Att så ett frö

Idag var en bättre dag än igår. Vi åt lunch med syster Riihonen och gav henne ett andligt budskap, och fick tid för ”service” (tjänande)1Det är rekommenderat att missionärer letar upp minst 4 timmar i veckan av tjänandearbete, sådant som inte är relaterat till predikan/proselyterande. Det kan vara allt från tjädgårdsarbete till städning. imorgon. Sedan knackade vi dörr hela eftermiddagen.

På kvällen undervisade vi Esa, vi såg filmen ”Legacy” tillsammans och pratade lite om kyrkans historia under 1800-talet och alla prövningar som de tidiga medlemmarna fick utstå.

Efter Esa gick vi hem till Alexi. Det var som vanligt trevligt. Hans flickvän Vivi var där, hon har visst flyttat in nu så vi ser väl mer av henne framöver. De hade TV och video nu, så nästa gång kanske vi skulle ta med någon av kyrkans kortfilmer. Vi undervisade ingenting idag men vi lärde känna dem lite mer. De två passar så bra ihop, tycker jag. De gifter sig säkert. När de får barn kanske de börjar fundera allvarligare över livets djupa frågor… då kanske han minns något från våra samtal. Kanske vi har sått ett frö hos honom för framtiden.

Ännu en konstig dag

Ännu en tung dag, vi knackade dörr hela morgonen och vårt mål var att ge bort i alla fall en Mormons bok. Det gick inte i lås. Vi åt lunch hemma, och efter det fortsatte vi knacka dörr i villaområdet norr om lägenheten. För att klara målen vi satt upp för oss själva idag behövde vi nu under eftermiddagen både ge bort den där Mormons bok:en, och få till en diskussion hemma hos någon.

Den första dörren vi knackade på var en medelålders kvinna som pratade med oss en liten stund. Efter att vi pratat om Kristus, försoningen och livet efter döden i några minuter började hon gråta. Det visade sig att hon nyligen förlorat både man och en av sina söner i ung ålder. Hon pratade själv lite om Kristus, och sitt hopp om ett liv efter döden. Vi vittnade båda två för henne om uppståndelsen, och att hon har möjlighet att leva tillsammans med sin familj igen. Hon var inte intresserad av att veta mer om vårt budskap eller Mormons bok, så vi gick vidare.

Efter en stund mötte vi en man som till en början inte var intresserad, men sedan började han prata om stridigheterna i Irak och det var plötsligt han som drev på samtalet. Vi berättade att vårt budskap är ett fredens och fridens budskap, och något man kan finna trygghet i trots oroligheterna i världen. Vi visade honom Mormons bok, och han blev intresserad av den (särskilt som vi berättade att den var gratis). Han bläddrade lite i den, men när vi vittnade om att vi fått bönesvar och visste att boken var sann och av Gud, och berättade för honom att han också kan veta genom att läsa och sedan själv be och fråga Gud, då lämnade han tillbaka den och var inte intresserad längre.

Efter en stunds vidare arbete mådde Äldste Byggmästar lite dåligt så vi gick hem så han fick vila. Han trodde att det var träningsverk i magmusklerna från allt stående och gående de sista dagarna, med en axelväska med ett några böcker i dessutom.

Jag hade en stund ikväll då jag kände mig ganska värdelös, särskilt som jag gick igenom våra mål och utfall på antal undervisningar etc. Jag läste nyligen i Moses bok (KP) om Enok som var sänd att predika, och hans reaktion var ”I am but a lad, and all the people hate me” (Jag är blott en pojke, och hela folket hatar mig). Ibland känner jag så, en yngling som försöker komma med något, men alla skyr en. Jag vet att det inte är personligt, utan vad jag representerar, men ändå.

Jag tänkte på den framgång vi alltid ser när jag är ute tillsammans med Äldste May, människor stannar upp och lyssnar på ett helt annat sätt. Beror det på hans uppriktiga omtanke om människor? Beror det på något han utstrålar – självsäkerhet? Tro? Jag bad ikväll att jag skulle få veta vad jag kan göra för att växa, för att bli mera som honom. Jag trodde att jag var värdig att ha den Helige Anden med mig, att låta folk känna Kristi ljus och kärlek genom mitt tjänande, men sedan jag kom till Kajaani känns det som att vi har haft noll och ingen verklig framgång. Vi hade ju ett dop i Jocke, men med vissa speciella omständigheter. Kanske allt är menat att ödmjuka mig. Kanske jag sedan kan bli ett effektivt redskap i Herrens hand.

