Ingen annan kan ge mig lycka, inte ens Gud

Publicerat tisdag 26 augusti, 2003 av Mattias

Idag kom Oulu-äldsterna hit på utbyten, vi knackade dörr nästan hela dagen, förutom middag hos Marlene Byggmästar. Vårt andliga budskap gjorde vi till ett vittnesbördsmöte där alla som ville fick berätta om sina egna känslor för frälsaren. Vi pratade också lite om vad som kan vara svårt med att dela med sig av evangeliet till vänner och bekanta.

Jag har börjat be mera intensivt för att få kärlekens gåva, att kunna känna det som Mormon talar om i Moronis 7e kapitel och jag upplever en förändring i min sinnesstämning och mina känslor, och det gör mig mycket lyckligare och mera rofylld.

Jag har också insett att lycka är en gåva som vi bara kan ge till oss själva, ingen annan kan ge den till oss, inte ens Gud.

Yttre omständigheter kan påverka i viss grad, men i slutänden är det helt beroende på oss själva om vi upplever det som lycka. Det beror på våra krav, förväntningar och vår attityd. Gud kan sätta oss i hur gynnsamma omständigheter som helst, och vi kan ändå banna honom. Omvänt – han kan sätta oss i vilka prövningar som helst (liksom Job) och vi kan ändå prisa hans namn. Inte mycket har ändrats i min omgivning här i Jakobstad, men jag är mycket lyckligare. Och jag låter mig känna Hans kärlek i större mått.

Min kamrat gick med de andra två finnarna (från Oulu) till ett par medlemmar, medan jag och Äldste Steadman gick och knackade dörr. Vi undervisade en äldre man vars hustru gick bort för något år sedan. Det var en bra diskussion och vi har en tid avtalad för att komma tillbaka.

Tror jag på Herrens innerliga barmhärtighet?

Publicerat måndag 25 augusti, 2003 av Mattias

Förberedelsedag, och jag jobbade vidare på mina undervisnings-outlines som vi instruerades vid zonkonferensen för ett halvår sedan, det skulle varit klart här i förrgår men jag hade inte riktigt hunnit. Nu är det klart. Skrev även ett långt brev hem, och berättade om mina intryck efter senaste konferensen vi hade.

Jag har en förnyad syn på mitt uppdrag, och känner att det viktigaste med att vara Herren Jesu representant är att visa människorna jag möter densamma kärlek som han visade de människor han mötte. Och jag ångrar djupt de samtal som vi haft med människor där vi nästan gått ur situationen som ovänner snarare än vänner, och där vi låtit våra meningsskiljaktigheter skapa stridighet, verkligen inte representativt för Herren. Jag tror att den kärleken som vi måste ha och visa, måste börja inom vårt kamratskap, om vi har problem med varandra påverkar det vad vi kan åstadkomma utåt också.

Vi gick och knackade dörr vid 18-tiden. I början kändes det precis som vanligt, och jag började snabbt att tappa hoppet och funderade om vi någonsin skulle ha några stadiga undersökare i den här staden. Men efter en stund blev vi insläppta till en medelålders kvinna som bjöd på nybakta bullar och saft. Hon lyssnade uppmärksamt på vårt budskap, och det kändes för mig precis som den där gången hos Eero Määttä i Kajaani då jag inte riktigt kände mig som mig själv, och jag inte riktigt talade mina egna ord utan kände som att jag bara ”flöt med” och någon annan styrde. Hon var inte intresserad av att gå vidare och lära sig mer om kyrkan just nu, men vi hade en väldigt fin stund tillsammans.

På kvällen ringde Vaasa-äldsterna och berättade att de fått ett datum för dopsbeslut igen! Kul att det händer saker någonstans iaf.

Jag hade en tanke om bön idag, att kvaliteten på våra böner är ett tecken på hur stor tro vi har på Jesus Kristus, och på vår Himmelske Fader. Tror jag verkligen på att Han lyssnar? Tror jag verkligen att mitt hjärtas begär spelar någon roll? Tror jag på Herrens innerliga barmhärtighet?

