Idag hade vi planerat att ta en förberedelsedag, men på morgonen såg vi att vårt mål för veckan var 70h, och vi har zonkonferens på fredag så vi beslutade att göra arbete ändå. Vi bytte snabbt om vid 10-tiden och gick ut.

Vi tog en kort paus då Äldste Wooley hade en frisörtid, jag passade på att läsa brev under tiden. Efter det stöp våra planer, för vi åkte till biblioteket för att skriva brev hem, sedan fastnade vi hos Conovers i några timmar, och sedan mataffären. Klockan blev 19 innan vi kom ut i arbete igen. Dagen slutade alltså på samma antal arbetstimmar som vi skulle ha haft om vi gjort en normal förberedelsedag, utan jäkt.

Under kvällen knackade vi dock dörr en stund, och beslutade oss för att inte använda samma replik två gånger. Det kändes roligare, även om det var mera ansträngande. Dock ingen framgång ikväll.

Kyrkans möten utgjorde som vanligt en vilostund i arbetet. En tanke jag fick om ämbeten i kyrkan: Vår nya lärare i söndagsskolan sade att hon inte kunde underivsa, att hon inte var bra på det, och att vi skulle ha tålamod med henne (jag tyckte dock att lektionen var bra så jag höll inte med henne). Då tänkte jag så här att till kyrkan kommer vi ju alla för att tjäna varandra (eller så borde allas inställning vara i alla fall). Kanske eleverna tjänar en lärare genom att ha tålamod och ge uppmuntran. Kyrkan är ju inte en underhållnings-institution utan till för att hjälpa oss växa, tills vi alla är ”ett i Kristus” för att låna ett uttryck från efesierbrevet (kap. 4).

Efter kyrkan knackade vi dörr, och träffade på en nyinflyttad familj, som hade undervisats tidigare av Äldste May! Jag känner en samhörighet med honom, även om jag tvivlar på att jag någonsin kan bli en lika bra missionär som honom. Efter lunch knackade vi dörr i dryga tre timmar i Conovers område. Till en början kändes det bra, sedan blev vi som vanligt trötta, och våra öppningsrepliker vid dörrarna kändes mer och mer tjatiga. Det känns en väldig skillnad mellan att av alla krafter göra en bra ”door-approach”, och då man bara går i ”stand-by” läge.

Intressant dag, vi gick runt på gatorna från 9 till 13 och pratade med närmare hundra människor. Åt lunch, gick tillbaka ut, denna gången till Stensvik. Tog några naturbilder, kontaktade lite, åkte sedan med Äldste Conover till Jukka. Det var hans fru som öppnade, och berättade att han låg och sov. Så vi fick sikta på en annan dag. Vi hade höga förhoppningar om det här mötet. Jukka är driven företagare inom innovativa tekniska områden, jag var säker på att han gärna skulle höra lite om Äldste Conovers jobb vid NASA. Besvikna åkte vi tillbaka. Äldste Conover sade ”om jag skulle fått en dollar varje gång det hände… jag skulle vara aningen rikare!” Och så tillade han ”det betyder förresten heller inte att de inte är intresserade.” Han tyckte det var läge för glass. Jag känner mig lite skyldig, det är som att vi har det lite för bra, som att vi har en extra mormor och morfar här som tar hand om oss. Vi bestämde oss dock för att gå ut och knacka dörr ett par timmar först, så kommer vi tillbaka på glass senare när det ändå är för sent att kontakta folk. Vi träffade riktigt många under kvällen också, tyvärr ingen diskussion. Jag kände mig riktigt nere över det här med Jukka, hans ointresse fick mig att känna som att vi faktiskt förlorat en bra undersökare. Men just som jag var som mest nere ringde han, och bad så hemskt mycket om ursäkt att han missat vårt möte. Vi skulle ta en ny tid igen nästa vecka. Jag bjöd honom iaf. till kyrkan, och han skulle kolla kalendern sade han.

Mitt humör vände direkt. Innan samtalet kände jag mig mentalt utmattad, efteråt kunde jag lätt ha knackat dörr 5 timmar till. Tänk så lite det krävs att glädja en missionär. I alla fall den här.

Vi avslutade kvällen med glass hemma hos Conovers, och övade lite finska med dem.

På morgonen åkte vi ut till Lohja. Stannade till hos familjen Karlsson, och fick bekräftat att de inte var intresserade av att träffas mer. Vi hade i princip bestämt oss för det också, men bra att få det bekräftat. Knackade lite dörr och fick lunch hos familjen Kuula. De berättade sin historia hur de blev medlemmar i kyrkan, sedan berättade jag min. Vi hade ett andligt budskap om tempel och missionärsarbete.

Vi åkte genom biltvätten, och knackade dörr lite till. Det är så trist… mycket roligare att vara ute i villaområden, men det har bara börjat, en lång och kall vinter väntar. Vi handlade lite, sedan hade vi lite finskalektion hos Conovers. Alla dessa grammatikregler… Äldste Wooley är riktigt bra på det, och han brinner för det. Jag hoppas bara jag kan minnas tillräckligt för att vara redo nästa gång jag får en greenie och behöver kunna förklara varför det heter som det heter… jag har kommit dit att jag mest ”hör att det låter rätt” när jag pratar, börjar glömma all matte i språket.

På morgonen hade vi distriktsmöte, och jag hade bett Äldste Conover had et andliga budskapet. Han pratade om tro, och att vi alla behöver gro djupare rötter av tro även om gärningar är bra.