Ibland undrar jag ens varför jag är här. Gör jag någon nytta? Jag undrar om President Hoyt kommer att anförtro Jakobstad till mig (staden som Äldste Byggmästar kommer från, det har inte funnits missionärer där på ett tag och det är tal om att skicka dit oss snart, och där behövs en svensktalande. Än så länge är jag ensam om den kompetensen…). Jag hoppas jag växer till uppgiften, jag vill inget hellre än att förmedla den Helige Anden till människor och hjälpa dem till Kristus.

En konstig dag

På förmiddagen hade vi distriktsmöte, sedan åkte vi till Kajaani alla fyra. Passade på att handla lite när vi hade bilen, sedan arbetadae jag ihop med Äldste May.

Den första personen vi pratade med stannade upp i tio minuter, och tog sedan emot en Mormons Bok. Efter det knackade vi dörr i ett villaområde och blev insläppta på ett ställe. Något som jag reagerade på var att det verkade väldigt enkelt, eller fattigt. Mitt i villaområdet låg det här huset som var uppvärmt av en öppen spis (över vilken kvinnan också värmde en tekanna). Golvet saknades, så det var typ som ett jordgolv, och bänkarna och bordet var av trä. Kanske han huggit ut det själv. Det var ett par i övre medelåldern som bodde där, men de hade en yngre ”vän till famlijen” på besök. Det var den killen som var mest intresserad. Han var aktiv i diskussionen och verkade vara van att diskutera och analysera. Han sade att han läste på universitet i Helsingfors, han var ju som sagt bara på besök. Han tog Mormons bok och skulle gärna läsa, men han blir som sagt inte vår undersökare utan får ju då träffa missionärerna mera i Helsingfors om han blir intresserad genom boken.

 

Bara information, ingen andlig känsla…

Förberedelsedan i Oulu. Vi spenderade hela dagen på tietomaa (kunskapvärlden ungefär). Det är som jag nämnt tidigare ett ställe där man kan prova olika tekniska saker, likt avdelningen som finns på Naturhistoriska i Stockholm.

Efter middag i lägenheten var jag ute med Äldste DeGering. Vi knackade dörr i studentområdet, och en lustig sak inträffade. En kille som vi pratade en stund med sade att han inte ville ta Mormons bok eftersom han inte kunde läsa. Han förklarade att det var något med hans ögon. Hur studerar man på universitet om man inte kan läsa?

Vid halv åtta undervisade vi det kinesiska paret igen, vi gjorde en presentation om hur Gud talar till människor genom profeter ända sedan Adams dagar (vi gjorde en liten skiss till det) men även denna gång kändes det som att det bara var information, kände inte någon stark andlig känsla medan vi var där.

Generalkonferens i Kemi

På morgonen åkte vi till kyrkan för att se om parabolsystemet var fixat men det var det inte, så vi stack iväg upp till Kemi församlings kapell istället, för där visste vi att det funkade. Det var en bit att åka, en och en halv timme ungefär.

Jag körde vår VW Polo på vägen upp, och hade en liten incident på vägen. Jag skulle köra om en lastbil, men överskattade visst bilens prestanda lite, för det hände just ingenting när jag trampade plattan i bott (vi var visserligen 4 pers i bilen också, 1,2L motor). När jag var halvvägs förbi lastbilen kom en bil över krönet i motsatt riktning i körfältet, en bra bit bort, men inte tillräckligt för att vi skulle hinna fullfölja omkörningen, så jag fick avbryta och glida in igen bakom lastbilen. Lite läskigt… jag avsade mig att vara chufför på hemvägen sedan =)

Vi var några minuter sena till första mötet, men vi missade bara inledningsbön och psalm, vi missade inte något av talen, det var jag väldigt tacksam för, särskilt som vi missade gårdagens möten totalt. Så lite noteringar från dagens undervisning.

James E Faust talade om vår valfrihet, och att oftast när vi funderar ”är detta rätt att göra” kan vi svara oss själva ”nej, för om det vore det så skulle vi inte behöva fundera. Om du har en fråga i ditt sinne om något är rätt, och inget svar kommer till dig, då kan du vara säker på att det inte är rätt”. Han talade också om att allting har ett pris. Varje överträdelse har ett pris, och varje framgång har också ett pris.