Companionship inventory

Publicerat söndag 24 augusti, 2003 av Mattias

Vi hade en intressant dag idag. Först var vi i kyrkan, sedan knackade vi dörr i mässo-området. Efter det besökte vi Heidi och Klas Byggmästar för lunch och samordningsmöte (samordna våra missionärsansträngningar med församlingens). Som andligt budskap hade jag en tanke att fundera över från Johannes 17, Jesus säger att han givit densamma härlighet till apostlarna som Fadern givit till Kristus. Vad är denna härlighet? Det var min fråga till dem. Först tänkte jag själv att kanske det var Prästadömet, myndigheten från Gud. Robert sade att kanske det kunde vara den Helige Anden. Men det måste vara något som världen kan känna igen, för det står att på denna härlighet skall världen känna igen att de är av Gud. Så det kan varken vara prästadömet eller den Heliga Anden. En ledtråd till vad denna härlighet kan vara är att det står att Fadern älskat Kristus innan världens grund var lagd.

Jag tror att Faderns kärlek är detsamma som hans härlighet.

På den känner världen igen Kristus och hans lärjungar. Kristus sade ju själv att ”världen skall se att ni är mina om ni har kärlek till varandra”.

Vi besökte även Nymans idag, och hade en riktigt dålig diskussion. Vi talade om så stora ämnen och frågor som ingen till fullo förstår i detta liv. Han tog upp frågor som krig, olika religioner osv. Dottern och hennes kille kom mitt i samtalet och de var också med i diskussionen en stund. Farmor var också där, och var på Dans sida. Så allt som allt, ett riktigt dåligt besök. En kommentar för Dan:

”It doesn’t matter what’s in your head if there’s nothing in your heart!”

Ikväll hade vi ett ”companionship inventory”. Det började med att vi hade ett missförstånd under dagen, och tanken kom direkt till mig att prata om det under kvällen, så det gjorde vi. Vi började med en bön att vi skulle förstå varandra, och det gick jättebra. Vi pratade öppet om hur vi såg på saken och förstod varandra, och kom fram till en bra lösning. Han hade aldrig haft ett ”companionship inventory” (sådant här samtal) tidigare, och jag förklarade att det är till för att vi skall kunna behålla den Helige Anden trots våra meningsskiljaktigheter, och att vi skall få bättre förståelse för och mera kärlek till varandra.

Under min intervju med President Hoyt häromdagen då vi diskuterade framgång här i Jakobstad frågade han mig ”Älskar du folket?” Det satte mig på prov. En annan fråga som jag skulle vilja ställa till missionärer, även mig själv, är ”älskar du din kamrat?”

Ikväll pratade vi också om något som han läst i en bok en gång (kan ha varit Following Christ av Stephen E Robinson), att vi alla är på olika nivåer i olika delar av vår personliga utveckling. Han sade att han trodde att det var lättare för mig att följa regler än det är för honom, och jag höll med att det troligen är så. Jag tillade en kommentar att det också kan ha att göra med att jag är äldst i min syskonskara och han är yngst i sin, men det trodde han inte hade ett dugg med saken att göra

Vi pratade även lite om hur Kristus vet var och ens förmåga, och lägger ut en ”rättvis planka” så att vi alla kan hoppa de 10 meter som krävs. Min planka kanske är 2 meter, någon annans kanske bara är 1 meter för de har större kapacitet än vad jag har. Om vi blickar ner på människor omkring oss som har sämre förutsättningar, kan vi lura oss att tro att det går bra att slappa och tänka ”jämfört med den och den är jag ju väldigt bra” när vi i själva verket borde blicka uppåt mot Guds fullkomliga standard och tänka ”jag är inte där än, vad kan jag bättra mig i”.

Det som Gud inte kräver av mig kanske han kräver av dig, och på något annat område kanske han kräver någonting av mig som han inte kräver av dig. Och endast Han vet allt.

