlar om att upphöra med något dåligt utan minst lika mycket om att omvända sig TILL någonting, att göra BÄTTRING.” dvs en tro på Kristus som leder oss till ett bättre liv. Att vårt vittnesbörd växer och att vi går framåt i vår andliga utveckling är ett bevis för oss själva på att vi har ”tro till omvändelse”, Alma 34:16

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Att vi ser en andlig utveckling i oss själva innebär ju att vi strävat efter att leva efter Kristuslika principer, och att vi fortsätter att lära oss om Hans evangeliums lag, och sträva att leva i enlighet med den mera fullt.

Ofta då jag ”bär vittnesbörd” för någon, dvs berättar för dem om den tro och den kunskap om Gud som jag har, och berättar för dem hur jag fått den kunskapen, då kan jag känna den Helige Andens kraft och jag blir själv uppbyggd av det jag sagt, för den bekräftande känslan, kraften som vittnar om att orden är sanna, kommer från Honom, jag står bara för  de tomma orden.

Jag läste från boken ”Trosartiklarna” idag (James E Talmage), ang. dop och Johannes 3:5

”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”

Den traditionella tolkningen av vad som undervisas här är att en människa måste döpas (med vatten) och ta emot den Helige Andens gåva innan hon kan träda in i Guds närhet.

Jag fick en tanke kring det idag, inte att Kristus skulle ha menat något annat än ovanstående när han sade det, men här är min egen tanke:
Att födas av vatten = att födas till jorden, att få en fysisk kropp.
Att födas av ande = att låda Anden regera över kroppen. Se vidare Galaterbrevet 5, ex verserna 16, 22 och 23:

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.

Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning…

Nåväl, sommaren kom den 1 juli och idag kom vintern. Så kändes det i alla fall då vi efter en kort tids dörrknackning stötte på Raine (som jag och Äldste Phelps lärde känna lite grand för en tid sedan). Vi stod nämligen i hans trädgård och hade någon timmes samtal, han lyssnade intresserat, men i lsutet sade han rakt ut att han var för lat för att läsa i Mormons bok, eller någon annan bok heller för den delen. Vi gav honom adressen till ett par av kyrkans hemsidor där han kunde läsa mer. Jag kände den Helige Anden starkt ikväll, och jag hoppas att Raine gjorde det också, men mest av allt hoppas jag att min kamrat kände sig upplyft av samtalet. Han har varit lite nere på sistone och jag vet inte riktigt vart jag har honom, men det kändes skönt att höra honom bära vittnesbörd¹Att ”bära vittnesbörd om” innebär, på vårt ibland underliga kyrkspråk, att man berättar för någon att man vet … eller berättar orsaken till att man vet … . Där … alltså är någon sanning eller princip i evangeliet, ex. kan jag bära vittnesbörd om att Jesus är vår frälsare, att han förlåter synder, att han har en profet på jorden i vår tid etc. idag då vi stod och undervisade. Efter det samtalet skyndade vi hem och satte på mössor och tjocka vinterhandskar. Som sagt, vintern är redan här…

Då vi knackade dörr idag kände jag en sådan underlig känsla av glädje, jag blev uppbyggd vid varje dörr där jag glatt bar vittne om evangeliet. Det måste ske genom lycka, hur kan ett glädjebudskap vara trovärdigt om bärarna av budskapet inte är genuint glada? Lycka kan inte fejkas, lika lite som kärlek kan det. Människor känner.

Jag fick förresten brev från Stina idag, hon hade träffat Ami Kemppainen på Fest i Nord²Fest i Nord är en aktivitet som kyrkan anordnar där ungdomar 18-30 år gamla träffas under några dagar, som ett läger. Det är sport och aktiviteter på dagarna (man kan välja bland roliga, kunskapsinriktade och andliga, ”smörgåsbord-style”), och dans på kvällarna. och berättat att hon hade vänner på mission i Finland. Han var ju en av mina lärare i MTC, och han frågade om det var mig hon kände. ”I really liked him” hade han sagt. Det gjorde mig glad att höra det, jag tyckte verkligen om honom också.