Thomas S Monson talade om att prästadömsbäraren är Herrens agent, och när vi känner Herrens maning genom den Helige Anden så behöver vi agera skyndsamt. Om vi gör det så öppnar Herren vägen för oss. Han talade också om hur ledarna i kyrkan har ansvar att föra de mindre aktiva tillbaka. Ledarna i Guds kyrka borde ha tillräckligt med tro för att förstå att Herren kan ge dem visheten och kraften att lyckas föra tillbaka alla som vill tillbaka. Han berättade historier om mindre aktiva som fått ett budskap eller en uppmaning av någon för många år sedan, och slutligen beslutat att följa den och göra något åt det. ”Dina ord har förföljt mig alla dessa år, så jag beslutade mig till slut för att göra något åt det”.

Profeten talade även om Lojalitet till sig själv, sin familj och till kyrkan. ”Nu är det dags att välja, vem är på Herrens sida” sade han. Han sade också ”Var lojal till ditt bättre jag, res dig över all synd. ”Att bry sig om en annans andliga eller timliga hälsa är vänskapens band” sade han också. När vi letar efter det värsta i någon, finner vi det. Om vi istället letar efter det bästa i någon så kommer vi istället att finna det.

Äldste Wirthlin talade om solen som ger liv åt allt på vår jord. Det fick mig att tänka att solen ju faktiskt ger samma energi till alla planeter, men bara jorden tar emot den, behåller den och gör något värdefullt av den.

Han sade också att den Helige Anden ger vår själv lycka, den påminner oss om glömda sanningar. Han uppmanade oss alla att ställa frågan till sig själv ”Finns det NÅGONTING i mitt liv som stöter bort den helige anden?” Våra liv behöver bli mer fokuserade på Kristus och mindre fokuserade på tingen i denna värld. Anden viskar frid och glädje, den tar bort all ondska och ger en önskan att bygga upp Guds rike och kyrka.

Äldste Eyring sade att vi måste känna av hela vårt hjärta att vi är barn till vår himmelske fader. Den som fruktar har inte fullkomlig kärlek. Din värdighet och din önskan att göra gott lyser genom dina ögon. Han sade även att vårt missionärsarbete som medlemmar1Alla medlemmar i kyrkan gör vad de kan för att berätta om kyrkan och evangeliet för sin vänner och bekanta. Alla vill vi dela med oss av det, och det är även en uppmaning från Kristus i nya testamentet att göra det. måste komma naturligt, det måste ske för att det är en naturlig del av vår vardag att berätta om evangeliet för dem som inte är bekanta med det. Vårt medlemsmissionärsarbete får inte ske genom planer och strategier, eller manipulerande tekniker, utan bara enkelt spontant. Vi behöver bära vittnesbörd från våra förvandlade, omvända hjärtan (”Testify out of changed hearts”).

Någon citerade även Thomas Monson då han för några år sedan sade att ”Gud är en fader, människan en broder, och livet är en mission, inte en karriär”.

Äldste Ballard talade om missionärsarbete han också. Vi behöver, som medlemmar i kyrkan, vara villiga och hängivna spridandet av evangeliet, men vi behöver på intet sätt vara fullkomliga. Det blir en stor dag då medlemmar inte bara ber för missionärernas arbete och framgång, utan ber intensivt att själva få vara en del i det, att få vara med och finna människor som söker ljus för sinnet och ro för själen. ”Låt dina vänner själva fatta beslutet om de vill ta emot evangeliet eller ej, fatta inte det beslutet åt dem”.

Äldste Perry talade om hur viktig familjens hemafton2I kyrkan finns en tradition att måndag kväll är avsatt för familjen, då umgås man hemma och är tillsammans med sin familj, har roligt, någon har ett andligt budskap, man kan sjunga lite tillsammans och ha en bön. är. Han påpekade att ”våra familjer är ännu inte våra. De har anförtrotts oss här under livet på jorden för att vi skall kunna visa oss värdiga att behålla dem i evigheten”.

Russell Nelson gav ett gott råd kring bön: Allt för många försöker tala om för Gud vad som vore bäst, äldste Nelson sade ”då vi ber borde vi inte söka att ge råd utan istället att lyssna efter råd från vår allvise fader i himlen”.