Flytta förtroendet

Publicerat lördag 23 augusti, 2003 av Mattias

Så tillbaka hem till dörrknackandet. Jag mår mycket bättre nu efter zonkonferensen, full av energi. På dagen träffade vi Nina, kvinnan vi mötte på gatan häromdagen. Hon var intresserad av vårt budskap, rent faktamässigt, men jag kände ingen närvaro av den Helige Anden där. Vi stod och pratade vid henens dörr ett tag, sedan skulle hon ändå iväg på promenad. På kvällen var vi ganska trötta, stannade till hemma hos broder Koivu och fick saft och munkar, lite omladdning för att arbeta oss igenom Killingholmen under kvällen.

Där träffade vi först ett ungt par som lyssnade på oss ett tag, kvinnan hade dock ett problem med att Guds ord skulle kunna finnas någonstans utanför hennes bibels pärmar. Vi gav dem broschyren om Joseph Smith, och skall tillbaka framöver. Sedan träffade vi en medelålders man med två barn, han gav oss tio minuter, och jag gjorde det så sammanfattat jag kunde, men det kändes ingen närvaro av den Helige Anden utan det kändes som ett rabblande av tom information, så till slut gav vi honom en broschyr om ”Familjen – ett tillkännagivande för världen” och gick vidare.

Först kände jag mig dålig för att det inte fanns någon andlig känsla med i budskapet, men sedan tänkte jag på L&F 50 (verserna 19-23) och funderade istället över om det kan vara så att människorna vi undervisar ibland inte är redo att ta emot eller intresserade av att ta emot vårt budskap, och att vi därför inte känner Anden. Efter det träffade vi ett par som tillhörde pingstkyrkan. Kvinnan talade ett slag med oss, men hon vägrade blankt att ta emot någon information om Joseph Smith, och kunde inte acceptera något annat än bibeln. Jag tror att min kamrat hade velat prata mera med henne, men jag tackade för oss, sade att det var trevligt att träffas, önskade en fortsatt trevlig kväll och gick vidare. Jag ser inte längre någon anledning att argumentera med dem som redan är bestämda, eller bara vill vara i fred – det har ju aldrig riktigt lett någonvart, kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Ikväll funderade jag lite kring var jag lägger mitt förtroende. Här på mission är det på ett sätt så lätt, man har en tydlig ledare i missionspresidenten, och har jag något problem så kan jag alltid vända mig till honom. Men jag tror av flera anledningar att det skulle vara bra för mig att flytta över mitt förtroende från honom till Herren, särskilt med tanke på att man inte har ett likadant förhållande till sina prästadömsledare då man kommer hem efter mission, som man har här i missionsfältet.

zonkonferens om stolthet

Publicerat fredag 22 augusti, 2003 av Mattias

Var uppe tidigt på morgonen för att kunna duscha. Vi var 17 äldster i lägenheten, och 07:30 stänger de alltid av vattnet eftersom de renoverar och grejar i byggnaden (har varit så en längre tid). Åkte till kapellet och väntade på President Hoyt. Första undervisningstimmen var bra, vi fick lite nya instruktioner om tillvägagångssätt etc. Under lunchen hade jag och Äldste Kirkmann kökstjänst. Jag finner mycket glädje i sådana saker nu mera.

Syster Hoyt hade en undervisning om kärlek till vår nästa. Hon berättade erfarenheter från sin ungdom då hon upplevt förakt mot en person i sin närhet, och hur hon kämpade med att vända de känslorna.

President Hoyts sista undervisning handlade om stolthet, han berättade om när han var ca 30 år gammal och tjänade mycket, MYCKET pengar även i amerikanska mått mätt. Han började se ner på och förakta ”fattiga” dvs. dem som inte tjänade som honom, de flesta. De hade en kris i familjen, och endast tack vare evangeliet och att ingen av dem gav upp utan höll ut och kämpade med sin familj kunde de klara av det, och han kunde förändras i sitt hjärta. Jag vill inte ta upp några av detaljerna i berättelsen, nog sagt att det var en allvarlig stämning i rummet, tror att många av oss kände oss kallade till omvändelse. Det är fint att se att evangeliet är verkligt i människors liv, att det finns dem som lever efter det, och att det förvandlar dem sakta men säkert. De är båda sådana fantastiska personer idag, och det är kul att höra om hurdana de var då de var yngre. Det satte även tonen väl för det avslutande vittnesbördsmötet ¹