Efter mötet åkte jag med Äldste Wensel, vi tittade förbi en hänvisning från en av medlemmarna i vår församling, Espoo 2. Det vi kallar för hänvisning (eng. referral) är då en medlem har en vän eller bekant som önskar träffa missionärerna och lära sig mer om kyrkan. Det är ett effektivare sätt att jobba än att själv gå från dörr till dörr och prata med människor som kanske inte någonsin hört om kyrkan. Vi frågar ofta efter hänvisningar, om vi är på middag eller så, frågar om medlemmarna har någon vän eller bekant som de kan fråga ”vill ni träffa missionärerna och få veta mer om kyrkan” för det ger som sagt mer.

Vi åt lunch hemma hos dem. Äldste Wensel pratade som vanligt mycket om USA, och om BYU (kyrkans universitet i Provo, Utah). Efter maten åkte vi ut till Westend, en av de rikaste ställena i Finland. Maffiga villor. Det är visst här ute alla ambassadörer o dyl håller till. Jag får säga att jag har nog aldrig haft en bättre eftermiddag av dörrknackande. Alla vi träffade var så trevliga och snälla. Inga dörrar stängda framför näsan på en. Vi hade en rolig incident då vi blev insläppta hos en kvinna som visade sig vara medlem i ”Jehovas Vittnen”. De brukar alltid vilja argumentera, och vi ser inte mycket vits i det men det är ibland svårt att låta bli för har man hört en så har man i princip hört alla, deras argument är samma vem man än pratar med. Det roliga var dock att Wensel ville inte vara otrevlig och gå på en gång, men eftersom han inte var intresserad av att argumentera försökte han få de andra äldsterna att ringa oss så att han kunde låtsas att vi behövde gå. Det funkade inte, de hade satt sin telefon på ljudlös eftersom de var upptagna med en undervisning.

På kvällen hade vi engelska-lektion i kyrkan. Det är oftast bara syskonen Saine som kommer. Vi hade en lek där man skulle beskriva ord.

Ikväll begrundade jag att Gud är kärleksfull, och allt han gör för oss, det gör han för vårt bästa. Då han låter prövningar komma i vår väg så är det för vårt bästa. Jag tvivlar inte på frälsarens fullständiga kärlek och omsorg.

Förberedelsedag och brevskrivande. Vi besökte även vetenskapsmuseet tillsammans med ett gäng andra missionärer. Jag var tyvärr trött så jag tyckte inte det var någon höjdare. Jag som varit så inne på vetenskap annars den här gångna veckan!

På kvällen knackade vi dörr i någon timme, sedan vr vi hemma hos Conovers och hjälpte till med finskastudierna.

Idag var det stavskonferens¹Då man har ”konferens” i kyrkan innebär det att man sitter som på föreläsning, några medlemmar har kallats att hålla tal, och några av ledarna håller tal. ”Stav” är en organisations-teknisk grej, x antal församlingar (vanligen 10st) utgör en ”stav”, så nu var alltså församlingarna i Helsingfors med omnejd samlade till ”konferens” i Helsingfors stav. Det var en intressant upplevelse, mest för att jag till min förvåning inte förstod mycket. Jag vet inte vad som hände, men jag gissar att jag helt enkelt var för trött. Jag har aldrig problem att förstå talen i kyrkan i vanliga fall. Samma sak hände nämligen på kvällen under en middagsbjudning då jag blev lite ofokuserad och tappade sammanhanget i vad de sade.

En tanke som väcktes under konferensen – då Kristus säger att vi skall bära varandras bördor innebär det inte att vi måste gå igenom det de går igenom, bara att vi måste stötta dem i det. Endast en har burit andras smärtor och bördor, Kristus vet exakt hur vi känner. Alltid. Han har KÄNT min smärta och min hjärtesorg.

Jag glömde förresten skriva något här om dagen – vi satt i bilen och hade en bön, parkerade under en gatlykta. Den första bilen som kom stannade och gick ut, och kollade så att vi inte var typ döda eller något hehe. Finländarna är ett väldigt hjälpsamt och vänligt folk, bara när man kommer och vill snacka religion som de blir lite kinkiga. De verkar dock ta alla tillfällen att hjälpa andra. Det är dock min uppfattning att det inte blir så många sådana tillfällen i det här landet, för man fäster stor vikt vid att klara sig själv och inte besvära andra. Också i grunden en fin egenskap.

På morgonen var vi på finskalektion i kapellet som vanligt. Jag började på ett brev till Angelica, men det är inte klart än. Vi fick middag hemma hos familjen Ahonen. Jag tyckte det verkade som att deras barn hade en speciell kärlek till varandra, de bråkade och busade på något sätt på ett mer omtänksamt sätt. Vi hade en bra andlig stund tillsammans efter middagen.

Efter det kollade vi några personer i området som sagt ”kom tillbaka en annan dag”, ”comebacks” som vi kallar dem. Vi hade en undervisning hemma hos DePaulis, den gick inte så bra, vi skall nog inte besöka dem igen (även om de skulle vilja det… men de vill mest strida, och det är inte därför vi är här). Vi åkte tillbaka in mot stan. Planen var att besöka Jukka, men då vi bad om det kändes det så här: ”Nästa gång vi besöker honom skall vi ge honom dopsinbjudan. Men idag är inte den dagen”. Så vi åkte till Teemos område istället. Han var som vanligt inte hemma. Däremot var den ryska familjen i det området hemma. Vi har varit hos dem ett par gånger tidigare. Pappan hade tagit lite alkohol, men inte värre än att han kunde föra en diskussion. Vi stannade hos dem en stund.

Vi avslutade kvällen med gemensamma studier hemma i lägenheten.