Robert Hales talade om profeten Elia som befalldes att komma ut ur sin grotta eftersom Herren hade ett verk för honom att utföra. Han tog parallellen att vi alla behöver komma ut ur vår grotta, gå utanför vår bekvämlighetszon. In the school of mortality, the tutors are often pain and affliction, but the lessons are meant to refine (sv. ”I dödlighetens skola är lärarna ofta smärta och svårighet, men lektionerna är ämnade att förfina”). ”Den som har makten att stilla elementen har också makten att stilla vår själv”.

Thomas Monson tog upp sina tre viktiga punkter för våra liv, 1) Lär av det förflutna, 2) Planera för framtiden, men 3) Lev i nuet. Om vi är förberedda så fruktar vi inte. Ibland orsakar våra drömmar och förväntningar att vi lever i framtiden snarare än i nuet, ”you are piling up too many tomorrows and just collecting empty yesterdays” (sv. ”du lägger allt för många morgondagar på hög och samlar ihop allt för många tomma gårdagar”). Dessutom tyckte han att uttryck som ”någon dag” eller ”en dag” borde blekna från vår vokabulär. Vänta inte till imorgon med att göra det du kan göra idag.

Han hade även en historia om två pojkar som byggde en koja i ett träd. De var så tillfredsställda under byggandet, och hade en vision om hur allt skulle bli när det blev klart. När kojan väl var klar var de så stolta, men den kunde inte hålla deras uppmärksamhet mer än några minuter. Själva byggandet, att arbeta mot målet, var det intressant, inte slutresultatet.

President Faust började söndagens session med att tala kring hur nåd inte kan beröva rättvisa någonting. I berättelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) kommer den förlorade tillbaka, och får förlåtelse, men hans arv är fortfarande bortslösat och kommer inte igen. Synd hindrar andlig tillväxt. Profeten sade också att kunskap förenad med arbete är genialt, men kunskap utan något arbete eller ansats är värdelöst.

Äldste Maxwell pratade om hur människors hat till varandra inte ändrar Guds eviga kärlek för sina barn (jag tror att han talade kring den gamla invändningen att Gud inte kan finnas, eller åtminståne inte vara god, eftersom det finns så mycket ondska i världen). Han sade vidare att framgång i fysiska eller världsliga ting inte ersätter det att man övervinner sig själv. Disciplin och självkontroll är fortfarande något vi måste sträva efter oavsett våra världsliga framgångar. Det känns som att jag återger hans tal ganska splittrat men han tog upp så många olika saker. Han sade att Gud lever i ett evigt NU, för honom finns inte då eller sedan. Omvändelse är ett livslångt arbete för oss, det tar ett liv att förvandla den naturliga människan till Kristuslikhet. (Min egen notering: Jag skulle säga att det tar mycket längre än ett liv…). Det innebär att inte längre ha minsta önskan eller avsikt att göra ont.

Dennis Neuenschwander sade att vår andlighet avgörs av vår förmåga att sätta det som har evigt värde framför det jordiska, världsliga och vardagliga. Ordet ”offra” (på engelska, sacrifice) betyder, genom sin rot, ”att göra helig”. Den andliga förnyelse vi får i kyrkan, på sakramentsmöten eller i templet överstiger aldrig vår förberedelse och önskan att få det. Det behöver finnas heligt utrymme i vår tillbedjan (både tidsmässigt och rumsligt).

Susan Tanner sade att vi kan göra vårt hem till en plats för frid och styrka om vi följer principerna vi ser i Herrens hus. Hon har en nära vän som sagt ”Jag har aldrig lärt mig en enda princip i kyrkan som jag inte redan hade lärt mig i mitt hem. (Är inte det ett värdigt mål att sträva mot?). Finn inte fel, och var snabb med att berömma men eftertänksam innan du delar ut kritik.

Richard Scott sade att vi behöver ha tro på den kärlek som Gud har till oss. Herren ger aldrig en välsignelse av större karaktär till någon utan att först pröva deras tro. Det du gör och tänker avgör vad du är, och vad du kommer att bli. Ingen kraft, varken på eller ovan jorden, kan förstöra din karaktär. Bara du kan göra det. Din slutliga glädje beror på din trofasthet till Himmelske Fader.