När vi kom hem upptäckte jag att min väska inte var i bilen. Tror att någon, av vänlighet förmodligen, burit in den ihop med alla andra väskor, in i kapellet på morgonen. Jag trodde att den låg i bilen så jag letade inte efter den i kyrkan. Jag var dock så tacksam för att alla mina viktiga grejer (nycklar, plånbok, skrifter) fanns i den lilla väskan som jag hade med mig hem.

ett godtagbart offer

Publicerat torsdag 21 augusti, 2003 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr i drygt en timme, sedan kontaktade vi i ytterligare någon timme, åt lunch och så kom Äldsterna från Vaasa och plockade upp oss för resa till Oulu och zonkonferens. Det var härligt att träffa alla vänner där uppe igen. Deras bil heter förresten ”Shanniigua” fråga mig inte varför. Alla bilar i den här missionen har visst fått roliga namn.

Vi hade långa intervjuer ikväll (brukar bli så när missionpresidenten kommer upp kvällen innan och har dem istället för att ta allt på en och samma dag). Vi pratade en stund om dop, han hade fått intrycket att jag föreställt mig något annat när jag kom ut på mission. Det hade jag dock inte, jag visste att jag kom till en plats där det gällde att finna den där enda personen, eller den där enda familjen. Däremot vill jag så klart se mera framgång i vårt arbete. Vi pratade länge om framgång, och han berättade att framgång kan mycket väl vara att lära min kamrat någonting, eller att få en mindre aktiv medlem att intressera sig för kyrkan igen, eller att aktiva medlemmar får ett starkare vittnesbörd. Han frågade om jag ville ha en välsignelse, och det ville jag givetvis. Han ställde sig upp, sade ”Ok, let’s see what the Lord has to say” (”Låt oss se vad Herren har att säga”) sedan fick jag en av de finaste välsignelserna till vägledning för min fortsatta tid i Jakobstad, jag fick veta ett par orsaker till att jag var där, och inte mindre än tre gånger fick jag höra orden ”acceptable offering”, att mitt ”offer av tid och kraft” i Jakobstad är godtagbart för Herren. Välsignelsen gav mig mycket styrka, vilja och kraft att gå tillbaka till Jakobstad och jobba hårt i kommande 16 veckor.

Det var kul att träffa Äldste Phelps igen, jag märker att jag har saknat honom mycket. När klockan blev mycket tog jag tag i saken och ropade in Äldste Phepls i köket ”Elder Phelps, come make it, I’ll be your assistant” (oatmeal haystacks… varm chokladhavregrynsröra… ”monkey poo”… med glass såklart).

Jag noterade också att jag är den missionär som varit i Oulu zon längst nu. Jag hoppas få komma ner och se Helsingfors också, men just nu är jag nöjd med min plats här uppe.

Kände hennes beslutspunkter

Publicerat onsdag 20 augusti, 2003 av Mattias

Vi kom hem till Jakobstad runt lunch idag, åt, packade upp och var just på väg till Freddy då han ringde och ställde in, någon i familjen var krasslig. Tillbaka upp i lägenheten, packa lite Mormons böcker, och cykla ut till Bennäsvägen-området istället. Först var jag inte så pigg på att knacka dörr, var liksom inte inställd på det nu, men vi började tillämpa det som killen från Oregon-missionen undervisade oss om på distriktsmötet igår, och det blev riktigt kul.

Vi började med att helt kort presentera oss som representanter för Jesus Kristus, och att vi har ett budskap från honom till dem. Vi undervisade 2 diskussioner, och en vid dörren, och vi kände stadigt att den Heliga Anden vittnade om det vi sade.

Jag funderade fortfarande mycket kring Kina idag. Jag hade också funderingar kring visdomsordet (L&F 89) idag då jag studerade. Tidigare har jag tänkt på det som att orden

”anpassat efter förmågan hos de svaga och de svagaste av alla heliga som är eller kan kallas heliga”

har betytt att lagen är så sträng att även de som har en böjelse till alkohol etc. klarar sig undan det om de håller denna lag, eftersom den är så sträng. Nu gick det upp för mig att det var nog inte så Herren menade, det skall nog uttydas som att ”Kraven är så lågt ställda att även de svagaste medlemmarna i kyrkan klarar av denna lag”. I samband med det fick jag tanken att ”Bli inte förvånad om du på ett personligt plan manas av den Heliga Anden att hålla en lag som i vissa avseenden är något högre än visdomsordets ”basics”.