Ett år som missionär idag =)

Jag hade en mycket otrevlig dröm inatt, jag mindes den så otäckt tydligt på morgonen. Jag drömde att mamma och mina bröder varit i en bilolycka, usch. Under dagen funderade jag över i vilken grad evangeliet är verklighet för mig, om något sådant här skulle inträffa i mitt liv – skulle jag ta det med ro trots sorgarbetet, och veta att vi snart möts igen, på andra sidan, eller skulle jag bli bitter under tyngden av en sådan prövning, banna Gud och mista min tro? Jag tror givetvis det första men det tål att reflektera över.

Vi knackade dörr en hel del idag, vi tog oss igenom Björnviken på några timmar. Vi träffade där en kvinna som jag tydligen kontaktat på gatan några dagar tidigare (minns henne inte), hon hade fått broschyren om Joseph Smith, och sagt att hon inte ville ha besök utan själv kommer till kyrkan. Hon var på väg att stänga dörren ganska snart, men något fick henne att ångra sig, och vi hade en bra pratstund i regnet. Jag kände mig lugn och varm. Jag bjöd in henne till kyrkan igen, jag berättade om mitt eget vittnesbörd och det kändes som att hon tog emot det, och även om hon inte trodde allt jag sade upplevde jag att hon såg ärligheten i mina ögon. Det kändes som att vi verkligen fick kontakt på ett annat plan. Jag skulle först gissat att hon var runt 30, men hennes yngsta son var 15 så det stämde nog rätt så dåligt.

Vi fick middag hos Klas & Heidi, och hade ett budskap till dem om vittnesbörd¹Vittnesbörd är ännu ett av de konstiga orden vi använder i kyrkan, som inte är normalt i svenska språket, eller som inte används på samma sätt i andra sammanhang. Att ”ha ett vittnesbörd” innebär för oss att jag har en tro och en övertygelse om Jesus Kristus som Guds son, och att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Hans kyrka på jorden, och en förlängning eller återupprättad version av den kyrka som han (Kristus) grundade då han och hans apostlar levde på jorden. Att ”bära sitt vittnesbörd” innebär för oss att man berättar för andra om detta ”vittnesbörd” som man har, och ofta berättar hur man fått den övertygelsen eller kunskapen, eller med andra ord ”hur jag vet att läran om en frälsare i Kristus är sann”, eller ”hur jag vet att kyrkan är Hans kyrka”. Vi pratade om att vårt eget vittnesbörd växer då vi delar med oss av det, då vi bär vittnesbörd för andra. Varför är det så? Jo, därför att när någon människa talar om sanningar som hör Gud till, då vittnar den Helige Anden om orden som sägs, så det är egentligen inte jag som vittnar om Gud, utan den Heliga Anden gör det då mina ord hörs. Det är därför både den som talar och den som lyssnar kan bli stärkta och uppbyggda, för att den Helige Anden är den som vittnar.

Under dagen träffade vi en lestadian, det känns som att jag samtalat med alla i deras församling snart. Han predikade (som de brukar göra) för oss om nåd, och om hur Bibeln innehåller allting som kristna behöver, han sade att ”är vi inte nöjda med det som Gud givit oss i Bibeln, då är vi otacksamma och trampar bibeln under fötterna.” Jag tycker snarare tvärt om – om vi begränsar Gud till en endaste bok på jorden, vi säger att ”det spelar ingen roll vad Gud mer har talat, det som står i den här boken är det enda jag vill ha”. Jag sade att ”Jag känner som så att om Gud har mera att säga till oss här på jorden – till mig – då vill jag veta vad det är.”

Som vanligt är det inte mycket lönt att diskutera, särskilt inte med dem, förutom en kvinna i Larsmo har jag aldrig mött någon från deras församling som haft ett öppet sinne till något utanför vår tids översättning och sammansättning av Bibeln. Jag tycker ändå det är viktigt att i ödmjukhet och mildhet berätta och erbjuda dem att lära sig. Och jag tycker att det är viktigt att vara sig själv då man kontaktar människor, på gatorna eller vid deras dörrar, endast då kan man få en god kontakt med dem. Jag har inte alltid varit på toppen av min förmåga, men jag kan lätt räkna på ena handen de tillfällen som jag varit otrevlig mot någon (och det är ju inte bra, men det har inletts med grova anklagelser mot oss från deras sida).

På kvällen spelade vi pingis i kapellet med Johan och Mats.