Profeten talade sedan lite om kriget, och att trots oroligheter i världen så kan vi predika evangeliet, som leder de lydiga till glädje och frälsning.

I bilen hem ikväll hade vi lite samtal kring lärasatser i evangeliet. Bruce McConkie (författare av bl a ”Mormon Doctrine” som är hans tolkning av många punkter i evangeliets lära) tolkade Satans plan. Först kanske det är lämpligt (att i detta redan jättelånga inlägget…) att ge lite bakgrund om Satans plan.

Från skrifter som Joseph Smith översatte, Moses bok och Abrahams bok som idag finns i Kostbara Pärlan, lär vi oss att alla människor levde hos Gud innan jorden var skapad, och vid ett tillfälle hölls ett stort råd där alla var närvarande. Gud, vår Himmelske Fader, förklarade sin plan om att låta oss bli mer lika honom genom att få erfarenheten av en dödlig kropp och en dödlig tillvaro. En jord skulle skapas, och en frälsare skulle utses för att återlösa oss från de oundvikliga synder vi alla skulle begå under ett liv med en dödlig kropp.

Genom återlösningen skulle vi alla kunna komma hem till vår Himmelske Fader igen och fortsätta att utvecklas och bli mer som honom. Lucifer (senare kallad Satan) var en av de största bland oss, och han erbjöd sig att bli frälsaren och utföra offret, men ville ändra Faderns plan så att all ära gick till honom, Lucifer, och att all makt skulle ges till honom så att han inte skulle behöve verka under eller genom Fadern. Vidare lovade han att om han valdes, då skulle inte en enda själv gå förlorad utan alla skulle komma hem igen. Jehova (senare kallad Jesus Kristus) erbjöd sig också, med de enkla orden ”Sänd mig Fader, jag skall göra det du vill och äran och makten förblir din i all evighet”.

Fadern beslutade sig för att sända Jehova som frälsaren. Lucifer blev arg och gjorde uppror mot Fadern. Lucifer var som sagt en av de främsta bland Guds barn, en ledare för många. En tredjedel av Guds barn följde Lucifer. Dessa blev utdrivna från Faderns närhet och dömda till att leva på jorden utan kroppar. Vi kallar dem för onda andar, djävlar eller demoner. De kämpar fortfarande för att övervinna oss, leda oss till synd och föra oss bort från lycka och frid.

En uppfattning om hur Satan hade tänkt lösa det här med att alla skulle komma tillbaka till Gud oavsett vad de gjort eller lärt under jordelivet är att han med Faderns ära och makt skulle tvinga alla människor att göra gott, och sedan ta dem tillbaka hem. Ingen synd innebar att Lucifer inte skulle behöva offra något. För vår del skulle det innebära: ingen lärdom eller utveckling.

Bruce McConkie förklarade sin teori om Satans plan så här: Han tänkte inte tvinga oss till att göra gott, för ”Gott” och ”Satan” går inte ihop. Han sade snarare ”gå ner till jorden och lev precis som ni själva vill, vi fixar så att ni kommer tillbaka i alla fall”.

Det är ju precis vad han fortfarande säger: Gör vad du vill, lev som det behagar dig. Det finns ingen synd, ingen Gud och ingen djävul. Vad du gör spelar ingen roll i längden, så njut och ta för dig. Lev som DU vill. Det är DITT liv.

Sanningen är att vi är köpta av Kristus. Han har betalat det största priset, ett vi aldrig kan förstå. Vår oändliga tacksamhet borde gå till honom, och vi borde säga till honom så som han sade till Fadern: ”Jag skall göra det du vill.” Det är oerhört riskfritt då det alltid leder oss till den största tänkbara lyckan att göra det han vill.

Ingen generalkonferens =(

Idag var inte en bra dag. På morgonen kontaktade vi lite, sedan tog vi tåget upp till Oulu. Jag och Äldste DeGering knackade dörr i några timmar. Fötterna blev frusna ganska fort, men vi tröstade oss med att om några timmar får vi lyssna till profeten (generalkonferens). Så blev det inte dock. När vi kom till kapellet för att lyssna till generalkonferensens första session möttes vi av endast tre personer som alla försökt få igång parabolutrustningen i ett par timmar…

Så vi hängde i kapellet med de andra missionärerna en stund, min kamrat spelade lite piano… han är extremt duktig på att spela piano!