Där är det dock viktigt att minnas att det som Herren talar till mig, det är för mig, det är inget jag skall gå runt och lära ut eller predika till andra. I vissa avseenden tror jag att Heren förväntar sig att någon annan skall hålla en lag som är högre än vad jag klarar på det området, i vissa avseenden förväntas jag att leva på ett sätt som vissa andra inte förväntas eller skulle klara. Det är därför det kallas för ”personlig uppenbarelse” när Herren ger oss individuell vägledning för vårt eget liv.

När jag satt och reflekterade över dagens händelser tyckte jag det var intressant hur jag på ett andligt plan kunde följa en kvinna som vi undervisade, och känna hennes beslutspunkter. Först blev vi insläppta efter att knappt ha sagt något om vilket budskap vi kom med. Vi satt ner, den Helige Anden var stark, hon hade bra svar på våra diskussionsfrågor (det finns ju inga rätt eller fel, men det märktes att hon tänkt till). Efter ca 5 minuter tappade hon intresset och koncentrationen lite, och jag kände direkt hur den andliga känslan avtog lite. Efter berättelsen om Joseph Smith föreslog jag att vi i tur och ordning skulle hålla en varsin bön, och fråga Gud om Joseph var en profet. Efter att jag bett, och det var henens tur, tackade hon nej till det. Då avvek den Helige Anden ytterligare.

Sista stöten var då vi berättat om Mormons bok, och hur hon själv kan få veta att den är sann genom att läsa i den, och själv i ensamhet be och fråga Gud om det. Hon sade blankt nej, med bortförklaringen att bibeln innehåller allt hon behöver (trots att hon varken besöker någon kyrka eller läser i biblen). Den Helige Anden var som bortblåst, och det var vi också – vi tackade för oss och gick vidare. Ingen idé att försöka undervisa utan Andens närvaro, det är bara den Helige Anden som kan föra in Kristus i människors liv.

Random tanke – vad är bakgrunden till trestegs-prispallen vi har i så många sporter? Och de som inte hamnar på varken första, andra eller tredje plats är inte ens med i prisutdelningen? Haha… apropå uppståndelsen…

En kinesisk man

Publicerat tisdag 19 augusti, 2003 av Mattias

Idag fick Vaasa ett dopsbeslut (en undersökare som vill döpa sig). Under morgonen knackade vi dörr, utan framgång. Vi besökte en mindre aktiv, han var av dataspelsåldern och han ville visa oss inspelningar från Warcraft 3.

Under kvällen kontaktade vi på stan (det var många ute, något slags jippo i stan tror jag). Jag träffade en kinesisk man på en parkbänk, vi pratade mycket om Kina, vad som är sevärt där, vi pratade om hans jobb (anledningen till att han är i Finland). Vi talade lite om evangeliet, men han hade inte hört mycket om kristendom över huvud taget så det lite svårt, det är ovant för mig när det inte finns någon gemensam grund alls att stå på. Jag berättade i varje fall om anledningen till min tro, bar mitt vittnesbörd, och han sade att om missionärerna en dag knackar på hans dörr, hemma i Kina eller här i Finland, då skall han släppa in dem.

Jag vet inte vad det är med mig men jag blir alltid så ”excited” när jag träffar folk från Kina, mitt hjärta slog lika snabbt idag som det brukar vid sådana tillfällen. Jag vet inte varför jag alltid haft en sådan nyfikenhet på och körlek till Kina.

Finska män

Publicerat måndag 18 augusti, 2003 av Mattias

Förberedelsedag. Vi var i butiker en hel del, kollade mejlen, och skrev 4 brev hem. Sedan bar det av med buss till Vaasa. Vi åt middag på en av deras undersökares restaurang. Efter det jobbade vi lite, jag var med Äldste Galloway och vi kollade några ”comebacks” ¹ Först var han inte särskilt intresserad, men när anledningen kröp fram att han just skulle till att kolla på nyheterna på TV föreslog jag att vi kollade på det med honom, och när det var slut diskuterade lite. Efter nyhetsinslaget hade vi en av de bästa första-diskussioner jag någonsin haft. Jag kände den Heliga Anden så starkt, jag kände mig vägledd i vartenda ord jag sade, och mannen höll med och förstod allt vi pratade om, men han kände att han inte hade tid att läsa Mormons bok nu, han ville vänta till nästa år då han går i pension. Man kunde lätt säga att det var en undanflykt, att skjuta på det till obestämd tid. Jag har dock noterat att många finska män inte vill ta tag i något som de inte kan slutföra ordentligt, han ville förmodligen inte ha något halvdant utan göra det först när han kan göra det på allvar. Jag är övertygad om att han kommer att ta emot budskapet i boken med glädje en dag.

”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt”

Publicerat söndag 17 augusti, 2003 av Mattias

Vi hade en härlig dag idag, mötena i kyrkan var fantastiska. Broder Strömberg höll ett fantastiskt tal, och Äldste Bitner pratade om hur vi låter andra kontrollera oss om de får oss att inte förlåta dem.

Under prästadömsmötet pratade vi lite om det skriftstället som säger att orättfärdiga människor kommer att önska att klipporna kunde falla över dem och begrava dem vid Kristi andra ankomst, då han kommer i sin härlighet. Jag undrade för mig själv varför, och tänkte att kanske det ljus och den härlighet som Han för med sig gör oss transparenta, för honom och varandra, och vi ser – liksom Han ser – precis vilka vi är, hurdana vi är och vad som finns i vår själ – uppsåt, känslor etc. Om allt vad jag egentligen är blottas öppet för Honom och andra, och det som jag är inte är särskilt fint… kan jag förstå om man skulle vilja gömma sig.

Äldste Strömberg talade om templet (han är på tempelmission för tredje gången). Han ställde frågan ”Om du kom in i beseglingsrummet en morgon, och såg Kristus sitta där, skulle du känna igen honom? Vore det möjligt för honom att komma dit? Så klart, templet är Hans hus, Han har rätt att vara där. Men alla i templet är klädda likadant, så skulle du känna igen honom?

Sedan kom en mycket viktig del i hans tal, en del som berörde mig djupt. Han läste från Daniel 5:27 i Gamla testamentet där Gud skriver texten på väggen ”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.” Äldste Strömberg berättade att han mycket länge levt med filosofin att ”om jag bara lägger lite mer på vågen så klarar jag mig in i himlen”. Jag är skyldig till att ha levt efter samma filosofi länge… Han fortsatte: ”Men, jag kan inte väga mig själv in i himmelriket.” Inget jag gör, inga av mina egna gärningar kommer att förbättra mitt förhållande till Fadern på det sättet att jag blir syndfri och värdig att återvända till Hans närhet. Jag kan bara förlita mig på Kristus för den saken, helt och fullt och fast. Det hjälper inte att springa snabbare eller att göra mer, det tar oss inte ”till himlen”. Om vi bara gör förbund med Herren, och håller dem, då får vi del i Hans härlighet och fullkomlighet. När Kristus sade ”var fullkomliga” så menade han inte att vi kommer att bli det i detta liv. Vi bör sträva mot det målet, men vi måste inse att vi aldrig kommer hela vägen fram här i dödligheten.

Då Kristus står i sin härlighet ”på andra sidan” och föra vår talan, kommer han att säga om dem som ingått och hållit sina förbund med Honom ”Jag har betalat, låt honom träda in i min härlighet”.

Det som är viktigt för oss är att vi i varje situation gör vårt bästa. Varför är det då så viktigt att gå framåt i andlig utveckling, varför så viktigt att tjäna i kyrkan? Därför att vi endast kan lära känna Herren genom att tjäna honom. Hur tjänar vi Honom? Genom att tjäna varandra. Varför behöver vi känna Honom? Därför att evigt liv är – att känna Gud och den Han har sänt – Kristus (Joh 17:3). Vi måste lära känna dem.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)