Min bästa ”door approach”

På morgonen kontaktade vi på gatorna, och efter lunch åkte vi ut till Otanmäki. Sist vi var där ute slängde vi in inbjudningskort i brevinkast, små kort med kort info. om kyrkan, och en dag då vi skulle vara i området och knacka på, så att folk kan förbereda sig om de skulle vara intresserade, så vet de när vi kommer nästa gång.

Det gav inte så mycket, en diskussion med en full man, men det brukar ju sällan vara givande. På vägen hem tittade vi förbi hos familjen Kovanen. Fick macka av Raimo, sedan tog vi bussen in till stan och fortsatte jobba lite där. På bussen studerade vi missionary guide några sidor. Det handlade om dop, och att i största allmänhet inte tillåta ursäkter i sitt sinne, att inte bortförklara för sig själv varför man saknar större framgång, utan bara ha tro på att den skall komma.

Inne i stan ikväll hade jag en bra upplevelse. Vid en dörr vi knackade på kände jag anden väldigt starkt innan vi ens börjat prata med kvinnan. Jag inledde

”-Vi representerar Jesus Kristus, och han har sänt oss hit idag med ett budskap om en profet som han har kallat i vår tid.” Hon såg intresserad ut, och jag fortsatte att berätta om Joseph Smith (utan att fråga henne om hon hade tid, som vi alltid tidigare gjort här i Kajaani…), och när jag var färdig med att berätta om Joseph Smith gjorde jag en paus för att ge henne tillfället att tacka nej på ett artigt sätt genom att säga ”detta är vad vårt budskap handlar om, har du en stund?”

Hon svarade ”Jag är lutheran” vilket ju var varken jag eller nej på min fråga, så jag fortsatte ”Så bra, vi delar din tro på Jesus som Guds son och världens frälsare. På grund av din tro så tror jag att vårt budskap skulle vara värdefullt för dig.” Jag fortsatte med att berätta om Mormons bok, hur den är ännu ett testamente om Jesus och hans gudomlighet, och hur den också är ett vittne om att Joseph Smith som grundade den här kyrkan var kallad av Gud. Jag berättade lite kort om de tre platser i boken som vi markerat, som vi alltid rekommenderar folk att börja läsa, och så sträckte jag fram boken (utan att fråga om hon ville ha den, som vi ofta gjort här i Kajaani…) och frågade

”Vill du läsa de här tre markerade platserna och sedan själv be och fråga Gud om boken är sann?”

Det sade hon att hon skulle. Det kändes jättebra, en av de starkare upplevelserna jag haft under min mission. Vi frågade också om vi kunde komma tillbaka i nästa vecka och se om hon har några frågor om det hon läst eller vill att vi berättar mer, och det gick så bra sade hon.

På vägen hem mötte vi samma unge man som vi stött på för någon vecka sedan, Salo Kostet tror jag han hette. Han hade varit lite intresserad och sade att vi gärna fick komma förbi. Han bor i huset bredvid vårt. Vi försökte tidigare i veckan, men han var inte hemma. Han trodde vi glömt bort honom… hehe, vi glömmer aldrig någon som säger att de är intresserade OCH ger oss en adress =) vi bestämde en tid med honom på onsdag kväll.

”Med iver för en god sak”

Idag var en tung dag, det tyckte även min greenie. Vi hade 8,5 timmars dörrknackning utan att undervisa någon. Korta pauser för lunch och mellanmål. Vi gav heller inte bort någon Mormons bok idag. Däremot visar vi att vi är här, och är villiga att göra arbetet även när det känns tungt. ”Thy gold to refine”… jag är övertygad om att det stärker oss, på något sätt… Min finska till exempel, den är bra mycket bättre nu än för bara en vecka sedan. Alltid när jag undrar över något kan jag fråga Äldste Byggmästar, och oftast kan han förklara precis hur det är, och varför, med grammatik och allt. Vi pratar nästan bara finska med varandra hela dagarna, det hjälper ju givetvis.

Under kvällens comp. study (som vi också oftast har på finska) läste vi L&F 58:26-28

Ty se, det är inte lämpligt att jag skall befalla i allt, ty den som är tvingad till allt, han är en lat och oförståndig tjänare. Därför får han ingen lön. Sannerligen säger jag: Människorna skall verka med iver för en god sak och göra mycket av egen fri vilja och åstadkomma mycket rättfärdighet. Ty inom dem finns kraften varigenom de kan handla av sig själva. Och i den mån som människor gör gott skall de på intet sätt mista sin lön

Jag kom att tänka på vad vår ledare i MTC, president Nixon, undervisade om på en av assistentträffarna, om celestiala och terrestriala personer, med mera bekant terminologi himmelska och jordiska personer. Och då menar jag inte änglar, utan människor du och jag som lever efter en viss lag, lägre eller högre.

President Nixon hade jämförelsen att du efter släktkalaset kommer in i köket och tar den smutsiga formen som din mamma är på väg att diska, och så gör du rent den själv. Utan att bli ombedd, utan för att du ser behov och vill hjälpa. För honom var det ett exempel på vad det innebar att vara leva efter en celestial lag.

En moders känslor

Det blåste förfärligt idag. Vi var ute och knackade dörr i lägenhetsbyggnader, och vi tittade förbi Heidi som fick en Mormons bok för ett tag sedan. Hon var hemma, och öppnade för oss och vi steg på. När min kamrat stängde dörren bakom oss hörde jag en röst i mitt huvud ”vi får inte vara inne hos ensamstående kvinnor”1Missionärereglerna är sådana. Om vi skall undervisa ensamstående kvinnor så måste vi ha någon från församlingen med oss, vi skall inte vara själva där. En del av det är nog för kyrkans eller missionärernas goda rykte (utan vittnen kan det påstås att det hänt saker, eller det kan i alla fall spekuleras i det). En del är nog för att det HAR inträffat saker, någon missionär och undersökare som förälskat sig och gjort saker etc. jag säger inte att det är vanligt, men regeln finns nog av en anledning. Det är lättare i områden som Oulu för där skickar äldsterna bara hem systermissionärerna till de ensamstående som de träffar, och systrarna skickar hem äldsterna till ensamstående män.. Vi förklarade för Heidi hur det var, och att vi inte kunde stanna men gärna kom tillbaka i sällskap av en medlem, eller om hon ville ha en vän över eller så nästa gång. Vi frågade också om hon hade några frågor om det hon hittills läst i Mormons bok, men det hade hon inte.

Under vår lunch planerade vi vårt andliga budskap till familjerna vi skulle besöka denna vecka (familjen Kokkonen och syster Kauppinen). På kvällen var vi hemma hos Kokkonens. Mirja pratade mycket om Jocke och det som hänt, och i hennes ögon har han inte mycket skuld i något. Jag antar att den är en moders ömma känslor för sin son… min kamrat är väldigt bra, han är så omtänksam och kärleksfull mot dem.

Utställning

På förmiddagen var vi på biblioteket och förberedde en utställning som kyrkan skall ha där i fyra veckor framöver. Det var massor av bilder, citat, information osv. om både kyrkans historia och lära. Kul!

Sedan åt vi lunch, och så gick vi och knackade lite dörr i områdena omkring där vi bor. Vid ett tillfälle blev vi nästan fysiskt utkastade från en tomt. Det var en man som var riktigt ilsken och pratade en massa om att vi borde gå och predika för president Bush istället osv. När vi förklarade att jag är svensk och Äldste Byggmästar är finsk så blev han nästan ännu argare. Jaja, vi gick därifrån. Jag börjar bli lite van sånt här, inte för att det händer varje dag men då och då. Jag bryr mig inte så mycket längre.

Sedan ringde Jocke och ville att vi skulle komma över. Jag sade till honom att vi inte kan det längre1pga omständigheterna vid vårt och hans besök till hans familj för några dagar sedan, den 27e mars. Han frågade då när vi kan komma, och jag sade ”jag vet inte, kanske om en månad eller två, jag vet inte.” Det kändes svårt att säga det, det känns som att vända honom ryggen, särskilt som jag var den som han ville skulle döpa honom, men jag vill inte gå dit efter det jag sett, och jag har pratat med Pres. Hoyt om det också och han är av samma uppfattning. Hans kommentar var ”No, you’re no good if you’re six feet under” (dvs. på svenska: du duger ju inte till något om du ligger i graven). Nu vet jag inte om det finns något verkligt hot mot oss från honom så då, men det spelar ingen roll. Jag känner mig inte bekväm med det, och det tror jag inte min kamrat gör heller.